Netanyahou brandit un terminal Starlink à l'ONU, septembre 2026
|

« Nous n’avons pas d’autre choix » : à l’ONU, Netanyahou annonce la chute du régime des mollahs

Garde Javidan · ONU 2026

« Nous n’avons pas d’autre choix » : à l’ONU, Netanyahou annonce la chute du régime des mollahs

Face à une salle désertée par une partie des délégations, le Premier ministre israélien a fait du régime qui occupe l’Iran le cœur de son discours — et du peuple iranien la promesse de la victoire.

« We Have No Other Choice »: At the UN, Netanyahu Announces the Fall of the Mullahs’ Regime

Before a hall partly deserted by walk-out delegations, the Israeli Prime Minister made the regime occupying Iran the heart of his speech — and the Iranian people the promise of victory.

«چارهٔ دیگری نداریم»: نتانیاهو در سازمان ملل سقوط رژیم آخوندی را اعلام کرد

نخست‌وزیر اسرائیل، در برابر تالاری که بخشی از هیئت‌ها ترکش کرده بودند، رژیمی را که ایران را اشغال کرده به کانون سخنرانی‌اش بدل کرد — و مردم ایران را به نوید پیروزی.

« אין לנו ברירה אחרת »: באו״ם, נתניהו מבשר את נפילת משטר האייתוללות

מול אולם שחלק מן המשלחות נטשו, הפך ראש ממשלת ישראל את המשטר הכובש את איראן ללב נאומו — ואת העם האיראני להבטחת הניצחון.

„Wir haben keine andere Wahl“: Vor der UNO kündigt Netanjahu den Sturz des Mullah-Regimes an

Vor einem Saal, den ein Teil der Delegationen verlassen hatte, stellte der israelische Premierminister das Regime, das den Iran besetzt hält, ins Zentrum seiner Rede — und das iranische Volk als Versprechen des Sieges.

”Vi har inget annat val”: i FN förkunnar Netanyahu mullornas regims fall

Inför en sal som delar av delegationerna hade lämnat gjorde Israels premiärminister regimen som ockuperar Iran till kärnan i sitt tal – och det iranska folket till löftet om segern.

«No tenemos otra opción»: en la ONU, Netanyahu anuncia la caída del régimen de los mulás

Ante una sala abandonada por parte de las delegaciones, el primer ministro israelí hizo del régimen que ocupa Irán el centro de su discurso — y del pueblo iraní, la promesa de la victoria.

Netanyahou à l'ONU, septembre 2026
Netanyahou brandit un terminal Starlink à la tribune de l’Assemblée générale des Nations unies, septembre 2026.
Extraits du discours — sous-titres français, persan, hébreu

Il est des tribunes où l’on parle aux diplomates, et d’autres où l’on s’adresse à l’Histoire. À l’Assemblée générale des Nations unies, en septembre 2026, Benjamin Netanyahou a choisi la seconde. Devant des sièges vidés par les délégations qui avaient quitté la salle à son arrivée, il a ouvert par une pique cinglante — « S’il reste encore dans cette salle des lâches moraux qui ne l’ont pas quittée, qu’ils le fassent maintenant » —, avant de dérouler quarante minutes d’un réquisitoire dont le fil rouge n’a jamais varié : le régime des mollahs, ses crimes, sa défaite, et sa chute annoncée.

La ligne rouge, tenue

Netanyahou est revenu d’abord sur ce même pupitre, quatorze ans plus tôt. Il y avait tracé une ligne rouge et juré d’empêcher « la dictature meurtrière » installée à Téhéran de se doter de l’arme atomique — une arme dirigée contre Israël, mais capable de menacer le monde entier. « C’est exactement ce que nous avons fait », a-t-il martelé.

« Anéantir les installations nucléaires du régime a été difficile. Mais ce fut l’une des décisions les plus faciles de ma vie de Premier ministre. Parce que si nous ne l’avions pas fait, nous serions tous morts. »

Puis vint l’ironie, qu’il a qualifiée de « suprême » : en se défendant, Israël a aussi défendu nombre des pays dont les délégués venaient de quitter la salle — et beaucoup de leurs dirigeants l’ont remercié en privé d’avoir détruit l’arsenal nucléaire du régime. « Difficile d’imaginer hypocrisie plus sidérante. »

« Nous allons gagner. Nous n’avons pas d’autre choix »

Le cœur battant du discours tient en une phrase, héritée d’un frère. En 1967, quelques jours avant la guerre des Six Jours, le jeune Benjamin retrouve Yoni, officier parachutiste de 21 ans, dans une orangeraie près de Ramleh. Israël creuse alors des fosses en prévision de milliers de morts. « Yoni, qu’est-ce qui va se passer ? » La réponse ne l’a plus jamais quitté :

« Nous allons gagner. Nous n’avons pas d’autre choix. »

Neuf ans plus tard, Yoni tombera à Entebbe en libérant les otages. Plus d’un demi-siècle après, son frère a fait de ces mots le refrain de toute son intervention — repris pour Neriya, soldat réserviste grièvement blessé deux jours plus tôt, qui venait d’écrire « nous n’avons pas d’autre pays », et répété jusqu’à la dernière phrase : « Netzach Israël lo yeshaker — l’éternité d’Israël ne faillira pas. Et la raison est simple : nous n’avons pas d’autre choix. »

Sept fronts, un même commanditaire

Depuis le 7 octobre 2023, Israël mène une guerre sur sept fronts : le Hamas, le Hezbollah, les Houthis, le régime des mollahs, les milices en Irak et en Syrie, les terroristes palestiniens en Judée-Samarie. Tous, a rappelé Netanyahou, se sont ligués « pour nous rayer de la surface de la terre ». Tous ont échoué.

« Avec nos grands amis américains, nous avons écrasé l’armée, la marine, l’aviation et les installations nucléaires du régime des mollahs. »

Et dans la liste des « archi-terroristes » éliminés, un nom domine tous les autres : « Khamenei, Deif, Sinwar, Haniyeh, Nasrallah… eux aussi ont tous disparu. » Le Premier ministre a enfin rendu hommage au courage d’un peuple qui a encaissé mille missiles balistiques tirés par le régime sur ses villes et ses civils — avant de poser à l’Assemblée une question glaçante : un seul de ces missiles d’une tonne pulvériserait tout le complexe des Nations unies ; deux suffiraient à rayer l’ONU de la carte.

Les ayatollahs et « Mort à l’Amérique »

Dans ce combat « contre les barbares », Netanyahou a salué en Donald Trump son partenaire décisif — un homme qui avait compris depuis longtemps que, sans riposte, « les ayatollahs fanatiques qui scandent “Mort à l’Amérique, mort à Israël” finiraient par réaliser leurs fantasmes délirants ». Israël et l’Amérique ont donc agi ensemble, « non seulement pour nous protéger, mais pour sauver la civilisation » : pilotes américains et israéliens ont mené des missions conjointes dans le ciel de l’Iran.

Les tyrans de Téhéran ont peur du peuple qu’ils oppriment

Puis vint le moment le plus fort pour les Iraniens. Israël, a-t-il dit, n’a jamais été aussi fort, et n’a pas peur. Mais d’autres tremblent :

« Je vais vous dire qui a peur : les tyrans de Téhéran. Et vous savez ce qu’ils craignent le plus ? Le peuple qu’ils oppriment. Le courageux peuple iranien, qui a tant sacrifié depuis si longtemps. »

Brandissant un terminal Starlink, il a expliqué que le régime redoute par-dessus tout cet appareil qui permet d’accéder à la vérité, de choisir, de penser et de parler librement — raison pour laquelle il engloutit des milliards à censurer Internet. Geste calculé : il a laissé l’appareil au président de l’Assemblée, pour qu’il soit remis à la délégation du régime, « afin que, lorsqu’ils feront inévitablement défection, eux aussi puissent raconter librement leur histoire ».

« Où étiez-vous ? »

Aux manifestants massés dehors comme aux délégués sortis de la salle, Netanyahou a adressé la question que la diaspora iranienne pose depuis des années :

« Où étiez-vous quand les tyrans du régime massacraient et mutilaient des dizaines de milliers de civils iraniens désarmés ? Avez-vous organisé des rassemblements, des grèves de la faim ? Avez-vous manifesté devant la mission du régime auprès de l’ONU ? Avez-vous seulement élevé la voix pour les chrétiens persécutés en Iran ? »

La réponse, il l’a donnée lui-même : rien. « Vous n’avez rien dit sur l’Iran. À l’instant encore, vous n’avez rien dit sur l’Iran. »

« Le peuple iranien sera libre »

C’est pourtant sur une promesse, et non sur un reproche, que le Premier ministre a refermé ce chapitre. Malgré le silence et l’hypocrisie du monde, ce n’est qu’une question de temps avant qu’une chose incroyable ne se produise en Iran : le pouvoir du peuple l’emportera sur ceux qui sont au pouvoir.

« Un jour — et ce jour n’est peut-être pas loin — le peuple iranien sera libre. Ce régime meurtrier sera renversé par ses mensonges, par sa corruption, par sa cruauté. Ce régime maléfique tombera, et nous célébrerons tous ce jour-là. »

Ce qu’il faut retenir

Rarement un chef de gouvernement étranger aura consacré autant de place, à la tribune de l’ONU, au sort du peuple iranien. Le message est limpide : la puissance militaire du régime a été brisée, sa tête a été frappée, son arsenal nucléaire détruit ; il ne lui reste que la peur — la peur du peuple qu’il opprime. Et cette peur, Netanyahou l’a dite devant le monde entier : le jour où les Iraniens reprendront leur destin en main, ce régime tombera. Nous n’avons pas d’autre choix que de le préparer — et, ce jour-là, de le célébrer.

Some podiums are for addressing diplomats; others are for addressing History. At the United Nations General Assembly in September 2026, Benjamin Netanyahu chose the latter. Facing seats emptied by the delegations that had walked out as he arrived, he opened with a stinging jab — « If there are any other moral cowards who haven’t yet left this hall, please do so now » — before unfolding a forty-minute indictment whose common thread never wavered: the mullahs’ regime, its crimes, its defeat, and its foretold fall.

The Red Line, Held

Netanyahu first looked back to this very podium, fourteen years earlier. There he had drawn a red line and vowed to prevent « the murderous dictatorship » entrenched in Tehran from acquiring the atomic bomb — a weapon aimed at Israel, but capable of threatening the entire world. « That’s exactly what we did, » he hammered home.

« Devastating Iran’s nuclear facilities was hard. But for me, it was one of the easiest decisions I’ve ever had to make as Prime Minister. Because if we hadn’t done it, we’d all be dead. »

Then came the irony, which he called « supreme »: by defending itself, Israel also defended many of the countries whose delegates had just left the hall — and many of their leaders privately thanked him for destroying the regime’s nuclear arsenal. « It’s hard to imagine more mind-blowing hypocrisy. »

« We’re Going to Win. We Have No Other Choice »

The beating heart of the speech fits in a single sentence, inherited from a brother. In 1967, a few days before the Six-Day War, young Benjamin met Yoni, a 21-year-old paratrooper officer, in an orange grove near Ramleh. Israel was digging pits in anticipation of thousands of dead. « Yoni, what’s going to happen? » The answer never left him:

« We’re going to win. We have no other choice. »

Nine years later, Yoni would fall at Entebbe, freeing the hostages. More than half a century on, his brother made those words the refrain of his entire address — taken up for Neriya, a reservist gravely wounded two days earlier, who had just written « we have no other country, » and repeated down to the final sentence: « Netzach Yisrael lo yeshaker — the eternity of Israel will not falter. And the reason is simple: we have no other choice. »

Seven Fronts, One Mastermind

Since October 7, 2023, Israel has been waging a war on seven fronts: Hamas, Hezbollah, the Houthis, the mullahs’ regime, the militias in Iraq and Syria, and Palestinian terrorists in Judea and Samaria. All of them, Netanyahu recalled, joined forces « to wipe us off the face of the earth. » All of them failed.

« With our great American friends, we crushed Iran’s army, navy, air force and nuclear facilities. »

And in the list of « arch-terrorists » eliminated, one name towers above all others: « Khamenei, Deif, Sinwar, Haniyeh, Nasrallah… they’re all gone too. » Finally, the Prime Minister paid tribute to the courage of a people that withstood a thousand ballistic missiles fired by the regime at its cities and civilians — before putting a chilling question to the Assembly: a single one of those one-ton missiles would pulverize the entire United Nations complex; two would be enough to wipe the UN off the map.

The Ayatollahs and « Death to America »

In this fight « against the barbarians, » Netanyahu hailed Donald Trump as his decisive partner — a man who had long understood that, without a response, « the fanatic ayatollahs who chant ‘Death to America, death to Israel’ would eventually carry out their mad fantasies. » Israel and America therefore acted together, « not only to protect ourselves, but to save civilization »: American and Israeli pilots flew joint missions in the skies over Iran.

The Tyrants of Tehran Fear the People They Oppress

Then came the most powerful moment for Iranians. Israel, he said, has never been stronger, and is not afraid. But others are trembling:

« I’ll tell you who is afraid: the tyrants of Tehran, that’s who. And you know what they’re most afraid of? […] The brave Iranian people who have sacrificed so much for so long. »

Holding up a Starlink terminal, he explained that the regime fears above all this device, which opens access to the truth and the freedom to choose, to think and to speak — which is why it squanders billions censoring the Internet. A calculated gesture: he left the device with the President of the Assembly, to be handed to the regime’s delegation, « so when they inevitably defect, they too will be able to freely tell their story. »

« Where Were You? »

To the protesters massed outside as to the delegates who had walked out, Netanyahu put the question the Iranian diaspora has been asking for years:

« Where were you when the Iranian tyrants butchered and maimed tens of thousands of unarmed Iranian civilians? Did you organize mass rallies, hunger strikes? Did you protest outside the Iranian mission to the UN? Did you speak out for Christians persecuted in Iran? »

He supplied the answer himself: nothing. « You said nothing about Iran. Just now, you said nothing about Iran. »

« The Iranian People Will Be Free »

Yet it was on a promise, not a reproach, that the Prime Minister closed this chapter. Despite the world’s silence and hypocrisy, it is only a matter of time before something incredible happens in Iran: the power of the people will overcome the people in power.

« One day, and it may not be far away, the Iranian people will be free. [This] murderous regime will be toppled by its lies, by its corruption, by its cruelty. This evil regime will fall, and we will all celebrate that day. »

The Takeaway

Rarely has a foreign head of government devoted so much of a UN address to the fate of the Iranian people. The message is crystal clear: the regime’s military might has been broken, its head struck, its nuclear arsenal destroyed; all it has left is fear — fear of the people it oppresses. And Netanyahu spoke that fear aloud before the entire world: the day Iranians take their destiny back into their own hands, this regime will fall. We have no other choice but to prepare for that day — and, when it comes, to celebrate it.

تریبون‌هایی هست که در آن‌ها با دیپلمات‌ها سخن می‌گویند، و تریبون‌هایی که در آن‌ها تاریخ را خطاب می‌کنند. در مجمع عمومی سازمان ملل متحد، در سپتامبر ۲۰۲۶، بنیامین نتانیاهو دومی را برگزید. در برابر صندلی‌هایی که هیئت‌های ترک‌کنندهٔ تالار در لحظهٔ ورود او خالی گذاشته بودند، سخنش را با طعنه‌ای گزنده آغاز کرد — «اگر هنوز در این تالار بزدلان اخلاقی‌ای مانده‌اند که بیرون نرفته‌اند، همین حالا بروند» —، و سپس چهل دقیقه کیفرخواستی را پیش کشید که رشتهٔ اصلی‌اش هرگز تغییر نکرد: رژیم آخوندی، جنایت‌هایش، شکستش، و سقوطِ اعلام‌شده‌اش.

خط قرمز، پابرجا

نتانیاهو نخست به همین تریبون، چهارده سال پیش، بازگشت. آن روز خط قرمزی کشیده بود و سوگند خورده بود که نگذارد «دیکتاتوری آدمکش» مستقر در تهران به جنگ‌افزار اتمی دست یابد — جنگ‌افزاری که به سوی اسرائیل نشانه رفته بود، اما می‌توانست تمام جهان را تهدید کند. با تأکید گفت: «دقیقاً همین کار را کردیم.»

«نابود کردن تأسیسات هسته‌ای رژیم دشوار بود. اما یکی از آسان‌ترین تصمیم‌های دوران نخست‌وزیری‌ام بود. چون اگر این کار را نمی‌کردیم، همه‌مان مرده بودیم.»

سپس نوبت طنزی رسید که خودش آن را «طنزی بی‌همتا» خواند: اسرائیل با دفاع از خود، از بسیاری از کشورهایی نیز دفاع کرد که نمایندگانشان همین حالا تالار را ترک کرده بودند — و بسیاری از رهبرانشان در خلوت از او سپاس گزارده بودند که زرادخانهٔ هسته‌ای رژیم را نابود کرده است. «ریاکاری‌ای حیرت‌انگیزتر از این به تصور نمی‌آید.»

«پیروز می‌شویم. چارهٔ دیگری نداریم.»

قلب تپندهٔ این سخنرانی در یک جمله خلاصه می‌شود؛ جمله‌ای که از برادری به ارث رسیده است. در ۱۹۶۷، چند روز پیش از جنگ شش‌روزه، بنیامینِ جوان، یونی — افسر ۲۱ سالهٔ چترباز — را در باغ پرتقالی نزدیک رمله می‌بیند. اسرائیل در آن روزها گورهایی برای هزاران کشتهٔ احتمالی می‌کَند. «یونی، چه پیش خواهد آمد؟» پاسخی که شنید هرگز رهایش نکرد:

«پیروز می‌شویم. چارهٔ دیگری نداریم.»

نُه سال بعد، یونی در انتبه، هنگام آزادسازی گروگان‌ها، جان باخت. بیش از نیم قرن پس از آن، برادرش این کلمات را ترجیع‌بند تمام سخنرانی‌اش کرد — آن را برای نریا تکرار کرد، سرباز ذخیره‌ای که دو روز پیش به‌سختی زخمی شده بود و تازه نوشته بود «کشور دیگری نداریم»، و تا واپسین جمله بازگفت: «نِتصَح یسرائل لو یِشَقِّر — جاودانگی اسرائیل فرو نخواهد ریخت. و دلیلش ساده است: چارهٔ دیگری نداریم.»

هفت جبهه، یک آمر

از ۷ اکتبر ۲۰۲۳، اسرائیل در هفت جبهه می‌جنگد: حماس، حزب‌الله، حوثی‌ها، رژیم آخوندی، شبه‌نظامیان عراق و سوریه، و تروریست‌های فلسطینی در یهودیه و سامره. به یادآوری نتانیاهو، همهٔ آنان هم‌دست شدند «تا ما را از روی زمین محو کنند». و همه شکست خوردند.

«همراه با دوستان بزرگ آمریکایی‌مان، ارتش، نیروی دریایی، نیروی هوایی و تأسیسات هسته‌ای رژیم آخوندی را درهم کوبیدیم.»

و در فهرست «سرکردگان تروریسم» که از میان برداشته شدند، یک نام بر همه سایه می‌افکند: «خامنه‌ای، ضیف، سنوار، هنیه، نصرالله… آنان نیز همه رفته‌اند.» نخست‌وزیر سرانجام به دلاوری ملتی درود فرستاد که هزار موشک بالستیک شلیک‌شده از سوی رژیم به شهرها و غیرنظامیانش را تاب آورده است — و آنگاه پرسشی هولناک پیش روی مجمع نهاد: تنها یکی از این موشک‌های یک‌تنی کافی است تا کل مجموعهٔ سازمان ملل را پودر کند؛ دو موشک بس است تا سازمان ملل از نقشه پاک شود.

آیت‌الله‌ها و «مرگ بر آمریکا»

در این نبرد «علیه بربرها»، نتانیاهو از دونالد ترامپ به‌عنوان شریک تعیین‌کننده‌اش تجلیل کرد — مردی که از دیرباز دریافته بود که بی‌پاسخ ماندن، «آیت‌الله‌های متعصبی را که فریاد « مرگ بر آمریکا، مرگ بر اسرائیل » سر می‌دهند، سرانجام به تحقق خیالات جنون‌آمیزشان خواهد رساند». پس اسرائیل و آمریکا دوشادوش هم دست به کار شدند، «نه تنها برای حفاظت از خودمان، بلکه برای نجات تمدن»: خلبانان آمریکایی و اسرائیلی در آسمان ایران مأموریت‌های مشترک انجام دادند.

جباران تهران از مردمی که سرکوبشان می‌کنند می‌ترسند

آنگاه پرشورترین لحظه برای ایرانیان فرا رسید. به گفتهٔ او، اسرائیل هرگز تا این اندازه نیرومند نبوده و هراسی ندارد. اما دیگرانی هستند که به خود می‌لرزند:

«به شما می‌گویم چه کسی می‌ترسد: جباران تهران. و می‌دانید از چه بیش از همه می‌ترسند؟ از مردمی که سرکوبشان می‌کنند. از مردم دلیر ایران، که دیرزمانی است این‌همه فداکاری کرده‌اند.»

او با بالا بردن یک دستگاه استارلینک توضیح داد که رژیم بیش از هر چیز از این دستگاه هراس دارد؛ دستگاهی که دسترسی به حقیقت، و آزادیِ انتخاب، اندیشیدن و سخن گفتن را ممکن می‌سازد — و به همین دلیل است که میلیاردها دلار برای سانسور اینترنت می‌بلعد. حرکتی حساب‌شده: دستگاه را نزد رئیس مجمع گذاشت تا به هیئت رژیم سپرده شود، «تا وقتی که ناگزیر جدا شدند و پناه جستند، آنان نیز بتوانند آزادانه داستان خود را بازگویند».

«کجا بودید؟»

نتانیاهو، خطاب به تظاهرکنندگانی که بیرون گرد آمده بودند و نمایندگانی که تالار را ترک کرده بودند، همان پرسشی را مطرح کرد که ایرانیان برون‌مرز سال‌هاست تکرار می‌کنند:

«کجا بودید وقتی جباران این رژیم ده‌ها هزار غیرنظامی بی‌دفاع ایرانی را قتل‌عام و ناقص می‌کردند؟ آیا گردهمایی به راه انداختید، اعتصاب غذا کردید؟ آیا در برابر نمایندگی رژیم در سازمان ملل تظاهرات کردید؟ آیا حتی صدایتان را برای مسیحیان سرکوب‌شده در ایران بلند کردید؟»

پاسخ را خودش داد: هیچ. «دربارهٔ ایران هیچ نگفتید. همین حالا هم دربارهٔ ایران هیچ نگفتید.»

«مردم ایران آزاد خواهند شد»

با این همه، نخست‌وزیر این فصل را نه با سرزنش، که با نویدی به پایان برد. به‌رغم سکوت و ریاکاری جهان، تنها مسئلهٔ زمان است تا رویدادی باورنکردنی در ایران رخ دهد: قدرت مردم بر صاحبان قدرت چیره خواهد شد.

«روزی — و شاید آن روز دور نباشد — مردم ایران آزاد خواهند شد. این رژیم جنایتکار با دروغ‌ها، فساد و بی‌رحمی‌اش سرنگون خواهد شد. این رژیم اهریمنی سقوط خواهد کرد و همهٔ ما آن روز را جشن خواهیم گرفت.»

آنچه باید به خاطر سپرد

کمتر پیش آمده است که رئیس دولتی خارجی، از تریبون سازمان ملل، این‌همه جا به سرنوشت مردم ایران اختصاص دهد. پیام روشن است: توان نظامی رژیم درهم شکسته، سرش هدف قرار گرفته و زرادخانهٔ هسته‌ای‌اش نابود شده است؛ برایش جز ترس چیزی نمانده — ترس از مردمی که سرکوبشان می‌کند. و نتانیاهو این ترس را در برابر تمام جهان بر زبان آورد: روزی که ایرانیان سرنوشت خود را دوباره به دست گیرند، این رژیم فرو خواهد افتاد. چارهٔ دیگری نداریم جز آنکه آن روز را آماده کنیم — و در آن روز، جشنش بگیریم.

יש במות שמהן מדברים אל הדיפלומטים, ויש במות שמהן פונים אל ההיסטוריה. בעצרת הכללית של האומות המאוחדות, בספטמבר 2026, בחר בנימין נתניהו בשנייה. מול מושבים שהתרוקנו מן המשלחות שעזבו את האולם עם הגעתו, פתח בעקיצה צורבת — « אם נותרו עדיין באולם הזה פחדנים מוסריים שלא עזבו, שיעשו זאת עכשיו » —, ואז פרש במשך ארבעים דקות כתב אישום שחוט השני שלו לא סטה לרגע: משטר האייתוללות, פשעיו, תבוסתו ונפילתו הקרבה.

הקו האדום — נשמר

נתניהו חזר תחילה אל אותו דוכן נואמים, ארבע־עשרה שנה קודם לכן. שם שרטט קו אדום ונשבע למנוע מ »הדיקטטורה הרצחנית » שהשתלטה על טהרן להצטייד בנשק אטומי — נשק המכוון נגד ישראל, אך מסוגל לאיים על העולם כולו. « זה בדיוק מה שעשינו », הטעים.

« השמדת מתקני הגרעין של המשטר הייתה קשה. אבל זו הייתה אחת ההחלטות הקלות ביותר שקיבלתי כראש ממשלה. כי אילו לא היינו עושים זאת, כולנו היינו מתים. »

ואז הגיעה האירוניה, שאותה כינה « עילאית »: בהגינה על עצמה, הגנה ישראל גם על רבות מן המדינות שנציגיהן זה עתה יצאו מן האולם — ורבים ממנהיגיהן הודו לה בחדרי חדרים על שהשמידה את הארסנל הגרעיני של המשטר. « קשה לדמיין צביעות מדהימה מזו. »

« אנחנו ננצח. אין לנו ברירה אחרת »

הלב הפועם של הנאום מתמצה במשפט אחד, מורשת של אח. ב־1967, ימים ספורים לפני מלחמת ששת הימים, פוגש בנימין הצעיר את יוני, קצין צנחנים בן 21, בפרדס תפוזים סמוך לרמלה. ישראל חופרת אז בורות לקראת אלפי הרוגים. « יוני, מה יקרה? » התשובה לא הרפתה ממנו מאז:

« אנחנו ננצח. אין לנו ברירה אחרת. »

תשע שנים לאחר מכן ייפול יוני באנטבה, בשחרור בני הערובה. יותר מחצי מאה אחר כך, הפך אחיו את המילים האלה לפזמון החוזר של נאומו כולו — חזר עליהן למען נריה, לוחם מילואים שנפצע קשה יומיים קודם לכן וכתב זה עתה « אין לנו ארץ אחרת », ושב ואמר אותן עד המשפט האחרון: « נצח ישראל לא ישקר. והסיבה פשוטה: אין לנו ברירה אחרת. »

שבע חזיתות, שולח אחד

מאז 7 באוקטובר 2023 ניהלה ישראל מלחמה בשבע חזיתות: חמאס, חזבאללה, החות’ים, משטר האייתוללות, המיליציות בעיראק ובסוריה, והמחבלים הפלסטינים ביהודה ושומרון. כולם, הזכיר נתניהו, התאחדו כדי « למחוק אותנו מעל פני האדמה ». כולם נכשלו.

« יחד עם ידידינו הגדולים האמריקאים, ריסקנו את הצבא, את הצי, את חיל האוויר ואת מתקני הגרעין של משטר האייתוללות. »

וברשימת « ראשי הטרור » שחוסלו, שם אחד מאפיל על כל האחרים: « חמינאי, דף, סינוואר, הנייה, נסראללה… גם הם כולם אינם. » לבסוף חלק ראש הממשלה כבוד לאומץ ליבו של עם שספג אלף טילים בליסטיים ששיגר המשטר אל עריו ואל אזרחיו — ואז הציב בפני העצרת שאלה מצמררת: טיל אחד בלבד מאלה, במשקל טונה, היה מרסק את כל מתחם האומות המאוחדות; שניים היו מספיקים כדי למחוק את האו״ם מן המפה.

האייתוללות ו »מוות לאמריקה »

במאבק הזה « נגד הברברים », הצדיע נתניהו לדונלד טראמפ כשותפו המכריע — אדם שהבין מזמן כי ללא תגובה, « האייתוללות הקנאים הצורחים ‘מוות לאמריקה, מוות לישראל’ יגשימו בסוף את הזיותיהם המטורפות ». ישראל ואמריקה פעלו אפוא יחד, « לא רק כדי להגן על עצמנו, אלא כדי להציל את הציוויליזציה »: טייסים אמריקאים וישראלים ביצעו משימות משותפות בשמי איראן.

עריצי טהרן חוששים מפני העם

ואז הגיע הרגע החזק ביותר עבור האיראנים. ישראל, אמר, מעולם לא הייתה חזקה יותר, והיא אינה מפחדת. אבל אחרים רועדים:

« אני אגיד לכם מי מפחד: עריצי טהרן. ואתם יודעים ממה הם חוששים יותר מכול? מהעם שהם מדכאים. העם האיראני האמיץ, שהקריב כל כך הרבה, במשך זמן כה רב. »

כשהוא מניף מסוף סטארלינק, הסביר כי המשטר חושש מעל לכול מן המכשיר הזה, המאפשר לגשת לאמת, לבחור, לחשוב ולדבר בחופשיות — ומשום כך הוא בולע מיליארדים בצנזור האינטרנט. מחווה מחושבת: הוא השאיר את המכשיר בידי נשיא העצרת, כדי שיימסר למשלחת המשטר, « כדי שכאשר הם יערקו, כפי שבלי ספק יקרה, גם הם יוכלו לספר את סיפורם בחופשיות ».

« איפה הייתם? »

אל המפגינים שהצטופפו בחוץ, כמו אל הנציגים שיצאו מן האולם, הפנה נתניהו את השאלה שהתפוצה האיראנית שואלת כבר שנים:

« איפה הייתם כשעריצי המשטר טבחו והטילו מום בעשרות אלפי אזרחים איראנים בלתי חמושים? האם ארגנתם עצרות, שביתות רעב? האם הפגנתם מול משלחת המשטר באו״ם? האם בכלל הרמתם את קולכם למען הנוצרים הנרדפים באיראן? »

את התשובה נתן הוא עצמו: כלום. « לא אמרתם דבר על איראן. גם עכשיו, ממש לפני רגע, לא אמרתם דבר על איראן. »

« העם האיראני יהיה חופשי »

ובכל זאת, בהבטחה — ולא בתוכחה — חתם ראש הממשלה את הפרק הזה. למרות שתיקתו וצביעותו של העולם, זו רק שאלה של זמן עד שדבר מופלא יתרחש באיראן: כוחו של העם יגבר על בעלי הכוח.

« יום אחד — וייתכן שהוא אינו רחוק — העם האיראני יהיה חופשי. המשטר הרצחני יופל בשל שקריו, בשל שחיתותו, בשל אכזריותו. המשטר המרושע הזה ייפול, וכולנו נחגוג את היום ההוא. »

השורה התחתונה

רק לעיתים נדירות הקדיש ראש ממשלה זר מקום רב כל כך, מעל בימת האו״ם, לגורלו של העם האיראני. המסר צלול: עוצמתו הצבאית של המשטר נשברה, ראשו הוכה, הארסנל הגרעיני שלו הושמד; לא נותר לו אלא הפחד — הפחד מפני העם האיראני. ואת הפחד הזה אמר נתניהו בפני העולם כולו: ביום שבו ייטלו האיראנים את גורלם בידיהם, המשטר הזה ייפול. אין לנו ברירה אחרת אלא להכין את היום הזה — וביום ההוא, לחגוג אותו.

Es gibt Rednerpulte, an denen man zu Diplomaten spricht, und andere, an denen man sich an die Geschichte wendet. Vor der Generalversammlung der Vereinten Nationen entschied sich Benjamin Netanjahu im September 2026 für das Zweite. Vor Sitzen, die die Delegationen bei seinem Eintreffen demonstrativ geräumt hatten, eröffnete er mit einer schneidenden Spitze — „Falls noch moralische Feiglinge in diesem Saal sind, die ihn nicht verlassen haben, sollen sie es jetzt tun“ —, bevor er vierzig Minuten lang eine Anklage entfaltete, deren roter Faden nie abriss: das Mullah-Regime, seine Verbrechen, seine Niederlage und sein angekündigter Sturz.

Die rote Linie — gehalten

Netanjahu erinnerte zunächst an denselben Ort, vierzehn Jahre zuvor. Damals hatte er eine rote Linie gezogen und geschworen, „die mörderische Diktatur“ in Teheran daran zu hindern, sich die Atombombe zu verschaffen — eine Waffe, gerichtet gegen Israel, aber fähig, die ganze Welt zu bedrohen. „Genau das haben wir getan“, hämmerte er ein.

„Die Atomanlagen des Regimes zu vernichten, war schwierig. Aber es war eine der leichtesten Entscheidungen meiner Zeit als Premierminister. Denn hätten wir es nicht getan, wären wir alle tot.“

Dann folgte die Ironie, die er eine „höchste“ nannte: Indem Israel sich selbst verteidigte, verteidigte es auch viele der Länder, deren Delegierte gerade den Saal verlassen hatten — und zahlreiche ihrer Staatsführer dankten ihm unter vier Augen dafür, das Atomarsenal des Regimes zerstört zu haben. „Eine verblüffendere Heuchelei ist kaum vorstellbar.“

„Wir werden siegen. Wir haben keine andere Wahl.“

Das schlagende Herz der Rede passt in einen einzigen Satz, das Vermächtnis eines Bruders. 1967, wenige Tage vor dem Sechstagekrieg, trifft der junge Benjamin Yoni, einen 21-jährigen Fallschirmjägeroffizier, in einem Orangenhain bei Ramle. Israel hebt damals Gräber für Tausende erwartete Tote aus. „Yoni, was wird geschehen?“ Die Antwort hat ihn nie wieder losgelassen:

„Wir werden siegen. Wir haben keine andere Wahl.“

Neun Jahre später fällt Yoni in Entebbe bei der Befreiung der Geiseln. Mehr als ein halbes Jahrhundert danach machte sein Bruder diese Worte zum Refrain seiner gesamten Rede — aufgegriffen für Nerija, einen zwei Tage zuvor schwer verwundeten Reservisten, der gerade geschrieben hatte: „Wir haben kein anderes Land“, und wiederholt bis zum letzten Satz: „Netzach Jisrael lo jeschaker — die Ewigkeit Israels wird nicht wanken. Und der Grund ist einfach: Wir haben keine andere Wahl.“

Sieben Fronten, ein einziger Drahtzieher

Seit dem 7. Oktober 2023 führt Israel einen Krieg an sieben Fronten: gegen die Hamas, die Hisbollah, die Huthis, das Mullah-Regime, die Milizen im Irak und in Syrien sowie die palästinensischen Terroristen in Judäa und Samaria. Sie alle, erinnerte Netanjahu, hätten sich verbündet, „um uns vom Angesicht der Erde zu tilgen“. Sie alle sind gescheitert.

„Gemeinsam mit unseren großartigen amerikanischen Freunden haben wir die Armee, die Marine, die Luftwaffe und die Atomanlagen des Mullah-Regimes zerschlagen.“

Und auf der Liste der ausgeschalteten „Erzterroristen“ überragt ein Name alle anderen: „Chamenei, Deif, Sinwar, Hanija, Nasrallah … auch sie sind alle verschwunden.“ Schließlich würdigte der Premierminister den Mut eines Volkes, das tausend ballistische Raketen ertragen hat, die das Regime auf seine Städte und Zivilisten abfeuerte — bevor er der Versammlung eine erschreckende Frage stellte: Eine einzige dieser Ein-Tonnen-Raketen würde den gesamten UN-Komplex pulverisieren; zwei würden genügen, um die UNO von der Landkarte zu tilgen.

Die Ajatollahs und „Tod Amerika“

In diesem Kampf „gegen die Barbaren“ würdigte Netanjahu Donald Trump als seinen entscheidenden Partner — einen Mann, der längst begriffen habe, dass ohne Gegenschlag „die fanatischen Ajatollahs, die ‚Tod Amerika, Tod Israel‘ skandieren, ihre wahnhaften Fantasien am Ende verwirklichen würden“. Israel und Amerika handelten daher gemeinsam, „nicht nur, um uns zu schützen, sondern um die Zivilisation zu retten“: Amerikanische und israelische Piloten flogen gemeinsame Einsätze am Himmel über dem Iran.

Die Tyrannen von Teheran fürchten das iranische Volk

Dann kam der für die Iraner bewegendste Moment. Israel, sagte er, sei nie so stark gewesen und habe keine Angst. Doch andere zittern:

„Ich sage Ihnen, wer Angst hat: die Tyrannen von Teheran. Und wissen Sie, was sie am meisten fürchten? Das Volk, das sie unterdrücken. Das mutige iranische Volk, das so viel und so lange geopfert hat.“

Ein Starlink-Terminal in die Höhe haltend, erklärte er, das Regime fürchte nichts so sehr wie dieses Gerät, das Zugang zur Wahrheit verschafft und es erlaubt, frei zu wählen, zu denken und zu sprechen — weshalb es Milliarden verschlingt, um das Internet zu zensieren. Eine kalkulierte Geste: Er überließ das Gerät dem Präsidenten der Generalversammlung, damit es der Delegation des Regimes übergeben werde, „damit auch sie, wenn sie unweigerlich überlaufen, ihre Geschichte frei erzählen können“.

„Wo wart ihr?“

An die draußen versammelten Demonstranten wie an die aus dem Saal gegangenen Delegierten richtete Netanjahu die Frage, die die iranische Diaspora seit Jahren stellt:

„Wo wart ihr, als die Tyrannen des Regimes Zehntausende unbewaffnete iranische Zivilisten massakrierten und verstümmelten? Habt ihr Kundgebungen organisiert, Hungerstreiks? Habt ihr vor der Vertretung des Regimes bei der UNO demonstriert? Habt ihr auch nur die Stimme für die verfolgten Christen im Iran erhoben?“

Die Antwort gab er selbst: nichts. „Ihr habt nichts über den Iran gesagt. Auch eben gerade habt ihr nichts über den Iran gesagt.“

„Das iranische Volk wird frei sein“

Und doch schloss der Premierminister dieses Kapitel mit einem Versprechen, nicht mit einem Vorwurf. Trotz des Schweigens und der Heuchelei der Welt sei es nur eine Frage der Zeit, bis im Iran etwas Unglaubliches geschehe: Die Macht des Volkes wird über die Machthaber siegen.

„Eines Tages — und dieser Tag ist vielleicht nicht mehr fern — wird das iranische Volk frei sein. Dieses mörderische Regime wird durch seine Lügen, seine Korruption, seine Grausamkeit gestürzt werden. Dieses bösartige Regime wird fallen, und wir alle werden diesen Tag feiern.“

Was bleibt

Selten hat ein ausländischer Regierungschef am Rednerpult der UNO dem Schicksal des iranischen Volkes so viel Raum gewidmet. Die Botschaft ist unmissverständlich: Die militärische Macht des Regimes ist gebrochen, sein Haupt getroffen, sein Atomarsenal zerstört; ihm bleibt nur noch die Angst — die Angst vor dem Volk, das es unterdrückt. Und diese Angst hat Netanjahu vor der ganzen Welt ausgesprochen: An dem Tag, an dem die Iraner ihr Schicksal wieder selbst in die Hand nehmen, wird dieses Regime fallen. Wir haben keine andere Wahl, als diesen Tag vorzubereiten — und ihn, wenn er kommt, zu feiern.

Det finns talarstolar där man talar till diplomater, och andra där man vänder sig till historien. I FN:s generalförsamling i september 2026 valde Benjamin Netanyahu den senare. Inför stolar som tömts av de delegationer som lämnat salen när han kom in inledde han med en svidande pik – ”Om det fortfarande finns moraliska fegisar kvar i den här salen som inte har gått ut, så låt dem göra det nu” – innan han rullade ut fyrtio minuter av en anklagelseakt vars röda tråd aldrig vek av: mullornas regim, dess brott, dess nederlag och dess förkunnade fall.

Den röda linjen höll

Netanyahu återvände först till samma talarstol fjorton år tidigare. Där hade han dragit en röd linje och svurit att hindra ”den mördande diktaturen” i Teheran från att skaffa sig atombomben – ett vapen riktat mot Israel, men i stånd att hota hela världen. ”Det är precis vad vi har gjort”, hamrade han in.

”Att förinta regimens kärnanläggningar var svårt. Men det var ett av de lättaste besluten i mitt liv som premiärminister. För om vi inte hade gjort det, skulle vi alla vara döda.”

Sedan kom ironin, som han kallade ”den yttersta”: genom att försvara sig har Israel också försvarat många av de länder vars delegater just lämnat salen – och många av deras ledare har i enrum tackat honom för att ha förstört regimens kärnvapenarsenal. ”Det är svårt att föreställa sig ett mer häpnadsväckande hyckleri.”

”Vi kommer att vinna. Vi har inget annat val”

Talets bultande hjärta ryms i en enda mening, ärvd från en bror. År 1967, några dagar före sexdagarskriget, träffar den unge Benjamin Yoni, en 21-årig fallskärmsofficer, i en apelsinlund nära Ramla. Israel gräver då gropar i väntan på tusentals döda. ”Yoni, vad kommer att hända?” Svaret har aldrig lämnat honom:

”Vi kommer att vinna. Vi har inget annat val.”

Nio år senare stupade Yoni i Entebbe när han befriade gisslan. Mer än ett halvsekel senare har hans bror gjort dessa ord till omkvädet i hela sitt anförande – upprepade för Neriya, en reservistsoldat som svårt skadats två dagar tidigare och som just skrivit ”vi har inget annat land”, och upprepade ända till den sista meningen: ”Netzach Yisrael lo yeshaker — Israels evighet kommer inte att svikta. Och skälet är enkelt: vi har inget annat val.”

Sju fronter, en och samma uppdragsgivare

Sedan den 7 oktober 2023 för Israel ett krig på sju fronter: Hamas, Hizbollah, huthierna, mullornas regim, miliserna i Irak och Syrien, de palestinska terroristerna i Judeen och Samarien. Alla, påminde Netanyahu, gick samman ”för att utplåna oss från jordens yta”. Alla har misslyckats.

”Tillsammans med våra stora amerikanska vänner har vi krossat mullornas regims armé, flotta, flygvapen och kärnanläggningar.”

Och i listan över eliminerade ”ärketerrorister” dominerar ett namn alla andra: ”Khamenei, Deif, Sinwar, Haniyeh, Nasrallah … också de är alla borta.” Premiärministern hyllade slutligen modet hos ett folk som tagit emot tusen ballistiska robotar avfyrade av regimen mot dess städer och civila – innan han ställde en isande fråga till församlingen: en enda av dessa robotar på ett ton skulle pulverisera hela FN-komplexet; två skulle räcka för att radera FN från kartan.

Ayatollorna och ”Död åt Amerika”

I denna kamp ”mot barbarerna” hyllade Netanyahu Donald Trump som sin avgörande partner – en man som länge hade insett att utan motstånd skulle ”de fanatiska ayatollorna som skanderar ’Död åt Amerika, död åt Israel’ till slut förverkliga sina vanvettiga fantasier”. Israel och Amerika handlade därför tillsammans, ”inte bara för att skydda oss, utan för att rädda civilisationen”: amerikanska och israeliska piloter genomförde gemensamma uppdrag i luftrummet över Iran.

Tyrannerna i Teheran är rädda för folket de förtrycker

Sedan kom det starkaste ögonblicket för iranierna. Israel, sade han, har aldrig varit så starkt, och är inte rädd. Men andra darrar:

”Jag ska säga er vem som är rädd: tyrannerna i Teheran. Och vet ni vad de fruktar mest? Folket de förtrycker. Det modiga iranska folket, som har offrat så mycket under så lång tid.”

Med en Starlink-terminal i handen förklarade han att regimen framför allt fruktar denna apparat, som gör det möjligt att nå sanningen, att välja, att tänka och att tala fritt – skälet till att den slukar miljarder på att censurera internet. En kalkylerad gest: han lämnade apparaten till församlingens ordförande för att den skulle överlämnas till regimens delegation, ”så att även de, när de oundvikligen hoppar av, fritt kan berätta sin historia”.

”Var var ni?”

Till demonstranterna som samlats utanför liksom till delegaterna som lämnat salen riktade Netanyahu den fråga som den iranska diasporan har ställt i åratal:

”Var var ni när regimens tyranner massakrerade och lemlästade tiotusentals obeväpnade iranska civila? Organiserade ni möten, hungerstrejker? Demonstrerade ni utanför regimens FN-beskickning? Höjde ni ens rösten för de förföljda kristna i Iran?”

Svaret gav han själv: ingenting. ”Ni har inte sagt något om Iran. Inte ens nu har ni sagt något om Iran.”

”Det iranska folket kommer att bli fritt”

Ändå var det med ett löfte, och inte med en förebråelse, som premiärministern avslutade detta kapitel. Trots världens tystnad och hyckleri är det bara en tidsfråga innan något otroligt sker i Iran: folkets makt kommer att segra över dem som sitter vid makten.

”En dag – och den dagen är kanske inte långt borta – kommer det iranska folket att bli fritt. Denna mördande regim kommer att störtas av sina lögner, av sin korruption, av sin grymhet. Denna ondskefulla regim kommer att falla, och vi kommer alla att fira den dagen.”

Det viktigaste

Sällan har en utländsk regeringschef i FN:s talarstol ägnat så stort utrymme åt det iranska folkets öde. Budskapet är kristallklart: regimens militära makt har krossats, dess huvud har träffats, dess kärnvapenarsenal förstörts; det enda som återstår för den är rädslan – rädslan för folket den förtrycker. Och denna rädsla uttalade Netanyahu inför hela världen: den dag iranierna tar sitt öde i egna händer kommer denna regim att falla. Vi har inget annat val än att förbereda den dagen – och, när den kommer, fira den.

Hay tribunas desde las que se habla a los diplomáticos, y otras desde las que uno se dirige a la Historia. En la Asamblea General de las Naciones Unidas, en septiembre de 2026, Benjamín Netanyahu eligió la segunda. Ante los asientos vacíos de las delegaciones que habían abandonado la sala a su llegada, abrió con una pulla demoledora —«Si todavía quedan en esta sala cobardes morales que no se han ido, que lo hagan ahora»—, antes de desplegar cuarenta minutos de un alegato cuyo hilo conductor nunca varió: el régimen de los mulás, sus crímenes, su derrota y su caída anunciada.

La línea roja, mantenida

Netanyahu volvió primero a ese mismo atril, catorce años antes. Allí había trazado una línea roja y jurado impedir que «la dictadura asesina» instalada en Teherán se dotara del arma atómica: un arma dirigida contra Israel, pero capaz de amenazar al mundo entero. «Eso es exactamente lo que hicimos», recalcó.

«Aniquilar las instalaciones nucleares del régimen fue difícil. Pero fue una de las decisiones más fáciles de mi vida como primer ministro. Porque si no lo hubiéramos hecho, todos estaríamos muertos.»

Luego llegó la ironía, que calificó de «suprema»: al defenderse, Israel defendió también a muchos de los países cuyos delegados acababan de abandonar la sala, y muchos de sus dirigentes le agradecieron en privado haber destruido el arsenal nuclear del régimen. «Es difícil imaginar una hipocresía más asombrosa.»

«Vamos a ganar. No tenemos otra opción»

El corazón palpitante del discurso cabe en una frase, heredada de un hermano. En 1967, pocos días antes de la guerra de los Seis Días, el joven Benjamín se reúne con Yoni, oficial paracaidista de 21 años, en un naranjal cerca de Ramle. Israel cava entonces fosas en previsión de miles de muertos. «Yoni, ¿qué va a pasar?» La respuesta nunca volvió a abandonarlo:

«Vamos a ganar. No tenemos otra opción.»

Nueve años después, Yoni caería en Entebbe liberando a los rehenes. Más de medio siglo más tarde, su hermano hizo de esas palabras el estribillo de toda su intervención: las retomó por Neriya, soldado reservista gravemente herido dos días antes, que acababa de escribir «no tenemos otro país», y las repitió hasta la última frase: «Netzach Yisrael lo yeshaker — la eternidad de Israel no fallará. Y la razón es sencilla: no tenemos otra opción.»

Siete frentes, un mismo instigador

Desde el 7 de octubre de 2023, Israel libra una guerra en siete frentes: Hamás, Hezbolá, los hutíes, el régimen de los mulás, las milicias de Irak y Siria, los terroristas palestinos de Judea y Samaria. Todos, recordó Netanyahu, se aliaron «para borrarnos de la faz de la tierra». Todos fracasaron.

«Con nuestros grandes amigos estadounidenses, aplastamos el ejército, la marina, la aviación y las instalaciones nucleares del régimen de los mulás.»

Y en la lista de «archi-terroristas» eliminados, un nombre domina a todos los demás: «Jamenei, Deif, Sinwar, Haniyeh, Nasralá… también ellos han desaparecido todos.» El primer ministro rindió por último homenaje al valor de un pueblo que soportó mil misiles balísticos lanzados por el régimen contra sus ciudades y sus civiles, antes de plantear a la Asamblea una pregunta escalofriante: uno solo de esos misiles de una tonelada pulverizaría todo el complejo de las Naciones Unidas; dos bastarían para borrar a la ONU del mapa.

Los ayatolás y «Muerte a Estados Unidos»

En este combate «contra los bárbaros», Netanyahu saludó en Donald Trump a su socio decisivo: un hombre que había comprendido desde hacía tiempo que, sin respuesta, «los ayatolás fanáticos que corean “Muerte a Estados Unidos, muerte a Israel” acabarían haciendo realidad sus delirantes fantasías». Israel y Estados Unidos actuaron, pues, juntos, «no solo para protegernos, sino para salvar la civilización»: pilotos estadounidenses e israelíes llevaron a cabo misiones conjuntas en el cielo de Irán.

Los tiranos de Teherán temen al pueblo que oprimen

Llegó entonces el momento más intenso para los iraníes. Israel, dijo, nunca ha sido tan fuerte, y no tiene miedo. Pero otros tiemblan:

«Les diré quién tiene miedo: los tiranos de Teherán. ¿Y saben qué es lo que más temen? Al pueblo que oprimen. Al valiente pueblo iraní, que tanto ha sacrificado durante tanto tiempo.»

Blandiendo un terminal Starlink, explicó que el régimen teme por encima de todo ese aparato que permite acceder a la verdad, elegir, pensar y hablar libremente: por eso despilfarra miles de millones en censurar internet. Gesto calculado: dejó el aparato al presidente de la Asamblea para que fuera entregado a la delegación del régimen, «para que, cuando inevitablemente deserten, también ellos puedan contar libremente su historia».

«¿Dónde estaban ustedes?»

A los manifestantes congregados fuera, como a los delegados que habían salido de la sala, Netanyahu dirigió la pregunta que la diáspora iraní lleva años planteando:

«¿Dónde estaban ustedes cuando los tiranos del régimen masacraban y mutilaban a decenas de miles de civiles iraníes desarmados? ¿Organizaron concentraciones, huelgas de hambre? ¿Se manifestaron ante la misión del régimen en la ONU? ¿Alzaron siquiera la voz por los cristianos perseguidos en Irán?»

La respuesta la dio él mismo: nada. «No dijeron nada sobre Irán. Hace un instante, tampoco dijeron nada sobre Irán.»

«El pueblo iraní será libre»

Sin embargo, fue con una promesa, y no con un reproche, como el primer ministro cerró este capítulo. Pese al silencio y la hipocresía del mundo, es solo cuestión de tiempo que ocurra algo increíble en Irán: el poder del pueblo se impondrá sobre quienes están en el poder.

«Un día —y ese día quizá no esté lejos— el pueblo iraní será libre. Ese régimen asesino será derribado por sus mentiras, por su corrupción, por su crueldad. Este régimen maléfico caerá, y todos celebraremos ese día.»

Lo que hay que retener

Pocas veces un jefe de Gobierno extranjero habrá dedicado tanto espacio, desde la tribuna de la ONU, a la suerte del pueblo iraní. El mensaje es diáfano: el poderío militar del régimen ha sido quebrado, su cabeza ha sido golpeada, su arsenal nuclear destruido; solo le queda el miedo, el miedo al pueblo que oprime. Y ese miedo, Netanyahu lo proclamó ante el mundo entero: el día en que los iraníes retomen las riendas de su destino, este régimen caerá. No tenemos otra opción que prepararlo y, ese día, celebrarlo.

Publications similaires

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *