Une tactique qui fatigue les alliés de l’Amérique… mais qui accélère la recomposition régionale

Garde Javidan · Analyse

Une tactique qui fatigue les alliés de l’Amérique… mais qui accélère la recomposition régionale

Derrière l’accalmie apparente, une guerre économique ; derrière les volte-face de Washington, un Moyen-Orient qui se recompose — et un Iran libre qui se dessine, avec ou sans les États-Unis.

A Tactic That Wears Down America’s Allies… but Speeds Up the Region’s Realignment

Behind the apparent lull, an economic war; behind Washington’s U-turns, a Middle East being reshaped — and a free Iran taking shape, with or without the United States.

تاکتیکی که متحدان آمریکا را خسته می‌کند… اما بازآرایی منطقه را شتاب می‌بخشد

پشتِ آرامشِ ظاهری، جنگی اقتصادی در جریان است؛ پشتِ چرخش‌های پیاپی واشنگتن، خاورمیانه‌ای در حال بازآرایی — و ایرانی آزاد که، با آمریکا یا بی آن، چهره می‌نماید.

טקטיקה שמתישה את בעלות בריתה של אמריקה… אך מאיצה את עיצובו מחדש של האזור

מאחורי הרגיעה המדומה – מלחמה כלכלית; מאחורי התהפכויותיה של וושינגטון – מזרח תיכון שמתעצב מחדש, ואיראן חופשית שקווי המתאר שלה כבר מסתמנים, עם ארצות הברית או בלעדיה.

Eine Taktik, die Amerikas Verbündete zermürbt … aber die Neuordnung der Region beschleunigt

Hinter der scheinbaren Ruhe ein Wirtschaftskrieg; hinter den Kehrtwenden Washingtons ein Nahost, der sich neu ordnet – und ein freier Iran, der Gestalt annimmt, mit oder ohne die Vereinigten Staaten.

En taktik som tröttar ut Amerikas allierade … men som påskyndar den regionala omvandlingen

Bakom det skenbara lugnet pågår ett ekonomiskt krig; bakom Washingtons tvära kast formas ett nytt Mellanöstern – och ett fritt Iran tar gestalt, med eller utan USA.

Una táctica que agota a los aliados de Estados Unidos… pero que acelera la recomposición regional

Tras la aparente calma, una guerra económica; tras los bandazos de Washington, un Oriente Medio que se recompone — y un Irán libre que empieza a dibujarse, con o sin Estados Unidos.

Le conflit qui oppose les États-Unis aux restes de la République islamique connaît aujourd’hui une certaine accalmie — toute relative — sur le plan opérationnel. Mais derrière cette apparente décrue des hostilités, la guerre se poursuit. Elle a simplement changé, en partie, de nature. La confrontation militaire cède peu à peu le terrain à une guerre économique dont l’objectif affiché est d’asphyxier le régime en le privant des ressources financières nécessaires à sa survie. Ce qui n’exclut évidemment ni les accrochages, ni les attaques sporadiques entre Washington et Téhéran.

Les États-Unis semblent désormais résolus à serrer l’étau au maximum autour de l’économie du régime des mollahs : embargo sur les ports du sud du pays, contrôle drastiquement renforcé des flux financiers, en particulier ceux qui transitent par les Émirats arabes unis et la Turquie. Mais l’élément le plus important réside peut-être ailleurs : dans la volonté politique affichée par l’administration Trump de pousser cette arme économique beaucoup plus loin que par le passé. Depuis plusieurs semaines, les annonces de Donald Trump sont devenues presque monotones. Menaces, négociations, nouvelles menaces, attaques annoncées, attaques suspendues, sanctions renforcées : la politique américaine paraît parfois illisible. Pendant ce temps, à Téhéran, les voix politiques et militaires proclament plus fort que jamais leur victoire sur les États-Unis — militaire et politique aujourd’hui, économique demain, nous dit-on.

Ce texte entend décrire une situation inédite, dans laquelle les changements de tactique américains ont offert à Téhéran un instrument de propagande inespéré pour revendiquer la victoire contre les États-Unis et Israël. Ces changements font également peser un risque réel de frustration et de relâchement dans les rangs des alliés de Washington. Pourtant, la recomposition régionale est en marche, non sans douleur, et l’Iran libre, prospère et puissant de demain se dessine déjà dans un Moyen-Orient chaotique — avec ou sans l’aide des États-Unis.

La République islamique a gagné la guerre, puisque je vous le dis !

Hormis peut-être la gauche européenne, qui se traîne péniblement du XXᵉ siècle vers le monde d’aujourd’hui, les islamistes toujours en quête d’un frisson apocalyptique annonçant la fin de la civilisation occidentale, les antisémites rétifs à tout changement de paradigme et quelques souverainistes européens et français qui semblent vouloir y croire, il est difficile de soutenir que le régime des mollahs a remporté la bataille militaire. Il est plus difficile encore de parler d’un quelconque triomphe diplomatique de la République islamique.

Quelques victoires politiques résiduelles peuvent certes figurer au maigre bilan de sa confrontation avec les États-Unis et Israël. L’usage du levier du détroit d’Ormuz, ou encore l’arrimage du conflit au Sud-Liban à la confrontation avec Washington — notamment lors des discussions autour des accords d’Islamabad —, en sont probablement les exemples les plus significatifs.

Mais l’inverse est tout aussi vrai. Les États-Unis sont encore loin de pouvoir proclamer une victoire définitive au regard des objectifs qu’ils s’étaient fixés : mettre fin durablement au programme nucléaire du régime, restreindre son programme balistique, tarir le soutien militaire accordé aux proxys de Téhéran au Moyen-Orient et obtenir la fin de la répression contre le peuple iranien. Que nenni ! Les États-Unis semblent même s’être enlisés dans un bourbier dont ils n’avaient prévu ni l’ampleur ni la durée. Pour les uns, Trump ne sait tout simplement plus comment en sortir. Pour les autres, chacun de ses mouvements s’inscrit dans une stratégie parfaitement maîtrisée. Entre ces deux lectures radicalement opposées, une réalité demeure : aucune perspective claire ne laisse encore entrevoir, à court terme, une victoire américaine.

Soyons clairs cependant : il ne s’agit nullement de nier le bilan militaire et politique considérable obtenu par Trump au cours des derniers mois. La décapitation d’une large part de la hiérarchie du régime des mollahs, à commencer par Ali Khamenei, la destruction massive des capacités navales et aériennes du régime, les dégâts considérables infligés aux principaux sites nucléaires, l’effondrement des exportations et l’isolement croissant des restes du régime dans la région ont profondément bouleversé le rapport de force. Plus important encore, à mon humble avis : la chute de la République islamique est désormais entrée dans le champ des possibles politiques ouvertement envisageables. Avec ou sans les États-Unis.

« Tu nous rends fous ! »

Et pourtant, rarement la politique américaine aura autant épuisé ses propres alliés. Dans la nuit de jeudi à vendredi, lorsque Donald Trump a stoppé in extremis une attaque d’envergure contre des objectifs définis de longue date en Iran, la colère et l’incompréhension ne se sont pas limitées à Israël. Les Iraniens, et au premier chef les opposants au régime islamique, ont eu le plus grand mal à comprendre cette nouvelle volte-face. C’était déjà, selon la manière dont on les compte, le sixième ou le septième revirement brutal de la tactique américaine. Or ces revirements ne sont pas sans conséquences. Ils provoquent une véritable usure, nerveuse et opérationnelle, parmi les forces alliées. Ils font vaciller les marchés, le prix du pétrole et les indices boursiers. Ils inquiètent les États arabes du Golfe, qui redoutent les représailles du régime des mollahs. Ils contraignent Israël à maintenir un niveau d’alerte élevé. Ils font planer en permanence le spectre d’une nouvelle fermeture du détroit d’Ormuz ou d’attaques contre les infrastructures pétrolières du Golfe.

Trump joue depuis des mois avec les nerfs des acteurs militaires, économiques, diplomatiques et politiques. Ceux des Américains d’abord, ceux des Européens ensuite, ceux des pays arabes du Golfe et des Israéliens bien sûr — mais aussi, et cela compte probablement bien plus qu’on ne le pense à Washington, ceux d’un peuple iranien épuisé et meurtri. Chez les Israéliens, l’exaspération a atteint un tel degré que le quotidien Yediot Aharonot, le 3 août 2026, s’adressait directement à Trump par un titre qui résumait à lui seul la situation : « Tu nous rends fous ! »

Mais pour la population iranienne, cette incompréhension peut avoir des conséquences bien plus profondes. Donald Trump avait su engranger un capital de sympathie considérable auprès d’une partie des Iraniens après les bombardements des installations nucléaires du régime. En annulant une nouvelle attaque au dernier moment, en donnant une fois encore l’impression d’hésiter, il prend le risque d’entamer ce capital. La justification avancée reste la même : il veut régler le problème autour d’une table de négociation. Mais il sait désormais pertinemment qu’il ne négocie pas avec un régime disposé à organiser tranquillement sa propre disparition. Accepter les principales exigences américaines reviendrait, pour la République islamique, à renoncer à l’essentiel des instruments militaires, idéologiques et régionaux qui garantissent sa survie. Voilà précisément pourquoi les négociations tournent en rond — et l’on peut désormais l’affirmer : elles n’aboutiront jamais.

Une recomposition dans la douleur…

Les dignitaires du régime demeurent d’ailleurs divisés sur l’opportunité de reprendre les discussions avec Washington. Officiellement, Téhéran affirme qu’aucune négociation n’est en cours, pas même en coulisses. Officieusement, le ballet presque incessant des médiateurs, des intermédiaires et autres go-between se poursuit. Force est de constater qu’à ce stade, une seule chose est parfaitement claire : rien n’est clair !

On peut reprocher bien des choses à Donald Trump, mais difficilement de ne pas avoir tenté de négocier avec la République islamique. Depuis des mois, ses efforts semblent reposer sur une pression croissante destinée à ramener les mollahs et leurs gardiens à la table des négociations. Contrairement à ce que suggèrent nombre d’analystes occidentaux, Trump sait peut-être parfaitement où il veut aller, sans juger nécessaire de l’expliquer de manière classique — on connaît son sens de la diplomatie et sa délicatesse protocolaire !

Un élément mérite en effet d’être rappelé : Trump a rarement déclenché ses opérations militaires les plus importantes au moment où il les annonçait avec le plus de force. À l’inverse, certaines de ses actions les plus décisives ont été menées lorsque beaucoup s’attendaient justement à une désescalade. On peut y voir de l’incohérence. On peut aussi y lire une méthode : rendre son comportement suffisamment imprévisible pour empêcher l’adversaire d’anticiper le coup suivant. Le problème est que l’imprévisibilité qui déstabilise l’adversaire finit aussi par brouiller les perceptions de tous les acteurs du conflit.

Depuis l’intensification de la guerre en janvier 2026, le régime en place à Téhéran se trouve dans une situation d’extrême instabilité. Les capacités militaires du régime des mollahs, parfois délibérément exagérées par les médias dominants — et, hélas, par une partie des médias alternatifs —, ont montré leurs limites. Il suffit de comparer le nombre de projectiles tirés par Téhéran lors des dernières confrontations d’août avec ceux tirés depuis le début de la guerre en 2024.

À deux mois des élections américaines de mi-mandat, il serait donc étonnant que le jeu de Washington devienne soudain parfaitement transparent. Personne — je dis bien personne — n’attend de Donald Trump qu’il « libère » les Iraniens du joug d’un régime moyenâgeux, encore moins qu’il le fasse en envoyant des soldats américains occuper le sol iranien. Mais lorsque Trump a déclaré en février 2026 qu’il viendrait en aide à la population iranienne en lutte, puis lorsqu’il a réitéré cette promesse tout récemment, au début du mois de septembre, il a délibérément endossé une responsabilité politique. Ses paroles sont désormais écoutées non seulement à Washington, à Tel-Aviv ou à Téhéran, mais aussi dans les rues d’Iran.

Il faut alors se demander ce que veulent réellement les différents protagonistes. Le régime qui occupe aujourd’hui l’Iran poursuit depuis 1979 un objectif idéologique et géopolitique d’hégémonie régionale, doublé d’un antisémitisme affiché et d’une hostilité structurelle à l’État hébreu. Israël, de son côté, considère le nucléaire du régime, son programme balistique et le réseau de proxys tissé autour de lui comme une menace existentielle. Pour l’État hébreu, l’équation est donc relativement simple : ces capacités doivent disparaître.

La Russie et la Chine défendent leurs propres intérêts économiques, énergétiques et géopolitiques. Les deux puissances restent aux côtés de la République islamique, mais avec une extrême prudence. Malgré des déclarations semi-publiques, rien de suffisamment significatif n’indique que Pékin ou Moscou soient disposés à sacrifier leurs intérêts pour sauver Téhéran à tout prix. La Chine ne compromettra pas aisément des centaines de milliards de dollars d’échanges avec Washington pour défendre des intérêts incomparablement plus modestes en Iran. Quant à la Russie, la chute de Bachar el-Assad en Syrie a déjà montré qu’elle savait négocier la préservation de certains de ses intérêts dans un pays allié, même après un changement radical de régime.

Les intérêts des autres acteurs sont beaucoup plus ambigus. Les grandes puissances européennes, le Canada et l’Union européenne ont toujours privilégié la stabilité régionale, la sécurité énergétique et la maîtrise des risques qu’engendrerait une déstabilisation brutale de l’Iran — autrement dit, un soutien à peine voilé au maintien de la République islamique au pouvoir.

Les puissances régionales — la Turquie, le Pakistan, l’Égypte ou l’Arabie saoudite — savent elles aussi qu’un Iran faible, isolé et dépendant sert bien mieux leurs ambitions qu’un Iran redevenu puissant et souverain, comme il l’était durant les dernières décennies du règne du dernier des Pahlavi. Même les médiateurs improvisés du Golfe, du Qatar à Oman en passant par les Émirats, poursuivent avant tout leurs propres intérêts. Un Iran stable, contrôlé et désarmé peut leur sembler préférable à un Iran fort, souverain, capable de redevenir une puissance régionale de premier plan. Il faut accepter cette réalité sans naïveté : les États n’ont pas vocation à défendre les intérêts du peuple iranien. Ils défendent les leurs. Comme on aime à le rappeler en attribuant la formule au général de Gaulle : les États n’ont pas d’amis, ils n’ont que des intérêts.

… et les États-Unis dos au mur

Et les États-Unis ? Washington doit composer avec ses capacités et ses limites. Les forces américaines demeurent incontestablement les plus puissantes de la région, mais leur capacité d’action n’est pas illimitée. Une intervention terrestre en Iran exigerait des moyens colossaux. Les bases américaines du Golfe sont exposées. Les capacités d’interception aérienne ne sont pas infinies. Et Téhéran conserve la possibilité d’embraser plusieurs fronts par l’intermédiaire de ses proxys en Irak, au Yémen ou au Liban.

À ces contraintes militaires s’ajoute désormais le calendrier politique américain. À l’approche des élections de mi-mandat, Trump doit obtenir un résultat suffisamment visible pour revendiquer une victoire, sans entraîner son pays dans une guerre longue et coûteuse. Les divergences entre une ligne prudente, incarnée notamment par J. D. Vance, et une approche plus proche des faucons, autour de Marco Rubio, compliquent encore l’équation. Alors, Trump improvise-t-il ? Ou suit-il une stratégie dont les changements permanents de tactique sont précisément l’un des instruments ?

Il serait imprudent, aujourd’hui, de trancher. Peut-être Trump avance-t-il sans connaître lui-même l’étape finale. Peut-être cherche-t-il simplement à s’adapter à chaque réaction du régime. Mais il est aussi possible que cette imprévisibilité soit voulue : menacer quand on attend une négociation, négocier quand on attend une frappe, frapper quand l’adversaire croit à l’accalmie — et maintenir ainsi Téhéran dans l’incapacité permanente d’anticiper le prochain mouvement américain. Cette méthode a cependant une limite : elle ne peut durer éternellement. Le régime des mollahs est considérablement affaibli. Son économie est à bout de souffle, ses capacités militaires ont été sérieusement entamées, et la société iranienne demeure traversée par une contestation profonde, malgré une répression d’une violence inouïe. La question de la survie de ce régime se pose donc désormais avec une acuité nouvelle.

Lorsque l’Amérique de Trump est entrée dans cette confrontation, elle avait posé sur la table plusieurs exigences majeures : le démantèlement du programme nucléaire du régime, la limitation du programme balistique à longue portée, la fin du soutien aux proxys régionaux et, de manière plus tacite, l’arrêt de la répression contre la population iranienne. Téhéran a progressivement déplacé la confrontation sur d’autres terrains. Le détroit d’Ormuz, les infrastructures énergétiques, les menaces contre les intérêts américains et occidentaux, l’activation des proxys ont permis au régime de transformer une négociation initialement centrée sur quelques exigences américaines en une confrontation régionale bien plus vaste. Rien n’est donc terminé. Rien n’est même définitivement acquis.

Mais ces derniers mois auront peut-être appris à Donald Trump, dans la douleur, une règle que les Iraniens connaissent depuis longtemps : on ne négocie pas de la même manière avec un État qui cherche un compromis et avec un régime qui tient certaines concessions pour le commencement de sa propre disparition. C’est là, probablement, que réside toute la difficulté de la stratégie américaine actuelle.

Israël a déclenché la disparition !

Donald Trump rend ses alliés fous. Il épuise Israël, inquiète les pays du Golfe, désoriente les Européens et prend le risque de décevoir une partie de la population iranienne. Mais si cette imprévisibilité est réellement une tactique, et non le fruit de l’indécision, la vraie question n’est pas de savoir si elle nous paraît cohérente aujourd’hui. La question est de savoir si, à la fin, elle aura suffisamment affaibli, isolé et désorienté la République islamique pour porter ses fruits.

Le peuple iranien est plus que jamais résolu à reconquérir sa dignité et sa liberté, à honorer son histoire, à se battre désormais pour choisir son avenir. Les Européens, comme la gauche internationale, résistent à l’idée de la fin de l’occupation de l’Iran par la République islamique. Mais le choix du peuple de porter Reza Pahlavi comme le leader incontesté de ce changement se précise chaque jour davantage ; et dans ce combat inégal et incertain, le peuple iranien semble avoir retrouvé son allié.

Dans cette recomposition, Israël constitue probablement l’élément décisif. Pour lui, l’effacement de la menace que fait peser le régime des mollahs ne relève pas d’un simple calcul d’influence régionale : c’est une doctrine de sécurité nationale. Depuis 1979, la République islamique a consacré une énergie considérable à dresser autour d’Israël un arsenal de menaces directes et indirectes, notamment par l’intermédiaire du Hezbollah au Liban et du Hamas à Gaza. Avec ou sans Netanyahou, Israël poursuivra la neutralisation de cette menace. Et avec ou sans les États-Unis, il est difficile d’imaginer qu’il renonce à cet objectif. Le régime islamique qui occupe l’Iran est condamné à disparaître.

The conflict pitting the United States against the remnants of the Islamic Republic is currently going through a certain lull — a very relative one — on the operational level. But behind this apparent de-escalation, the war goes on. It has simply changed, in part, in nature. Military confrontation is gradually giving way to an economic war whose stated aim is to asphyxiate the regime by depriving it of the financial resources it needs to survive. Which, of course, rules out neither skirmishes nor sporadic attacks between Washington and Tehran.

The United States now seems determined to tighten the vise as far as possible around the regime’s economy: an embargo on the country’s southern ports, drastically tighter control of financial flows, especially those passing through the United Arab Emirates and Turkey. But the most important element may lie elsewhere: in the political will displayed by the Trump administration to push this economic weapon much further than in the past. For several weeks now, Donald Trump’s announcements have become almost monotonous. Threats, negotiations, new threats, attacks announced, attacks suspended, sanctions tightened: American policy sometimes seems unreadable. Meanwhile, in Tehran, political and military voices are proclaiming louder than ever their victory over the United States — military and political today, economic tomorrow, or so we are told.

This piece sets out to describe an unprecedented situation, in which America’s shifts in tactics have handed Tehran an unexpected propaganda tool to claim victory over the United States and Israel. These shifts also carry a real risk of frustration and slackening in the ranks of Washington’s allies. And yet the regional realignment is under way, not without pain, and the free, prosperous and powerful Iran of tomorrow is already taking shape in a chaotic Middle East — with or without the help of the United States.

The Islamic Republic won the war, because I say so!

Apart perhaps from the European left, laboriously dragging itself from the twentieth century into today’s world, the Islamists forever in search of an apocalyptic thrill heralding the end of Western civilization, the antisemites resistant to any paradigm shift, and a handful of European and French sovereigntists who seem to want to believe it, it is hard to argue that the regime won the military battle. It is harder still to speak of any diplomatic triumph whatsoever for the Islamic Republic.

A few residual political victories can admittedly be entered on the meager balance sheet of its confrontation with the United States and Israel. The use of the Strait of Hormuz as leverage, or the linking of the conflict in southern Lebanon to the confrontation with Washington — notably during the talks surrounding the Islamabad accords — are probably the most significant examples.

But the reverse is just as true. The United States is still far from being able to proclaim a definitive victory in light of the objectives it had set itself: putting a lasting end to the regime’s nuclear program, restricting its ballistic program, cutting off the military support given to Tehran’s proxies in the Middle East, and securing an end to the repression of the Iranian people. Not a chance! The United States even seems to have become bogged down in a quagmire whose scale and duration it had not foreseen. For some, Trump simply no longer knows how to get out of it. For others, each of his moves is part of a perfectly controlled strategy. Between these two radically opposed readings, one reality remains: no clear prospect yet points to an American victory in the short term.

Let us be clear, however: this is in no way to deny the considerable military and political record Trump has achieved over the past months. The decapitation of a large part of the mullahs’ regime’s hierarchy, starting with Ali Khamenei, the massive destruction of the regime’s naval and air capabilities, the considerable damage inflicted on the main nuclear sites, the collapse of exports and the growing isolation of the remnants of the regime in the region have profoundly upended the balance of power. More importantly still, in my humble opinion: the fall of the Islamic Republic has now entered the realm of openly conceivable political possibilities. With or without the United States.

“You’re driving us crazy!”

And yet rarely has American policy so exhausted its own allies. On the night from Thursday to Friday, when Donald Trump called off at the very last minute a large-scale attack against long-defined targets in Iran, the anger and incomprehension were not limited to Israel. Iranians, and first and foremost the opponents of the Islamic regime, had the greatest difficulty understanding this new about-face. It was already, depending on how you count them, the sixth or seventh abrupt reversal of American tactics. And these reversals are not without consequences. They cause genuine attrition, both nervous and operational, among allied forces. They rattle the markets, oil prices and stock indices. They worry the Arab Gulf states, which fear the regime’s retaliation. They force Israel to maintain a high level of alert. They keep the specter of a new closure of the Strait of Hormuz, or of attacks on Gulf oil infrastructure, permanently hanging in the air.

For months Trump has been playing with the nerves of military, economic, diplomatic and political actors. Those of Americans first, then those of Europeans, those of the Arab Gulf states and of Israelis, of course — but also, and this probably matters far more than Washington thinks, those of an exhausted and wounded Iranian people. Among Israelis, exasperation reached such a pitch that the daily Yediot Aharonot, on August 3, 2026, addressed Trump directly with a headline that summed up the situation on its own: “You’re driving us crazy!”

But for the Iranian population, this incomprehension may have far deeper consequences. Donald Trump had managed to build up considerable goodwill among part of the Iranian people after the bombing of the regime’s nuclear facilities. By canceling a new attack at the last moment, by once again giving the impression of hesitating, he risks eroding that goodwill. The justification offered remains the same: he wants to settle the problem around a negotiating table. But he now knows full well that he is not negotiating with a regime willing to calmly organize its own demise. For the Islamic Republic, accepting the main American demands would mean giving up most of the military, ideological and regional instruments that guarantee its survival. That is precisely why the negotiations are going around in circles — and it can now be stated plainly: they will never succeed.

A painful realignment…

The regime’s authorities, moreover, remain divided over whether to resume talks with Washington. Officially, Tehran claims that no negotiations are under way, not even behind the scenes. Unofficially, the almost ceaseless ballet of mediators, intermediaries and other go-betweens continues. One is forced to admit that, at this stage, only one thing is perfectly clear: nothing is clear!

Donald Trump can be reproached for many things, but hardly for not having tried to negotiate with the Islamic Republic. For months, his efforts seem to have rested on mounting pressure aimed at bringing the mullahs and their guardians back to the negotiating table. Contrary to what many Western analysts suggest, Trump may know perfectly well where he wants to go, without deeming it necessary to explain it in the conventional way — we all know his flair for diplomacy and his protocol-minded delicacy!

One point indeed deserves to be recalled: Trump has rarely launched his most important military operations at the moment he announced them most forcefully. Conversely, some of his most decisive actions were carried out precisely when many expected de-escalation. One can see incoherence in this. One can also read a method into it: making his behavior unpredictable enough to prevent the adversary from anticipating the next blow. The problem is that the unpredictability that destabilizes the adversary ends up blurring the perceptions of every actor in the conflict as well.

Since the war intensified in January 2026, the regime in power in Tehran has found itself in a situation of extreme instability. The regime’s military capabilities, sometimes deliberately exaggerated by the mainstream media — and, alas, by part of the alternative media — have shown their limits. One need only compare the number of projectiles fired by Tehran during the latest confrontations in August with those fired since the start of the war in 2024.

Two months before the American midterm elections, it would therefore be surprising if Washington’s game suddenly became perfectly transparent. No one — and I mean no one — expects Donald Trump to “liberate” Iranians from the yoke of a medieval regime, still less to do so by sending American soldiers to occupy Iranian soil. But when Trump declared in February 2026 that he would come to the aid of the Iranian people in their struggle, and then reiterated that promise very recently, at the beginning of September, he deliberately took on a political responsibility. His words are now listened to not only in Washington, Tel Aviv or Tehran, but also in the streets of Iran.

We must then ask what the various protagonists really want. The regime occupying Iran today has pursued, since 1979, an ideological and geopolitical goal of regional hegemony, coupled with open antisemitism and a structural hostility toward the Jewish state. Israel, for its part, regards the regime’s nuclear program, its ballistic program and the network of proxies woven around it as an existential threat. For the Jewish state, the equation is therefore relatively simple: these capabilities must disappear.

Russia and China are defending their own economic, energy and geopolitical interests. Both powers remain on the side of the Islamic Republic, but with extreme caution. Despite semi-public statements, nothing significant enough indicates that Beijing or Moscow are prepared to sacrifice their interests to save Tehran at any cost. China will not lightly jeopardize hundreds of billions of dollars in trade with Washington to defend incomparably more modest interests in Iran. As for Russia, the fall of Bashar al-Assad in Syria has already shown that it knows how to negotiate the preservation of some of its interests in an allied country, even after a radical change of regime.

The interests of the other actors are far more ambiguous. The major European powers, Canada and the European Union have always prioritized regional stability, energy security and managing the risks that a brutal destabilization of Iran would bring — in other words, thinly veiled support for keeping the Islamic Republic in power.

The regional powers — Turkey, Pakistan, Egypt or Saudi Arabia — also know that a weak, isolated and dependent Iran serves their ambitions far better than an Iran restored to power and sovereignty, as it was during the last decades of the reign of the last of the Pahlavis. Even the improvised Gulf mediators, from Qatar to Oman by way of the Emirates, are pursuing their own interests above all. A stable, controlled and disarmed Iran may seem preferable to them to a strong, sovereign Iran capable of once again becoming a leading regional power. This reality must be accepted without naivety: states are not meant to defend the interests of the Iranian people. They defend their own. As the saying goes, often attributed to General de Gaulle: states have no friends, only interests.

… and the United States with its back to the wall

And the United States? Washington has to reckon with its capabilities and its limits. American forces remain unquestionably the most powerful in the region, but their capacity for action is not unlimited. A ground intervention in Iran would require colossal resources. American bases in the Gulf are exposed. Air interception capabilities are not infinite. And Tehran retains the ability to set several fronts ablaze through its proxies in Iraq, Yemen or Lebanon.

To these military constraints is now added the American political calendar. As the midterm elections approach, Trump needs a result visible enough to claim victory, without dragging his country into a long and costly war. The divergences between a cautious line, embodied notably by J. D. Vance, and an approach closer to the hawks, around Marco Rubio, complicate the equation further. So, is Trump improvising? Or is he following a strategy in which the constant changes of tactics are precisely one of the instruments?

It would be unwise, today, to decide. Perhaps Trump is moving forward without himself knowing the final stage. Perhaps he is simply trying to adapt to each move by the regime. But it is also possible that this unpredictability is deliberate: threatening when a negotiation is expected, negotiating when a strike is expected, striking when the adversary believes in a lull — and thus keeping Tehran permanently unable to anticipate the next American move. This method has one limit, however: it cannot last forever. The mullahs’ regime is considerably weakened. Its economy is running out of breath, its military capabilities have been seriously eroded, and Iranian society remains shot through with deep dissent, despite repression of unheard-of violence. The question of this regime’s survival is therefore now being posed with new urgency.

When Trump’s America entered this confrontation, it had put several major demands on the table: the dismantling of the regime’s nuclear program, the limitation of the long-range ballistic program, an end to support for regional proxies and, more tacitly, a halt to the repression of the Iranian population. Tehran gradually shifted the confrontation onto other terrain. The Strait of Hormuz, energy infrastructure, threats against American and Western interests, and the activation of proxies allowed the regime to turn a negotiation initially centered on a few American demands into a far broader regional confrontation. Nothing, then, is over. Nothing is even definitively settled.

But these past months may have taught Donald Trump, painfully, a rule that Iranians have long known: you do not negotiate in the same way with a state seeking a compromise and with a regime that regards certain concessions as the beginning of its own demise. That, in all likelihood, is where the whole difficulty of the current American strategy lies.

Israel has set the demise in motion!

Donald Trump is driving his allies crazy. He is exhausting Israel, worrying the Gulf states, disorienting the Europeans and risking disappointing part of the Iranian population. But if this unpredictability really is a tactic, and not the product of indecision, the real question is not whether it seems coherent to us today. The question is whether, in the end, it will have weakened, isolated and disoriented the Islamic Republic enough to bear fruit.

The Iranian people are more determined than ever to reclaim their dignity and their freedom, to honor their history, and to fight from now on to choose their future. The Europeans, like the international left, resist the idea of an end to the occupation of Iran by the Islamic Republic. But the people’s choice to champion Reza Pahlavi as the undisputed leader of this change grows clearer by the day; and in this unequal and uncertain struggle, the Iranian people seem to have found their ally again.

In this realignment, Israel is probably the decisive element. For Israel, eliminating the threat posed by the regime is not a mere calculation of regional influence: it is a doctrine of national security. Since 1979, the Islamic Republic has devoted considerable energy to building around Israel an arsenal of direct and indirect threats, notably through Hezbollah in Lebanon and Hamas in Gaza. With or without Netanyahu, Israel will pursue the neutralization of this threat. And with or without the United States, it is hard to imagine it giving up on this goal. The Islamic regime occupying Iran is doomed to disappear.

نبردی که ایالات متحده را در برابر بقایای جمهوری اسلامی قرار داده، امروز در سطح عملیاتی به آرامشی نسبی — و بسیار نسبی — رسیده است. اما پشتِ این فروکشِ ظاهری درگیری‌ها، جنگ ادامه دارد. تنها ماهیتش تا اندازه‌ای دگرگون شده است. رویارویی نظامی اندک‌اندک جای خود را به جنگی اقتصادی می‌دهد که هدفِ اعلام‌شده‌اش خفه‌کردنِ رژیم از راه محروم‌ساختنش از منابع مالیِ لازم برای بقاست. و این البته نه درگیری‌های پراکنده را منتفی می‌کند و نه حملات گاه‌به‌گاه میان واشنگتن و رژیم تهران را.

ایالات متحده اکنون مصمم به نظر می‌رسد که حلقهٔ محاصره را تا آخرین حد بر گردِ اقتصادِ تحت سلطهٔ رژیم تنگ کند: تحریم و محاصرهٔ بنادر جنوبی کشور، و نظارتی به‌شدت سخت‌گیرانه‌تر بر جریان‌های مالی، به‌ویژه آن‌هایی که از امارات متحدهٔ عربی و ترکیه عبور می‌کنند. اما شاید مهم‌ترین نکته جای دیگری باشد: در ارادهٔ سیاسیِ آشکارِ دولت ترامپ برای به‌کاربستنِ این سلاح اقتصادی بسیار فراتر از گذشته. چند هفته است که اعلامیه‌های دونالد ترامپ تقریباً یکنواخت شده‌اند. تهدید، مذاکره، تهدیدی تازه، حمله‌ای که اعلام می‌شود، حمله‌ای که به تعلیق درمی‌آید، تحریم‌هایی که سنگین‌تر می‌شوند: سیاست آمریکا گاه به‌کلی ناخوانا می‌نماید. در همین حال، در تهران، صداهای سیاسی و نظامیِ رژیم بلندتر از همیشه از پیروزی‌شان بر ایالات متحده دم می‌زنند — به ما می‌گویند امروز پیروزی نظامی و سیاسی، و فردا پیروزی اقتصادی.

این نوشته بر آن است تا وضعیتی بی‌سابقه را توصیف کند؛ وضعیتی که در آن، تغییرِ تاکتیک‌های آمریکا ابزاری تبلیغاتیِ دور از انتظار در اختیار رژیم آخوندی گذاشته تا از پیروزی بر ایالات متحده و اسرائیل سخن بگوید. این تغییرها همچنین خطری واقعی از سرخوردگی و سستی را در صفوف متحدان واشنگتن پدید می‌آورند. با این همه، بازآرایی منطقه — نه بی‌درد — در جریان است، و ایرانِ آزاد، کامیاب و نیرومندِ فردا هم‌اکنون در دلِ خاورمیانه‌ای آشفته چهره می‌نماید — با کمک ایالات متحده یا بی آن.

جمهوری اسلامی جنگ را برده است، چون من می‌گویم!

جز شاید چپِ اروپایی، که به‌زحمت خود را از قرن بیستم به دنیای امروز می‌کشاند؛ اسلام‌گرایانی که همواره در جست‌وجوی لرزه‌ای آخرالزمانی‌اند که پایان تمدن غرب را نوید دهد؛ یهودستیزانی که در برابر هر تغییرِ پارادایمی مقاومت می‌کنند؛ و چند حاکمیت‌گرای اروپایی و فرانسوی که گویی می‌خواهند باورش کنند، دشوار بتوان مدعی شد که رژیم در نبرد نظامی پیروز شده است. سخن‌گفتن از هرگونه پیروزی دیپلماتیکِ جمهوری اسلامی از این هم دشوارتر است.

البته چند پیروزی سیاسیِ ناچیز را می‌توان در کارنامهٔ لاغرِ رویارویی‌اش با ایالات متحده و اسرائیل ثبت کرد. بهره‌گیری از اهرمِ تنگهٔ هرمز، یا گره‌زدنِ درگیری در جنوب لبنان به رویارویی با واشنگتن — به‌ویژه در گفت‌وگوهای پیرامون توافق‌های اسلام‌آباد — احتمالاً گویاترین نمونه‌های آن‌اند.

اما عکسِ آن نیز به همان اندازه درست است. ایالات متحده هنوز فاصلهٔ زیادی دارد تا بتواند با توجه به اهدافی که برای خود تعیین کرده بود، پیروزیِ قطعی اعلام کند: پایان‌دادنِ پایدار به برنامهٔ هسته‌ای رژیم، محدودکردنِ برنامهٔ موشکی‌اش، خشکاندنِ پشتیبانی نظامی از نیروهای نیابتیِ رژیم در خاورمیانه و پایان‌دادن به سرکوب مردم ایران. زهی خیال باطل! ایالات متحده حتی به نظر می‌رسد در باتلاقی فرو رفته که نه گستره‌اش را پیش‌بینی کرده بود و نه درازایش را. به باور برخی، ترامپ دیگر به‌سادگی نمی‌داند چگونه از آن بیرون بیاید. به باور برخی دیگر، هر حرکتش بخشی از راهبردی کاملاً سنجیده است. میان این دو خوانشِ یکسره متضاد، یک واقعیت پابرجاست: هنوز هیچ چشم‌انداز روشنی پیروزی آمریکا را در کوتاه‌مدت نوید نمی‌دهد.

با این حال، روشن سخن بگوییم: به هیچ روی قصدِ انکارِ کارنامهٔ نظامی و سیاسیِ چشمگیری را که ترامپ در ماه‌های اخیر به دست آورده نداریم. سربریدنِ بخش بزرگی از سلسله‌مراتب رژیم آخوندی، با آغاز از علی خامنه‌ای، نابودیِ گستردهٔ توان دریایی و هواییِ رژیم، خسارت‌های سنگینی که بر تأسیسات اصلی هسته‌ای وارد آمد، فروپاشیِ صادرات و انزوای فزایندهٔ بقایای رژیم در منطقه، توازن قوا را از بنیاد دگرگون کرده‌اند. و مهم‌تر از همه، به گمانِ فروتنانهٔ من: سقوط جمهوری اسلامی اکنون به قلمرو گزینه‌های سیاسیِ آشکارا قابل تصور گام نهاده است. با ایالات متحده یا بی آن.

«تو ما را دیوانه می‌کنی!»

و با این همه، کمتر پیش آمده که سیاست آمریکا تا این اندازه متحدان خودش را فرسوده کند. در شبِ پنجشنبه به جمعه، هنگامی که دونالد ترامپ در آخرین لحظه حمله‌ای گسترده به اهدافی را که از مدت‌ها پیش در ایران تعیین شده بودند متوقف کرد، خشم و ناباوری به اسرائیل محدود نماند. ایرانیان، و پیش از همه مخالفان رژیم اسلامی، به‌سختی توانستند این چرخشِ تازه را درک کنند. بسته به این‌که چگونه بشماریم، این ششمین یا هفتمین چرخشِ ناگهانی در تاکتیک آمریکا بود. و این چرخش‌ها بی‌پیامد نیستند. آن‌ها فرسایشی واقعی، هم عصبی و هم عملیاتی، در میان نیروهای متحد پدید می‌آورند. بازارها، بهای نفت و شاخص‌های بورس را می‌لرزانند. کشورهای عرب حاشیهٔ خلیج فارس را، که از تلافی رژیم می‌هراسند، نگران می‌کنند. اسرائیل را وادار می‌کنند سطح آماده‌باش بالایی را حفظ کند. و شبحِ بسته‌شدنِ دوبارهٔ تنگهٔ هرمز یا حمله به زیرساخت‌های نفتی خلیج فارس را پیوسته بالای سر همه نگه می‌دارند.

ترامپ ماه‌هاست که با اعصابِ بازیگران نظامی، اقتصادی، دیپلماتیک و سیاسی بازی می‌کند. نخست با اعصاب آمریکایی‌ها، سپس اروپایی‌ها، و البته کشورهای عرب خلیج فارس و اسرائیلی‌ها — اما همچنین، و این احتمالاً بسیار بیش از آنچه در واشنگتن گمان می‌رود اهمیت دارد، با اعصابِ مردمِ خسته و زخم‌خوردهٔ ایران. در میان اسرائیلی‌ها، به‌ستوه‌آمدگی چنان اوج گرفت که روزنامهٔ یدیعوت آحارونوت در ۳ اوت ۲۰۲۶ با تیتری که به‌تنهایی کل وضعیت را خلاصه می‌کرد، مستقیماً ترامپ را خطاب قرار داد: «تو ما را دیوانه می‌کنی!»

اما برای مردم ایران، این ناباوری می‌تواند پیامدهایی بسیار ژرف‌تر داشته باشد. دونالد ترامپ پس از بمباران تأسیسات هسته‌ای رژیم، سرمایهٔ همدلیِ چشمگیری نزد بخشی از ایرانیان اندوخته بود. با لغوِ حمله‌ای تازه در آخرین لحظه، و با القای دوبارهٔ این احساس که مردد است، خطرِ فرسودنِ این سرمایه را به جان می‌خرد. توجیهِ او همان است که بود: می‌خواهد مسئله را پشت میز مذاکره حل کند. اما اکنون به‌خوبی می‌داند که با رژیمی مذاکره نمی‌کند که آماده باشد با آرامش نابودیِ خودش را سازمان دهد. پذیرفتنِ خواسته‌های اصلی آمریکا برای جمهوری اسلامی به معنای چشم‌پوشی از بخش عمدهٔ ابزارهای نظامی، ایدئولوژیک و منطقه‌ای‌ای است که بقایش را تضمین می‌کنند. دقیقاً به همین دلیل است که مذاکرات در دوری باطل می‌چرخند — و اکنون می‌توان با قاطعیت گفت: هرگز به نتیجه نخواهند رسید.

بازآرایی‌ای در دلِ درد…

مقامات رژیم نیز دربارهٔ مصلحتِ ازسرگیریِ گفت‌وگو با واشنگتن همچنان دچار دودستگی‌اند. به‌طور رسمی، رژیم تهران می‌گوید هیچ مذاکره‌ای در جریان نیست، حتی در پشت پرده. به‌طور غیررسمی، رفت‌وآمدِ تقریباً بی‌وقفهٔ میانجی‌ها، واسطه‌ها و دیگر دلالانِ پیام ادامه دارد. باید اذعان کرد که در این مرحله تنها یک چیز کاملاً روشن است: هیچ چیز روشن نیست!

می‌توان بسیاری چیزها را به دونالد ترامپ خرده گرفت، اما به‌سختی می‌توان گفت که برای مذاکره با جمهوری اسلامی تلاش نکرده است. ماه‌هاست که تلاش‌هایش ظاهراً بر فشاری فزاینده استوار است تا آخوندها و پاسدارانشان را به پای میز مذاکره بازگرداند. برخلاف آنچه بسیاری از تحلیلگران غربی القا می‌کنند، شاید ترامپ به‌خوبی بداند به کجا می‌خواهد برود، بی‌آن‌که لازم ببیند آن را به شیوهٔ متعارف توضیح دهد — همه از هنرِ دیپلماسی و ظرافتِ تشریفاتی‌اش باخبریم!

در واقع نکته‌ای شایستهٔ یادآوری است: ترامپ به‌ندرت مهم‌ترین عملیات نظامی‌اش را درست در لحظه‌ای آغاز کرده که با بیشترین قاطعیت اعلامشان می‌کرد. برعکس، برخی از سرنوشت‌سازترین اقداماتش درست زمانی انجام شده‌اند که بسیاری انتظارِ کاهش تنش را داشتند. می‌توان این را ناهمخوانی دانست. می‌توان در آن روشی نیز دید: رفتار خود را چنان پیش‌بینی‌ناپذیر کردن که حریف نتواند ضربهٔ بعدی را پیش‌بینی کند. مشکل این‌جاست که پیش‌بینی‌ناپذیری‌ای که حریف را از تعادل خارج می‌کند، سرانجام برداشتِ همهٔ بازیگرانِ این نبرد را نیز مخدوش می‌سازد.

از زمان تشدید جنگ در ژانویهٔ ۲۰۲۶، رژیمِ حاکم بر تهران در وضعیتی از بی‌ثباتیِ شدید به سر می‌برد. توان نظامی رژیم، که رسانه‌های جریان اصلی — و افسوس، بخشی از رسانه‌های جایگزین — گاه آگاهانه در آن اغراق می‌کردند، محدودیت‌هایش را نشان داده است. کافی است شمار پرتابه‌هایی را که رژیم در آخرین رویارویی‌های ماه اوت شلیک کرد، با آنچه از آغاز جنگ در ۲۰۲۴ شلیک کرده بود مقایسه کنیم.

در دو ماه مانده به انتخابات میان‌دوره‌ای آمریکا، شگفت‌آور خواهد بود اگر بازیِ واشنگتن ناگهان کاملاً شفاف شود. هیچ‌کس — تأکید می‌کنم، هیچ‌کس — از دونالد ترامپ انتظار ندارد که ایرانیان را از یوغِ رژیمی قرون‌وسطایی «آزاد» کند، چه رسد به آن‌که این کار را با فرستادنِ سربازان آمریکایی برای اشغالِ خاک ایران انجام دهد. اما هنگامی که ترامپ در فوریهٔ ۲۰۲۶ اعلام کرد که به یاری مردمِ به‌پاخاستهٔ ایران خواهد آمد، و سپس همین اواخر، در آغاز ماه سپتامبر، این وعده را تکرار کرد، آگاهانه مسئولیتی سیاسی بر دوش گرفت. سخنان او اکنون نه تنها در واشنگتن، تل‌آویو یا تهران، بلکه در خیابان‌های ایران نیز شنیده می‌شود.

پس باید پرسید بازیگرانِ گوناگون به‌راستی چه می‌خواهند. رژیمی که امروز ایران را اشغال کرده، از ۱۳۵۷ هدفی ایدئولوژیک و ژئوپلیتیک برای سلطهٔ منطقه‌ای دنبال می‌کند، آمیخته با یهودستیزیِ آشکار و دشمنیِ ساختاری با دولت یهود. اسرائیل، از سوی خود، برنامهٔ هسته‌ای رژیم، برنامهٔ موشکی و شبکهٔ نیروهای نیابتیِ تنیده‌شده به گرد خود را تهدیدی وجودی می‌شمارد. از این رو، برای دولت یهود معادله نسبتاً ساده است: این توانایی‌ها باید از میان بروند.

روسیه و چین از منافع اقتصادی، انرژی و ژئوپلیتیکِ خود دفاع می‌کنند. این دو قدرت در کنار جمهوری اسلامی می‌مانند، اما با احتیاطی فوق‌العاده. به‌رغم اظهاراتی نیمه‌علنی، هیچ نشانهٔ به‌قدرکافی معناداری حاکی از آن نیست که پکن یا مسکو آماده باشند منافع خود را فدای نجاتِ رژیم تهران به هر قیمتی کنند. چین به‌آسانی صدها میلیارد دلار مبادله با واشنگتن را به خطر نخواهد انداخت تا از منافعی به‌مراتب ناچیزتر در ایران دفاع کند. و اما روسیه: سقوط بشار اسد در سوریه پیش‌تر نشان داد که می‌داند چگونه حفظِ برخی منافعش را در کشوری متحد، حتی پس از تغییرِ بنیادینِ رژیم، به مذاکره بگذارد.

منافع دیگر بازیگران بسیار مبهم‌تر است. قدرت‌های بزرگ اروپایی، کانادا و اتحادیهٔ اروپا همواره ثبات منطقه‌ای، امنیت انرژی و مهارِ خطرهای ناشی از بی‌ثبات‌شدنِ ناگهانیِ ایران را در اولویت قرار داده‌اند — به بیان دیگر، پشتیبانی‌ای به‌زحمت پنهان از ماندنِ جمهوری اسلامی بر سر قدرت.

قدرت‌های منطقه‌ای — ترکیه، پاکستان، مصر یا عربستان سعودی — نیز می‌دانند که ایرانی ضعیف، منزوی و وابسته بسیار بهتر از ایرانی که دوباره نیرومند و مستقل شده باشد، آن‌گونه که در دهه‌های پایانیِ فرمانرواییِ آخرین پادشاه پهلوی بود، به کارِ جاه‌طلبی‌هایشان می‌آید. حتی میانجی‌های خلق‌الساعهٔ خلیج فارس، از قطر تا عمان و امارات، پیش از هر چیز منافع خود را دنبال می‌کنند. ایرانی باثبات، مهارشده و خلع‌سلاح‌شده ممکن است در نظرشان بر ایرانی نیرومند و مستقل، که توانِ بازگشت به جایگاهِ قدرتی منطقه‌ای در تراز نخست را دارد، ترجیح داشته باشد. باید این واقعیت را بی‌ساده‌لوحی پذیرفت: دولت‌ها وظیفه ندارند از منافع مردم ایران دفاع کنند. آن‌ها از منافع خودشان دفاع می‌کنند. همان‌گونه که دوست داریم با نسبت‌دادنِ این جمله به ژنرال دوگل یادآوری کنیم: دولت‌ها دوست ندارند، فقط منافع دارند.

… و ایالات متحده در بن‌بست

و ایالات متحده؟ واشنگتن باید با توانایی‌ها و محدودیت‌های خود کنار بیاید. نیروهای آمریکایی بی‌گمان نیرومندترین نیروهای منطقه‌اند، اما توانِ عملشان بی‌حدوحصر نیست. مداخلهٔ زمینی در ایران امکاناتی عظیم می‌طلبد. پایگاه‌های آمریکا در خلیج فارس آسیب‌پذیرند. توانِ رهگیری هوایی بی‌پایان نیست. و رژیم تهران همچنان می‌تواند از طریق نیروهای نیابتی‌اش در عراق، یمن یا لبنان چند جبهه را به آتش بکشد.

اکنون به این محدودیت‌های نظامی، تقویمِ سیاسیِ آمریکا نیز افزوده می‌شود. با نزدیک‌شدنِ انتخابات میان‌دوره‌ای، ترامپ باید به نتیجه‌ای به‌قدرکافی آشکار دست یابد تا بتواند ادعای پیروزی کند، بی‌آن‌که کشورش را به جنگی طولانی و پرهزینه بکشاند. اختلاف میان خطی محتاطانه، که به‌ویژه جی. دی. ونس نمایندهٔ آن است، و رویکردی نزدیک‌تر به بازها، به گرد مارکو روبیو، معادله را پیچیده‌تر هم می‌کند. پس آیا ترامپ بداهه‌پردازی می‌کند؟ یا راهبردی را دنبال می‌کند که تغییرِ پیوستهٔ تاکتیک دقیقاً یکی از ابزارهای آن است؟

امروز داوریِ قطعی در این باره بی‌احتیاطی است. شاید ترامپ پیش می‌رود بی‌آن‌که خود از مرحلهٔ پایانی آگاه باشد. شاید تنها می‌کوشد خود را با هر واکنشِ رژیم تطبیق دهد. اما این نیز ممکن است که این پیش‌بینی‌ناپذیری عامدانه باشد: تهدید، آن‌گاه که انتظار مذاکره می‌رود؛ مذاکره، آن‌گاه که انتظار ضربه می‌رود؛ ضربه، آن‌گاه که حریف به آرامش دل بسته است — و بدین‌سان رژیم تهران را پیوسته در ناتوانی از پیش‌بینیِ حرکت بعدی آمریکا نگه داشتن. با این حال، این روش حدی دارد: نمی‌تواند تا ابد دوام بیاورد. رژیم آخوندی به‌شدت ضعیف شده است. اقتصادش به نفس‌نفس افتاده، توان نظامی‌اش به‌جد آسیب دیده، و جامعهٔ ایران، به‌رغم سرکوبی با خشونتی بی‌سابقه، همچنان از اعتراضی ژرف لبریز است. از این رو، پرسشِ بقای این رژیم اکنون با حدتی تازه مطرح است.

هنگامی که آمریکای ترامپ وارد این رویارویی شد، چند خواستهٔ اصلی بر میز گذاشته بود: برچیدنِ برنامهٔ هسته‌ای رژیم، محدودکردنِ برنامهٔ موشک‌های بالستیکِ دوربرد، پایانِ پشتیبانی از نیروهای نیابتیِ منطقه‌ای و، به شکلی ضمنی‌تر، توقفِ سرکوب مردم ایران. رژیم تهران رفته‌رفته رویارویی را به میدان‌های دیگری کشاند. تنگهٔ هرمز، زیرساخت‌های انرژی، تهدید منافع آمریکا و غرب، و فعال‌سازیِ نیروهای نیابتی به رژیم امکان دادند مذاکره‌ای را که در آغاز بر چند خواستهٔ آمریکا متمرکز بود، به رویارویی‌ای منطقه‌ای و بسیار گسترده‌تر بدل کند. پس هیچ چیز به پایان نرسیده است. حتی هیچ چیز به‌طور قطعی به دست نیامده است.

اما شاید این چند ماه، با درد و رنج، قاعده‌ای را به دونالد ترامپ آموخته باشد که ایرانیان از دیرباز می‌شناسند: با دولتی که در پی سازش است نمی‌توان به همان شیوه‌ای مذاکره کرد که با رژیمی که برخی امتیازها را آغازِ نابودیِ خود می‌داند. احتمالاً همهٔ دشواریِ راهبردِ کنونی آمریکا در همین نکته نهفته است.

اسرائیل نابودی را کلید زده است!

دونالد ترامپ متحدانش را دیوانه می‌کند. اسرائیل را فرسوده می‌کند، کشورهای خلیج فارس را نگران می‌کند، اروپایی‌ها را سردرگم می‌سازد و خطرِ ناامیدکردنِ بخشی از مردم ایران را به جان می‌خرد. اما اگر این پیش‌بینی‌ناپذیری به‌راستی یک تاکتیک باشد، و نه زادهٔ تردید، پرسشِ اصلی این نیست که امروز در نظر ما منسجم می‌نماید یا نه. پرسش این است که آیا در پایان، جمهوری اسلامی را به اندازهٔ کافی ضعیف، منزوی و سردرگم کرده است تا به ثمر بنشیند.

مردم ایران بیش از همیشه مصمم‌اند که کرامت و آزادی خود را بازپس گیرند، تاریخشان را پاس بدارند، و از این پس برای برگزیدنِ آینده‌شان بجنگند. اروپایی‌ها، همانند چپِ بین‌المللی، در برابرِ ایدهٔ پایانِ اشغالِ ایران به دست جمهوری اسلامی مقاومت می‌کنند. اما انتخابِ مردم برای برکشیدنِ رضا پهلوی به‌عنوان رهبرِ بی‌چون‌وچرای این دگرگونی هر روز روشن‌تر می‌شود؛ و در این نبردِ نابرابر و نامطمئن، مردم ایران گویی متحدِ خود را بازیافته‌اند.

در این بازآرایی، اسرائیل احتمالاً عنصرِ سرنوشت‌ساز است. برای اسرائیل، محوِ تهدیدِ رژیم نه یک حسابگریِ سادهٔ نفوذ منطقه‌ای، بلکه دکترینی در امنیت ملی است. از ۱۳۵۷، جمهوری اسلامی انرژی عظیمی صرف کرده تا زرادخانه‌ای از تهدیدهای مستقیم و غیرمستقیم به گرد اسرائیل برپا کند، به‌ویژه از طریق حزب‌الله در لبنان و حماس در غزه. با نتانیاهو یا بی او، اسرائیل خنثی‌سازیِ این تهدید را ادامه خواهد داد. و با ایالات متحده یا بی آن، دشوار بتوان تصور کرد که از این هدف دست بکشد. رژیم اسلامی‌ای که ایران را اشغال کرده، محکوم به نابودی است.

העימות בין ארצות הברית לבין שרידי הרפובליקה האסלאמית ידע בימים אלה רגיעה מסוימת – יחסית בלבד – במישור המבצעי. אך מאחורי הדעיכה המדומה של פעולות האיבה, המלחמה נמשכת. היא פשוט שינתה, בחלקה, את אופייה. העימות הצבאי מפנה בהדרגה את מקומו למלחמה כלכלית שמטרתה המוצהרת היא לחנוק את המשטר ולשלול ממנו את המשאבים הכספיים הדרושים להישרדותו. דבר שאינו שולל, כמובן, לא היתקלויות ולא התקפות ספורדיות בין וושינגטון לטהרן.

נראה שארצות הברית נחושה כעת להדק ככל האפשר את הטבעת סביב הכלכלה שבשליטת המשטר: אמברגו על נמלי הדרום, פיקוח מוגבר באופן דרסטי על תזרימי הכספים, ובמיוחד אלה העוברים דרך איחוד האמירויות וטורקיה. אך ייתכן שהמרכיב החשוב ביותר נמצא במקום אחר: ברצון הפוליטי המוצהר של ממשל טראמפ להפעיל את הנשק הכלכלי הזה הרבה מעבר למה שנעשה בעבר. מזה כמה שבועות, הכרזותיו של דונלד טראמפ הפכו כמעט למונוטוניות. איומים, משא ומתן, איומים חדשים, התקפות שהוכרזו, התקפות שהושעו, סנקציות שהוחמרו: המדיניות האמריקנית נראית לעיתים בלתי ניתנת לפענוח. בינתיים, בטהרן, הקולות הפוליטיים והצבאיים מכריזים בקול רם מתמיד על ניצחונם על ארצות הברית – צבאי ומדיני היום, כלכלי מחר, כך מספרים לנו.

מאמר זה מבקש לתאר מצב חסר תקדים, שבו שינויי הטקטיקה האמריקניים העניקו לטהרן כלי תעמולה שלא העזה לחלום עליו, כדי לטעון לניצחון על ארצות הברית ועל ישראל. שינויים אלה גם מעוררים סכנה ממשית של תסכול ורפיון בשורות בעלות בריתה של וושינגטון. ובכל זאת, עיצובו מחדש של האזור כבר יצא לדרך, לא בלי כאב, ואיראן של מחר – חופשית, משגשגת ועוצמתית – כבר מסתמנת בתוך מזרח תיכון כאוטי, בעזרת ארצות הברית או בלעדיה.

הרפובליקה האסלאמית ניצחה במלחמה, כי אני אומר לכם!

מלבד אולי השמאל האירופי, המשתרך בכבדות מהמאה העשרים אל עולם ההווה, האסלאמיסטים המחפשים תמיד את הריגוש האפוקליפטי המבשר את קץ הציוויליזציה המערבית, האנטישמים הממאנים לכל שינוי פרדיגמה, וכמה ריבונים אירופים וצרפתים שנראה כי הם רוצים להאמין בכך – קשה לטעון שמשטר האייתוללות ניצח בקרב הצבאי. קשה עוד יותר לדבר על ניצחון דיפלומטי כלשהו של הרפובליקה האסלאמית.

אמנם אפשר לרשום כמה ניצחונות פוליטיים שוליים במאזן הדל של עימותה עם ארצות הברית וישראל. השימוש במנוף של מצר הורמוז, או כריכת העימות בדרום לבנון בעימות עם וושינגטון – בפרט במהלך הדיונים סביב הסכמי איסלאמאבאד – הם כנראה הדוגמאות המשמעותיות ביותר.

אך גם ההפך נכון. ארצות הברית עדיין רחוקה מלהיות מסוגלת להכריז על ניצחון סופי לאור היעדים שהציבה לעצמה: לשים קץ לצמיתות לתוכנית הגרעין של המשטר, להגביל את תוכנית הטילים הבליסטיים שלו, לייבש את הסיוע הצבאי שהוא מעניק לשלוחים של טהרן במזרח התיכון, ולהביא לסיום הדיכוי נגד העם האיראני. כלל וכלל לא! נראה אף שארצות הברית שקעה בביצה שלא צפתה לא את היקפה ולא את משכה. לדעת חלק מהפרשנים, טראמפ פשוט כבר אינו יודע כיצד לצאת ממנה. לדעת אחרים, כל אחד מצעדיו הוא חלק מאסטרטגיה מבוקרת לחלוטין. בין שתי הקריאות המנוגדות מן הקצה אל הקצה, נותרת מציאות אחת: שום אופק ברור אינו מאפשר עדיין לראות, בטווח הקצר, ניצחון אמריקני.

עם זאת, שיהיה ברור: אין כאן כל כוונה להכחיש את ההישגים הצבאיים והפוליטיים הניכרים שהשיג טראמפ בחודשים האחרונים. עריפת ראשיה של חלק ניכר מהיררכיית משטר המולאות, ובראשם עלי חמינאי, ההשמדה המסיבית של היכולות הימיות והאוויריות של המשטר, הנזקים הכבדים שנגרמו לאתרי הגרעין העיקריים, קריסת הייצוא והבידוד הגובר של שרידי המשטר באזור – כל אלה שינו מן היסוד את מאזן הכוחות. וחשוב מכך, לעניות דעתי: נפילת הרפובליקה האסלאמית נכנסה מעתה לתחום האפשרויות הפוליטיות שאפשר לשקול בגלוי. עם ארצות הברית או בלעדיה.

« אתה משגע אותנו! »

ובכל זאת, רק לעיתים נדירות התישה המדיניות האמריקנית את בעלות בריתה שלה עד כדי כך. בליל חמישי לשישי, כאשר דונלד טראמפ עצר ברגע האחרון מתקפה רחבת היקף נגד מטרות שהוגדרו זה מכבר באיראן, הכעס וחוסר ההבנה לא נותרו בגבולות ישראל. האיראנים, ובראשם מתנגדי המשטר האסלאמי, התקשו מאוד להבין את התפנית החדשה הזאת. זו הייתה כבר, תלוי איך סופרים, התפנית החדה השישית או השביעית בטקטיקה האמריקנית. והתפניות הללו אינן חסרות השלכות. הן גורמות לשחיקה של ממש, עצבית ומבצעית, בקרב הכוחות בעלי הברית. הן מטלטלות את השווקים, את מחיר הנפט ואת מדדי הבורסה. הן מדאיגות את מדינות המפרץ הערביות, החוששות מתגמול מצד המשטר. הן מחייבות את ישראל לשמור על רמת כוננות גבוהה. והן מרחפות בתמידות כצל של סגירה נוספת של מצר הורמוז או של התקפות על תשתיות הנפט במפרץ.

כבר חודשים שטראמפ משחק בעצביהם של השחקנים הצבאיים, הכלכליים, הדיפלומטיים והפוליטיים. תחילה בעצבי האמריקנים, אחר כך בעצבי האירופים, בעצבי מדינות המפרץ הערביות ובעצבי הישראלים כמובן – אך גם, ולכך יש כנראה משקל רב הרבה יותר ממה שחושבים בוושינגטון, בעצביו של עם איראני מותש ופצוע. בקרב הישראלים הגיע הזעם לדרגה כזו, שהעיתון ידיעות אחרונות, ב־3 באוגוסט 2026, פנה ישירות לטראמפ בכותרת שסיכמה לבדה את המצב כולו: « אתה משגע אותנו! »

אך עבור האוכלוסייה האיראנית, חוסר ההבנה הזה עלול להיות בעל השלכות עמוקות הרבה יותר. דונלד טראמפ הצליח לצבור הון אהדה ניכר בקרב חלק מהאיראנים לאחר הפצצת מתקני הגרעין של המשטר. כשהוא מבטל מתקפה נוספת ברגע האחרון, וכשהוא משדר שוב רושם של היסוס, הוא מסתכן בכרסום ההון הזה. ההצדקה הנשמעת נותרת זהה: הוא רוצה לפתור את הבעיה סביב שולחן המשא ומתן. אך הוא יודע היטב כעת שאין הוא מנהל משא ומתן עם משטר המוכן לארגן בנחת את היעלמותו שלו. היענות לדרישות האמריקניות העיקריות פירושה, עבור הרפובליקה האסלאמית, ויתור על עיקר הכלים הצבאיים, האידיאולוגיים והאזוריים המבטיחים את הישרדותה. זו בדיוק הסיבה לכך שהמשא ומתן חוזר על עצמו במעגלים – ומעתה אפשר לקבוע: הוא לעולם לא יבשיל.

עיצוב מחדש בכאב…

השלטונות בטהרן חלוקים, אגב, בשאלה אם ראוי לחדש את השיחות עם וושינגטון. באופן רשמי, טהרן טוענת שאין כל משא ומתן מתנהל, אפילו לא מאחורי הקלעים. באופן לא רשמי, המחול הבלתי פוסק כמעט של המתווכים, אנשי הביניים ושאר הגו־ביטוויינים נמשך. אין מנוס מלהודות שבשלב זה דבר אחד בלבד ברור לחלוטין: שום דבר אינו ברור!

אפשר לבוא בטענות רבות אל דונלד טראמפ, אך קשה לטעון שלא ניסה לנהל משא ומתן עם הרפובליקה האסלאמית. כבר חודשים שמאמציו נראים מבוססים על לחץ גובר שנועד להחזיר את המולאות ואת שומריהם אל שולחן המשא ומתן. בניגוד למה שמרמזים פרשנים מערביים רבים, ייתכן שטראמפ יודע היטב לאן הוא רוצה להגיע, מבלי שימצא לנכון להסביר זאת בדרך המקובלת – כולנו מכירים את חוש הדיפלומטיה שלו ואת עדינותו הפרוטוקולרית!

ואכן, ראוי להזכיר נתון אחד: טראמפ כמעט אף פעם לא פתח במבצעיו הצבאיים החשובים ביותר ברגע שבו הכריז עליהם בעוצמה הרבה ביותר. להפך, כמה מפעולותיו המכריעות ביותר בוצעו דווקא כאשר רבים ציפו להסלמה לאחור. אפשר לראות בכך חוסר עקביות. אפשר גם לקרוא בכך שיטה: להפוך את התנהגותו לבלתי צפויה דיה כדי למנוע מהיריב לחזות את המהלך הבא. הבעיה היא שחוסר הצפיות המערער את היריב מטשטש בסופו של דבר גם את תפיסותיהם של כל השחקנים בעימות.

מאז הסלמת המלחמה בינואר 2026, המשטר השולט בטהרן נתון במצב של חוסר יציבות קיצוני. היכולות הצבאיות של המשטר, שלעיתים הוגזמו במכוון בידי התקשורת המרכזית – ולמרבה הצער גם בידי חלק מהתקשורת האלטרנטיבית – הראו את גבולותיהן. די להשוות את מספר הטילים שירתה טהרן בעימותים האחרונים באוגוסט עם אלה שנורו מאז תחילת המלחמה ב־2024.

חודשיים לפני הבחירות האמריקניות לאמצע הקדנציה, יהיה אפוא מפתיע אם המשחק של וושינגטון יהפוך לפתע שקוף לחלוטין. איש – ואני מדגיש: איש – אינו מצפה מדונלד טראמפ ש »ישחרר » את האיראנים מעול משטר ימי־ביניימי, ובוודאי שלא שיעשה זאת בשליחת חיילים אמריקנים לכבוש את אדמת איראן. אך כאשר הצהיר טראמפ בפברואר 2026 שיבוא לעזרת האוכלוסייה האיראנית הנאבקת, ואחר כך כאשר חזר על הבטחה זו ממש לאחרונה, בתחילת ספטמבר, הוא נטל על עצמו ביודעין אחריות פוליטית. דבריו נשמעים מעתה לא רק בוושינגטון, בתל אביב או בטהרן, אלא גם ברחובות איראן.

יש אם כן לשאול מה באמת רוצים השחקנים השונים. המשטר הכובש את איראן חותר מאז 1979 ליעד אידיאולוגי וגאופוליטי של הגמוניה אזורית, בצירוף אנטישמיות מוצהרת ועוינות מבנית כלפי המדינה היהודית. ישראל, מצידה, רואה בגרעין של המשטר, בתוכנית הטילים הבליסטיים וברשת השלוחים שנטוותה סביבה איום קיומי. עבור המדינה היהודית, המשוואה פשוטה אפוא יחסית: היכולות הללו חייבות להיעלם.

רוסיה וסין מגינות על האינטרסים הכלכליים, האנרגטיים והגאופוליטיים שלהן. שתי המעצמות נותרות לצד הרפובליקה האסלאמית, אך בזהירות רבה ביותר. למרות הצהרות חצי־פומביות, שום דבר משמעותי דיו אינו מעיד שבייג’ינג או מוסקבה מוכנות להקריב את האינטרסים שלהן כדי להציל את טהרן בכל מחיר. סין לא תסכן בקלות סחר של מאות מיליארדי דולרים עם וושינגטון כדי להגן על אינטרסים צנועים לאין ערוך באיראן. ובאשר לרוסיה, נפילתו של בשאר אל־אסד בסוריה כבר הראתה שהיא יודעת לנהל משא ומתן על שימור חלק מהאינטרסים שלה במדינה בעלת ברית, גם לאחר שינוי משטר רדיקלי.

האינטרסים של השחקנים האחרים עמומים הרבה יותר. המעצמות האירופיות הגדולות, קנדה והאיחוד האירופי העדיפו תמיד את היציבות האזורית, את ביטחון האנרגיה ואת השליטה בסיכונים שהיה מחולל ערעור פתאומי של איראן – במילים אחרות, תמיכה כמעט בלתי מוסווית בהמשך שלטונה של הרפובליקה האסלאמית.

גם המעצמות האזוריות – טורקיה, פקיסטן, מצרים או ערב הסעודית – יודעות כי איראן חלשה, מבודדת ותלותית משרתת את שאיפותיהן הרבה יותר טוב מאיראן ששבה להיות עוצמתית וריבונית, כפי שהייתה בעשורים האחרונים לשלטונו של אחרון בית פהלווי. אפילו המתווכים המאולתרים מן המפרץ, מקטאר ועד עומאן, דרך האמירויות, חותרים קודם כול לאינטרסים שלהם. איראן יציבה, מבוקרת ומפורזת עשויה להיראות להם עדיפה על פני איראן חזקה וריבונית, המסוגלת לשוב ולהיות מעצמה אזורית מן השורה הראשונה. יש לקבל מציאות זו בלי תמימות: אין זה ייעודן של המדינות להגן על האינטרסים של העם האיראני. הן מגינות על האינטרסים שלהן. כפי שנוהגים להזכיר, תוך ייחוס האמרה לגנרל דה גול: למדינות אין חברים, יש להן רק אינטרסים.

… וארצות הברית עם הגב אל הקיר

ומה עם ארצות הברית? וושינגטון נאלצת להתמודד עם יכולותיה ועם מגבלותיה. הכוחות האמריקניים הם ללא עוררין החזקים ביותר באזור, אך יכולת הפעולה שלהם אינה בלתי מוגבלת. התערבות קרקעית באיראן תחייב אמצעים עצומים. הבסיסים האמריקניים במפרץ חשופים. יכולות היירוט האווירי אינן אינסופיות. וטהרן שומרת על היכולת להצית כמה חזיתות באמצעות שלוחיה בעיראק, בתימן או בלבנון.

על האילוצים הצבאיים הללו נוסף כעת לוח הזמנים הפוליטי האמריקני. לקראת הבחירות לאמצע הקדנציה, טראמפ חייב להשיג תוצאה נראית דיה כדי לטעון לניצחון, מבלי לגרור את ארצו למלחמה ארוכה ויקרה. המחלוקות בין קו זהיר, המגולם בעיקר בג’יי די ואנס, לבין גישה קרובה יותר לניצים, סביב מרקו רוביו, מסבכות את המשוואה עוד יותר. ובכן, האם טראמפ מאלתר? או שמא הוא הולך בעקבות אסטרטגיה שבה שינויי הטקטיקה המתמידים הם בדיוק אחד הכלים?

לא יהיה זה נבון להכריע כיום. אולי טראמפ מתקדם מבלי שהוא עצמו יודע מהו השלב האחרון. אולי הוא פשוט מבקש להסתגל לכל תגובה של טהרן. אך ייתכן גם שחוסר הצפיות הזה מכוון: לאיים כשמצפים למשא ומתן, לנהל משא ומתן כשמצפים לתקיפה, לתקוף כשהיריב מאמין ברגיעה – וכך להותיר את טהרן בחוסר יכולת מתמיד לחזות את המהלך האמריקני הבא. אלא שלשיטה זו יש גבול: היא אינה יכולה להימשך לנצח. משטר המולאות נחלש במידה ניכרת. כלכלתו על סף קריסה, יכולותיו הצבאיות נפגעו קשות, והחברה האיראנית ממשיכה להיות חצויה במחאה עמוקה, חרף דיכוי באלימות שלא נודעה כמותה. שאלת הישרדותו של משטר זה עולה אפוא מעתה בחריפות חדשה.

כאשר אמריקה של טראמפ נכנסה לעימות הזה, היא הניחה על השולחן כמה דרישות מרכזיות: פירוק תוכנית הגרעין של המשטר, הגבלת תוכנית הטילים הבליסטיים ארוכי הטווח, הפסקת התמיכה בשלוחים האזוריים, ובאופן שבשתיקה יותר – הפסקת הדיכוי נגד האוכלוסייה האיראנית. טהרן העבירה בהדרגה את העימות לזירות אחרות. מצר הורמוז, תשתיות האנרגיה, האיומים על אינטרסים אמריקניים ומערביים והפעלת השלוחים אפשרו למשטר להפוך משא ומתן שהתמקד בתחילה בכמה דרישות אמריקניות לעימות אזורי רחב הרבה יותר. דבר לא הסתיים אפוא. דבר אף אינו מובטח סופית.

אך ייתכן שהחודשים האחרונים לימדו את דונלד טראמפ, בדרך הקשה, כלל שהאיראנים מכירים מזה זמן רב: אין מנהלים משא ומתן באותה דרך עם מדינה המחפשת פשרה ועם משטר הרואה בוויתורים מסוימים את תחילת היעלמותו שלו. כאן, ככל הנראה, טמון כל הקושי של האסטרטגיה האמריקנית הנוכחית.

ישראל הציתה את ההיעלמות!

דונלד טראמפ משגע את בעלות בריתו. הוא מתיש את ישראל, מדאיג את מדינות המפרץ, מבלבל את האירופים ומסתכן באכזבת חלק מהאוכלוסייה האיראנית. אך אם חוסר הצפיות הזה הוא באמת טקטיקה, ולא פרי של חוסר החלטיות, השאלה האמיתית אינה אם הוא נראה לנו עקבי היום. השאלה היא אם בסופו של דבר הוא יחליש, יבודד ויבלבל את הרפובליקה האסלאמית במידה מספקת כדי לשאת פרי.

העם האיראני נחוש יותר מתמיד לכבוש מחדש את כבודו ואת חירותו, לכבד את ההיסטוריה שלו, ולהיאבק מעתה על הזכות לבחור את עתידו. האירופים, כמו השמאל הבינלאומי, מתנגדים לרעיון של קץ הכיבוש של איראן בידי הרפובליקה האסלאמית. אך בחירתו של העם ברזא פהלווי כמנהיג הבלתי מעורער של השינוי הזה מתחדדת מיום ליום; ובמאבק הלא שוויוני והלא ודאי הזה, נראה שהעם האיראני מצא מחדש את בעל בריתו.

בעיצוב מחדש הזה, ישראל היא כנראה הגורם המכריע. מבחינתה, מחיקת האיום של המשטר אינה עניין של חישוב השפעה אזורית גרידא: זוהי דוקטרינת ביטחון לאומי. מאז 1979 השקיעה הרפובליקה האסלאמית אנרגיה עצומה בבניית ארסנל של איומים ישירים ועקיפים סביב ישראל, בעיקר באמצעות חיזבאללה בלבנון וחמאס בעזה. עם נתניהו או בלעדיו, ישראל תמשיך בנטרול האיום הזה. ועם ארצות הברית או בלעדיה, קשה לדמיין שתוותר על היעד הזה. המשטר האסלאמי הכובש את איראן נידון להיעלם.

Der Konflikt zwischen den Vereinigten Staaten und den Überresten der Islamischen Republik erlebt derzeit auf operativer Ebene eine gewisse – sehr relative – Beruhigung. Doch hinter diesem scheinbaren Abflauen der Feindseligkeiten geht der Krieg weiter. Er hat lediglich zum Teil sein Wesen verändert. Die militärische Konfrontation weicht nach und nach einem Wirtschaftskrieg, dessen erklärtes Ziel es ist, das Regime zu ersticken, indem man ihm die finanziellen Mittel entzieht, die es zum Überleben braucht. Was selbstverständlich weder Scharmützel noch sporadische Angriffe zwischen Washington und Teheran ausschließt.

Die Vereinigten Staaten scheinen nunmehr entschlossen, die Schlinge um die Wirtschaft unter der Kontrolle des Regimes so eng wie möglich zuzuziehen: ein Embargo gegen die Häfen im Süden des Landes, eine drastisch verschärfte Kontrolle der Finanzströme, insbesondere jener, die über die Vereinigten Arabischen Emirate und die Türkei laufen. Das Wichtigste aber liegt vielleicht woanders: im erklärten politischen Willen der Regierung Trump, diese wirtschaftliche Waffe sehr viel weiter zu treiben als in der Vergangenheit. Seit mehreren Wochen sind die Ankündigungen Donald Trumps geradezu eintönig geworden. Drohungen, Verhandlungen, neue Drohungen, angekündigte Angriffe, ausgesetzte Angriffe, verschärfte Sanktionen: Die amerikanische Politik wirkt bisweilen unlesbar. Unterdessen verkünden in Teheran die politischen und militärischen Stimmen lauter denn je ihren Sieg über die Vereinigten Staaten – heute militärisch und politisch, morgen wirtschaftlich, so heißt es.

Dieser Text will eine beispiellose Lage beschreiben, in der die taktischen Wechsel der Amerikaner Teheran ein unverhofftes Propagandainstrument in die Hand gegeben haben, um den Sieg über die Vereinigten Staaten und Israel für sich zu reklamieren. Diese Wechsel bergen zudem die reale Gefahr von Frustration und Ermüdung in den Reihen der Verbündeten Washingtons. Und doch ist die Neuordnung der Region im Gange, nicht ohne Schmerzen, und der freie, wohlhabende und mächtige Iran von morgen zeichnet sich bereits in einem chaotischen Nahen Osten ab – mit oder ohne die Hilfe der Vereinigten Staaten.

Die Islamische Republik hat den Krieg gewonnen – weil ich es Ihnen sage!

Abgesehen vielleicht von der europäischen Linken, die sich mühsam aus dem 20. Jahrhundert in die Welt von heute schleppt, von den Islamisten, die stets auf der Suche nach einem apokalyptischen Schauer sind, der das Ende der westlichen Zivilisation ankündigt, von den Antisemiten, die sich jedem Paradigmenwechsel verweigern, und von einigen europäischen und französischen Souveränisten, die offenbar daran glauben wollen, lässt sich kaum behaupten, das Regime habe die militärische Schlacht gewonnen. Noch schwerer fällt es, von irgendeinem diplomatischen Triumph der Islamischen Republik zu sprechen.

Gewiss mögen einige residuale politische Erfolge in der mageren Bilanz ihrer Konfrontation mit den Vereinigten Staaten und Israel zu verbuchen sein. Der Einsatz des Hebels der Straße von Hormus oder auch die Verknüpfung des Konflikts im Südlibanon mit der Konfrontation mit Washington – namentlich bei den Gesprächen rund um das Abkommen von Islamabad – sind dafür wohl die bedeutsamsten Beispiele.

Doch das Gegenteil gilt ebenso. Die Vereinigten Staaten sind noch weit davon entfernt, gemessen an den selbst gesteckten Zielen einen endgültigen Sieg verkünden zu können: das Atomprogramm des Regimes dauerhaft zu beenden, sein Raketenprogramm einzuschränken, die militärische Unterstützung für Teherans Stellvertreter (Proxys) im Nahen Osten versiegen zu lassen und ein Ende der Repression gegen das iranische Volk zu erreichen. Mitnichten! Die Vereinigten Staaten scheinen sich sogar in einem Sumpf festgefahren zu haben, dessen Ausmaß und Dauer sie nicht vorhergesehen hatten. Für die einen weiß Trump schlicht nicht mehr, wie er da herauskommen soll. Für die anderen fügt sich jede seiner Bewegungen in eine vollkommen beherrschte Strategie. Zwischen diesen beiden radikal gegensätzlichen Lesarten bleibt eine Realität bestehen: Keine klare Perspektive lässt kurzfristig einen amerikanischen Sieg erkennen.

Seien wir jedoch deutlich: Es geht keineswegs darum, die beträchtliche militärische und politische Bilanz zu leugnen, die Trump in den vergangenen Monaten erzielt hat. Die Enthauptung eines Großteils der Hierarchie des Mullah-Regimes, angefangen bei Ali Chamenei, die massive Zerstörung der See- und Luftstreitkräfte des Regimes, die erheblichen Schäden an den wichtigsten Atomanlagen, der Einbruch der Exporte und die wachsende Isolation der Überreste des Regimes in der Region haben das Kräfteverhältnis grundlegend umgewälzt. Noch wichtiger ist meiner bescheidenen Meinung nach: Der Sturz der Islamischen Republik gehört inzwischen zum Kreis der offen denkbaren politischen Möglichkeiten. Mit oder ohne die Vereinigten Staaten.

„Du machst uns verrückt!“

Und doch hat die amerikanische Politik selten ihre eigenen Verbündeten so sehr erschöpft. Als Donald Trump in der Nacht von Donnerstag auf Freitag in letzter Minute einen groß angelegten Angriff auf seit Langem festgelegte Ziele im Iran stoppte, beschränkten sich Wut und Unverständnis nicht auf Israel. Die Iraner, allen voran die Gegner des islamischen Regimes, hatten größte Mühe, diese erneute Kehrtwende zu begreifen. Es war, je nach Zählweise, bereits die sechste oder siebte abrupte Wende der amerikanischen Taktik. Und diese Wenden bleiben nicht ohne Folgen. Sie verursachen einen regelrechten Verschleiß, nervlich wie operativ, bei den verbündeten Kräften. Sie bringen die Märkte, den Ölpreis und die Börsenindizes ins Wanken. Sie beunruhigen die arabischen Golfstaaten, die Vergeltungsschläge des Regimes fürchten. Sie zwingen Israel, eine hohe Alarmbereitschaft aufrechtzuerhalten. Sie lassen unablässig das Gespenst einer erneuten Schließung der Straße von Hormus oder von Angriffen auf die Ölinfrastruktur am Golf aufziehen.

Trump spielt seit Monaten mit den Nerven der militärischen, wirtschaftlichen, diplomatischen und politischen Akteure. Zuerst mit denen der Amerikaner, dann mit denen der Europäer, mit denen der arabischen Golfstaaten und der Israelis natürlich – aber auch, und das zählt wahrscheinlich weit mehr, als man in Washington glaubt, mit denen eines erschöpften und geschundenen iranischen Volkes. Bei den Israelis hat die Verärgerung ein solches Maß erreicht, dass sich die Tageszeitung Jedi’ot Acharonot am 3. August 2026 mit einer Schlagzeile direkt an Trump wandte, die die Lage für sich allein zusammenfasste: „Du machst uns verrückt!“

Doch für die iranische Bevölkerung kann dieses Unverständnis weit tiefere Folgen haben. Donald Trump hatte sich nach der Bombardierung der Atomanlagen des Regimes bei einem Teil der Iraner ein beträchtliches Sympathiekapital erworben. Indem er einen neuen Angriff im letzten Moment absagt und einmal mehr den Eindruck des Zögerns erweckt, riskiert er, dieses Kapital anzugreifen. Die vorgebrachte Rechtfertigung bleibt dieselbe: Er will das Problem am Verhandlungstisch lösen. Doch er weiß inzwischen genau, dass er nicht mit einem Regime verhandelt, das bereit wäre, in aller Ruhe sein eigenes Verschwinden zu organisieren. Die wesentlichen amerikanischen Forderungen anzunehmen hieße für die Islamische Republik, auf den Großteil der militärischen, ideologischen und regionalen Instrumente zu verzichten, die ihr Überleben sichern. Genau deshalb drehen sich die Verhandlungen im Kreis – und man kann es inzwischen mit Bestimmtheit sagen: Sie werden niemals zum Ziel führen.

Eine Neuordnung unter Schmerzen …

Die Machthaber in Teheran sind im Übrigen uneins darüber, ob die Gespräche mit Washington wieder aufgenommen werden sollen. Offiziell versichert Teheran, es fänden keine Verhandlungen statt, nicht einmal hinter den Kulissen. Inoffiziell geht das nahezu unablässige Ballett der Vermittler, Mittelsmänner und sonstigen Go-betweens weiter. Man muss feststellen, dass zum jetzigen Zeitpunkt nur eines völlig klar ist: Nichts ist klar!

Man kann Donald Trump vieles vorwerfen, schwerlich aber, nicht versucht zu haben, mit der Islamischen Republik zu verhandeln. Seit Monaten scheinen seine Bemühungen auf wachsendem Druck zu beruhen, der die Mullahs und ihre Wächter an den Verhandlungstisch zurückbringen soll. Entgegen dem, was zahlreiche westliche Analysten nahelegen, weiß Trump vielleicht sehr genau, wohin er will, ohne es für nötig zu halten, dies auf klassische Weise zu erklären – man kennt ja seinen Sinn für Diplomatie und sein protokollarisches Feingefühl!

Ein Punkt verdient in der Tat, in Erinnerung gerufen zu werden: Trump hat seine bedeutendsten Militäroperationen selten in dem Moment ausgelöst, in dem er sie am lautesten ankündigte. Umgekehrt wurden einige seiner entscheidendsten Aktionen gerade dann durchgeführt, als viele eine Deeskalation erwarteten. Man kann darin Inkohärenz sehen. Man kann darin aber auch eine Methode lesen: das eigene Verhalten so unberechenbar zu machen, dass der Gegner den nächsten Schlag nicht vorhersehen kann. Das Problem ist, dass die Unberechenbarkeit, die den Gegner verunsichert, am Ende auch die Wahrnehmung aller Konfliktakteure trübt.

Seit der Intensivierung des Krieges im Januar 2026 befindet sich das in Teheran herrschende Regime in einer Lage extremer Instabilität. Seine militärischen Fähigkeiten, von den Leitmedien – und leider auch von einem Teil der alternativen Medien – bisweilen bewusst übertrieben, haben ihre Grenzen gezeigt. Es genügt, die Zahl der Geschosse, die Teheran bei den jüngsten Konfrontationen im August abgefeuert hat, mit jener seit Kriegsbeginn im Jahr 2024 zu vergleichen.

Zwei Monate vor den amerikanischen Zwischenwahlen wäre es daher erstaunlich, wenn Washingtons Spiel plötzlich völlig durchsichtig würde. Niemand – ich sage: niemand – erwartet von Donald Trump, dass er die Iraner vom Joch eines mittelalterlichen Regimes „befreit“, geschweige denn, dass er dies tut, indem er amerikanische Soldaten schickt, um iranischen Boden zu besetzen. Doch als Trump im Februar 2026 erklärte, er werde der kämpfenden iranischen Bevölkerung zu Hilfe kommen, und als er dieses Versprechen erst kürzlich, Anfang September, bekräftigte, hat er bewusst eine politische Verantwortung übernommen. Seine Worte werden inzwischen nicht nur in Washington, Tel Aviv oder Teheran gehört, sondern auch auf den Straßen Irans.

Man muss sich also fragen, was die verschiedenen Protagonisten wirklich wollen. Das Regime, das den Iran besetzt hält, verfolgt seit 1979 ein ideologisches und geopolitisches Ziel regionaler Hegemonie, verbunden mit einem offen zur Schau gestellten Antisemitismus und einer strukturellen Feindschaft gegenüber dem jüdischen Staat. Israel seinerseits betrachtet das Atomprogramm des Regimes, sein Raketenprogramm und das um es herum gesponnene Netz von Stellvertretern als existenzielle Bedrohung. Für den jüdischen Staat ist die Gleichung daher verhältnismäßig einfach: Diese Fähigkeiten müssen verschwinden.

Russland und China verteidigen ihre eigenen wirtschaftlichen, energiepolitischen und geopolitischen Interessen. Beide Mächte stehen an der Seite der Islamischen Republik, doch mit äußerster Vorsicht. Trotz halböffentlicher Erklärungen deutet nichts hinreichend Bedeutsames darauf hin, dass Peking oder Moskau bereit wären, ihre Interessen zu opfern, um Teheran um jeden Preis zu retten. China wird nicht leichtfertig Hunderte Milliarden Dollar an Handel mit Washington aufs Spiel setzen, um unvergleichlich bescheidenere Interessen im Iran zu verteidigen. Was Russland betrifft, so hat der Sturz Baschar al-Assads in Syrien bereits gezeigt, dass es die Wahrung bestimmter Interessen in einem verbündeten Land auszuhandeln weiß, selbst nach einem radikalen Regimewechsel.

Die Interessen der übrigen Akteure sind weitaus zweideutiger. Die großen europäischen Mächte, Kanada und die Europäische Union haben stets der regionalen Stabilität, der Energiesicherheit und der Beherrschung der Risiken den Vorzug gegeben, die eine abrupte Destabilisierung des Iran mit sich brächte – mit anderen Worten: eine kaum verhüllte Unterstützung für den Machterhalt der Islamischen Republik.

Auch die Regionalmächte – die Türkei, Pakistan, Ägypten oder Saudi-Arabien – wissen, dass ein schwacher, isolierter und abhängiger Iran ihren Ambitionen weit besser dient als ein wieder mächtiger und souveräner Iran, wie er es in den letzten Jahrzehnten der Herrschaft des letzten Pahlavi war. Selbst die improvisierten Vermittler am Golf, von Katar über die Emirate bis Oman, verfolgen vor allem ihre eigenen Interessen. Ein stabiler, kontrollierter und entwaffneter Iran mag ihnen lieber sein als ein starker, souveräner Iran, der wieder zu einer regionalen Macht ersten Ranges werden könnte. Man muss diese Realität ohne Naivität hinnehmen: Staaten sind nicht dazu berufen, die Interessen des iranischen Volkes zu verteidigen. Sie verteidigen ihre eigenen. Wie man gern in Erinnerung ruft, indem man die Formel General de Gaulle zuschreibt: Staaten haben keine Freunde, sie haben nur Interessen.

… und die Vereinigten Staaten mit dem Rücken zur Wand

Und die Vereinigten Staaten? Washington muss mit seinen Fähigkeiten und seinen Grenzen zurechtkommen. Die amerikanischen Streitkräfte sind unbestreitbar die mächtigsten der Region, doch ihre Handlungsfähigkeit ist nicht unbegrenzt. Eine Bodenintervention im Iran würde gewaltige Mittel erfordern. Die amerikanischen Stützpunkte am Golf sind exponiert. Die Kapazitäten der Luftabwehr sind nicht unerschöpflich. Und Teheran behält die Möglichkeit, über seine Stellvertreter im Irak, im Jemen oder im Libanon mehrere Fronten in Brand zu setzen.

Zu diesen militärischen Zwängen kommt nun der amerikanische politische Kalender hinzu. Mit dem Näherrücken der Zwischenwahlen muss Trump ein hinreichend sichtbares Ergebnis erzielen, um einen Sieg für sich reklamieren zu können, ohne sein Land in einen langen und kostspieligen Krieg zu ziehen. Die Differenzen zwischen einer vorsichtigen Linie, verkörpert insbesondere von J. D. Vance, und einem den Falken näherstehenden Ansatz um Marco Rubio verkomplizieren die Gleichung zusätzlich. Improvisiert Trump also? Oder folgt er einer Strategie, deren ständige taktische Wechsel gerade eines ihrer Instrumente sind?

Es wäre heute unklug, darüber ein Urteil zu fällen. Vielleicht schreitet Trump voran, ohne selbst die Endstufe zu kennen. Vielleicht versucht er schlicht, sich jeder Reaktion Teherans anzupassen. Es ist aber auch möglich, dass diese Unberechenbarkeit gewollt ist: drohen, wenn man Verhandlungen erwartet, verhandeln, wenn man einen Schlag erwartet, zuschlagen, wenn der Gegner an eine Atempause glaubt – und Teheran so dauerhaft außerstande halten, den nächsten amerikanischen Zug vorherzusehen. Diese Methode hat jedoch eine Grenze: Sie kann nicht ewig andauern. Das Mullah-Regime ist erheblich geschwächt. Seine Wirtschaft liegt in den letzten Zügen, seine militärischen Fähigkeiten wurden ernsthaft beschädigt, und die iranische Gesellschaft ist trotz einer Repression von unerhörter Brutalität weiterhin von tiefem Protest durchzogen. Die Frage nach dem Überleben dieses Regimes stellt sich daher inzwischen mit neuer Schärfe.

Als Trumps Amerika in diese Konfrontation eintrat, hatte es mehrere zentrale Forderungen auf den Tisch gelegt: die Zerschlagung des Atomprogramms des Regimes, die Begrenzung des Langstreckenraketenprogramms, das Ende der Unterstützung für die regionalen Stellvertreter und, eher stillschweigend, die Beendigung der Repression gegen die iranische Bevölkerung. Teheran hat die Konfrontation schrittweise auf andere Felder verlagert. Die Straße von Hormus, die Energieinfrastruktur, die Drohungen gegen amerikanische und westliche Interessen, die Aktivierung der Stellvertreter haben es dem Regime ermöglicht, eine ursprünglich auf einige amerikanische Forderungen konzentrierte Verhandlung in eine weit umfassendere regionale Konfrontation zu verwandeln. Nichts ist also vorbei. Nichts ist auch nur endgültig gesichert.

Doch diese letzten Monate werden Donald Trump vielleicht unter Schmerzen eine Regel gelehrt haben, die die Iraner seit Langem kennen: Man verhandelt nicht auf dieselbe Weise mit einem Staat, der einen Kompromiss sucht, wie mit einem Regime, das bestimmte Zugeständnisse für den Anfang seines eigenen Verschwindens hält. Darin liegt wahrscheinlich die ganze Schwierigkeit der gegenwärtigen amerikanischen Strategie.

Israel hat das Verschwinden eingeleitet!

Donald Trump macht seine Verbündeten verrückt. Er erschöpft Israel, beunruhigt die Golfstaaten, verwirrt die Europäer und riskiert, einen Teil der iranischen Bevölkerung zu enttäuschen. Doch wenn diese Unberechenbarkeit tatsächlich eine Taktik ist und nicht die Frucht der Unentschlossenheit, dann lautet die eigentliche Frage nicht, ob sie uns heute schlüssig erscheint. Die Frage ist, ob sie die Islamische Republik am Ende hinreichend geschwächt, isoliert und desorientiert haben wird, um Früchte zu tragen.

Das iranische Volk ist entschlossener denn je, seine Würde und seine Freiheit zurückzuerobern, seine Geschichte zu ehren und fortan dafür zu kämpfen, seine Zukunft selbst zu wählen. Die Europäer wie die internationale Linke sträuben sich gegen den Gedanken an ein Ende der Besetzung des Iran durch die Islamische Republik. Doch die Entscheidung des Volkes, Reza Pahlavi als unangefochtenen Anführer dieses Wandels zu tragen, zeichnet sich jeden Tag deutlicher ab; und in diesem ungleichen und ungewissen Kampf scheint das iranische Volk seinen Verbündeten wiedergefunden zu haben.

In dieser Neuordnung ist Israel wahrscheinlich das entscheidende Element. Für Israel ist die Beseitigung der vom Regime ausgehenden Bedrohung keine bloße Rechnung regionalen Einflusses: Sie ist eine Doktrin der nationalen Sicherheit. Seit 1979 hat die Islamische Republik beträchtliche Energie darauf verwendet, rund um Israel ein Arsenal direkter und indirekter Bedrohungen aufzubauen, insbesondere über die Hisbollah im Libanon und die Hamas in Gaza. Mit oder ohne Netanjahu wird Israel die Neutralisierung dieser Bedrohung fortsetzen. Und mit oder ohne die Vereinigten Staaten ist schwer vorstellbar, dass es dieses Ziel aufgibt. Das islamische Regime, das den Iran besetzt hält, ist zum Verschwinden verurteilt.

Konflikten mellan USA och resterna av Islamiska republiken upplever i dag ett visst lugn – högst relativt – på det operativa planet. Men bakom denna skenbara nedtrappning av fientligheterna fortsätter kriget. Det har bara delvis bytt karaktär. Den militära konfrontationen ger gradvis vika för ett ekonomiskt krig vars uttalade mål är att strypa regimen genom att beröva den de finansiella resurser den behöver för att överleva. Vilket naturligtvis varken utesluter skärmytslingar eller sporadiska angrepp mellan Washington och Teheran.

USA tycks nu fast beslutet att dra åt snaran så hårt som möjligt kring regimens ekonomi: embargo mot hamnarna i landets södra del, en drastiskt skärpt kontroll av penningflödena, i synnerhet dem som går via Förenade Arabemiraten och Turkiet. Men det viktigaste ligger kanske någon annanstans: i Trumpadministrationens uttalade politiska vilja att driva detta ekonomiska vapen betydligt längre än tidigare. Sedan flera veckor har Donald Trumps utspel blivit nästan monotona. Hot, förhandlingar, nya hot, aviserade angrepp, inställda angrepp, skärpta sanktioner: den amerikanska politiken framstår ibland som obegriplig. Under tiden basunerar de politiska och militära rösterna i Teheran ut sin seger över USA högre än någonsin – militär och politisk i dag, ekonomisk i morgon, får vi höra.

Denna text vill beskriva en situation utan motstycke, där de amerikanska taktikbytena har gett Teheran ett oväntat propagandaverktyg för att utropa seger över USA och Israel. Dessa skiften medför också en verklig risk för frustration och avslappning i leden hos Washingtons allierade. Ändå är den regionala omvandlingen i full gång, inte utan smärta, och morgondagens fria, välmående och mäktiga Iran tar redan form i ett kaotiskt Mellanöstern – med eller utan USA:s hjälp.

Islamiska republiken har vunnit kriget, för jag säger det ju!

Bortsett kanske från den europeiska vänstern, som mödosamt släpar sig från 1900-talet in i dagens värld, islamisterna som ständigt söker en apokalyptisk rysning som förebådar den västerländska civilisationens undergång, antisemiterna som vägrar varje paradigmskifte och en del europeiska och franska suveränister som tycks vilja tro på det, är det svårt att hävda att regimen vann det militära slaget. Ännu svårare är det att tala om någon som helst diplomatisk triumf för Islamiska republiken.

Några kvarvarande politiska segrar kan visserligen föras upp i den magra balansräkningen från dess konfrontation med USA och Israel. Användningen av Hormuzsundet som hävstång, eller kopplingen av konflikten i södra Libanon till konfrontationen med Washington – särskilt under diskussionerna kring Islamabadavtalen – är förmodligen de mest betydelsefulla exemplen.

Men det omvända gäller lika mycket. USA är fortfarande långt ifrån att kunna utropa en slutgiltig seger mätt mot de mål man hade satt upp: att varaktigt sätta stopp för regimens kärnprogram, begränsa dess ballistiska program, strypa det militära stödet till Teherans ombud i Mellanöstern och få slut på förtrycket av det iranska folket. Icke! USA tycks till och med ha kört fast i ett träsk vars omfattning och varaktighet man inte hade förutsett. För somliga vet Trump helt enkelt inte längre hur han ska ta sig ur det. För andra ingår vart och ett av hans drag i en fullständigt behärskad strategi. Mellan dessa två diametralt motsatta tolkningar kvarstår en verklighet: inget klart perspektiv låter ännu ana en amerikansk seger på kort sikt.

Låt oss dock vara tydliga: det handlar inte på något sätt om att förneka den betydande militära och politiska bedrift som Trump har uppnått under de senaste månaderna. Halshuggningen av en stor del av mullornas regims hierarki, med Ali Khamenei i spetsen, den massiva förstörelsen av regimens marin- och flygförmåga, de omfattande skadorna på de viktigaste kärntekniska anläggningarna, exportens kollaps och den växande isoleringen av resterna av regimen i regionen har i grunden omkastat styrkeförhållandena. Ännu viktigare, enligt min ödmjuka mening: Islamiska republikens fall har nu blivit en politisk möjlighet som öppet kan övervägas. Med eller utan USA.

”Du gör oss galna!”

Och ändå har den amerikanska politiken sällan slitit så hårt på sina egna allierade. Natten mellan torsdag och fredag, när Donald Trump i sista stund stoppade ett omfattande angrepp mot sedan länge fastställda mål i Iran, begränsades ilskan och oförståelsen inte till Israel. Iranierna, och i första hand motståndarna till den islamiska regimen, hade mycket svårt att förstå denna nya helomvändning. Det var redan, beroende på hur man räknar, det sjätte eller sjunde tvära kastet i den amerikanska taktiken. Och dessa kast är inte utan följder. De orsakar ett verkligt slitage, nervöst och operativt, bland de allierade styrkorna. De får marknaderna, oljepriset och börsindexen att svaja. De oroar arabstaterna vid Persiska viken, som fruktar regimens vedergällning. De tvingar Israel att upprätthålla en hög beredskapsnivå. De låter ständigt spöket av en ny stängning av Hormuzsundet eller av angrepp mot oljeinfrastrukturen i Persiska viken sväva över regionen.

Trump har i månader spelat på nerverna hos de militära, ekonomiska, diplomatiska och politiska aktörerna. Först amerikanernas, sedan européernas, naturligtvis gulfstaternas och israelernas – men också, och det väger förmodligen mycket tyngre än man tror i Washington, ett utmattat och sargat iranskt folks. Bland israelerna har irritationen nått en sådan nivå att dagstidningen Yedioth Ahronoth den 3 augusti 2026 vände sig direkt till Trump med en rubrik som ensam sammanfattade läget: ”Du gör oss galna!”

Men för den iranska befolkningen kan denna oförståelse få betydligt djupare konsekvenser. Donald Trump hade lyckats samla ett betydande sympatikapital hos en del av iranierna efter bombningarna av regimens kärntekniska anläggningar. Genom att ställa in ett nytt angrepp i sista stund, genom att än en gång ge intryck av att tveka, riskerar han att tära på detta kapital. Motiveringen är densamma som förut: han vill lösa problemet vid förhandlingsbordet. Men han vet nu mycket väl att han inte förhandlar med en regim som är beredd att i lugn och ro organisera sitt eget försvinnande. Att gå med på de viktigaste amerikanska kraven skulle för Islamiska republiken innebära att avstå från huvuddelen av de militära, ideologiska och regionala instrument som garanterar dess överlevnad. Det är just därför förhandlingarna går i cirklar – och man kan nu slå fast: de kommer aldrig att leda någonstans.

En smärtsam omvandling …

Regimens makthavare är för övrigt fortfarande oeniga om huruvida samtalen med Washington bör återupptas. Officiellt hävdar Teheran att inga förhandlingar pågår, inte ens bakom kulisserna. Inofficiellt fortsätter den nästan oavbrutna balett av medlare, mellanhänder och andra go-between. Man kan bara konstatera att i detta skede är en enda sak fullständigt klar: ingenting är klart!

Man kan förebrå Donald Trump för mycket, men knappast för att inte ha försökt förhandla med Islamiska republiken. I månader tycks hans ansträngningar ha vilat på ett växande tryck avsett att föra tillbaka mullorna och deras väktare till förhandlingsbordet. Tvärtemot vad många västerländska analytiker antyder vet Trump kanske mycket väl vart han vill komma, utan att anse det nödvändigt att förklara det på klassiskt vis – vi känner ju till hans sinne för diplomati och hans protokollära finess!

En sak förtjänar nämligen att påminnas om: Trump har sällan inlett sina mest omfattande militära operationer i det ögonblick då han aviserade dem med störst eftertryck. Omvänt har några av hans mest avgörande handlingar genomförts just när många väntade sig en nedtrappning. Man kan se det som inkonsekvens. Man kan också läsa det som en metod: att göra sitt beteende tillräckligt oförutsägbart för att hindra motståndaren från att förutse nästa drag. Problemet är att den oförutsägbarhet som destabiliserar motståndaren till slut också grumlar uppfattningen hos alla aktörer i konflikten.

Sedan kriget intensifierades i januari 2026 befinner sig regimen i Teheran i ett läge av extrem instabilitet. Regimens militära förmåga, ibland medvetet överdriven av de dominerande medierna – och tyvärr av en del av de alternativa medierna –, har visat sina gränser. Det räcker att jämföra antalet projektiler som Teheran avfyrade under de senaste konfrontationerna i augusti med dem som avfyrats sedan krigets början 2024.

Två månader före det amerikanska mellanårsvalet vore det alltså förvånande om Washingtons spel plötsligt blev fullständigt genomskinligt. Ingen – jag säger ingen – väntar sig att Donald Trump ska ”befria” iranierna från oket av en medeltida regim, än mindre att han ska göra det genom att skicka amerikanska soldater för att ockupera iransk mark. Men när Trump i februari 2026 förklarade att han skulle komma den kämpande iranska befolkningen till undsättning, och sedan upprepade detta löfte helt nyligen, i början av september, tog han medvetet på sig ett politiskt ansvar. Hans ord lyssnas nu till inte bara i Washington, Tel Aviv eller Teheran, utan också på Irans gator.

Man måste då fråga sig vad de olika huvudaktörerna egentligen vill. Regimen som i dag ockuperar Iran har sedan 1979 eftersträvat ett ideologiskt och geopolitiskt mål om regional hegemoni, parat med en öppen antisemitism och en strukturell fientlighet mot den judiska staten. Israel å sin sida betraktar regimens kärnprogram, det ballistiska programmet och nätverket av ombud som vävts runt landet som ett existentiellt hot. För den judiska staten är ekvationen alltså relativt enkel: denna förmåga måste försvinna.

Ryssland och Kina försvarar sina egna ekonomiska, energimässiga och geopolitiska intressen. De två makterna står kvar vid Islamiska republikens sida, men med yttersta försiktighet. Trots halvofficiella uttalanden finns inget tillräckligt betydelsefullt som tyder på att Peking eller Moskva är beredda att offra sina intressen för att till varje pris rädda Teheran. Kina kommer inte lättvindigt att äventyra hundratals miljarder dollar i handel med Washington för att försvara ojämförligt mer blygsamma intressen i Iran. Vad Ryssland beträffar har Bashar al-Assads fall i Syrien redan visat att det förstår att förhandla fram bevarandet av vissa av sina intressen i ett allierat land, även efter ett radikalt regimskifte.

De övriga aktörernas intressen är betydligt mer tvetydiga. De europeiska stormakterna, Kanada och Europeiska unionen har alltid prioriterat regional stabilitet, energisäkerhet och kontroll över de risker som en brutal destabilisering av Iran skulle medföra – med andra ord ett knappt förtäckt stöd för att Islamiska republiken ska sitta kvar vid makten.

Regionala makter – Turkiet, Pakistan, Egypten eller Saudiarabien – vet också att ett svagt, isolerat och beroende Iran tjänar deras ambitioner långt bättre än ett Iran som återigen blivit mäktigt och suveränt, så som det var under de sista decennierna av den siste Pahlavis regeringstid. Även de improviserade medlarna i Persiska viken, från Qatar till Oman via Emiraten, driver framför allt sina egna intressen. Ett stabilt, kontrollerat och avväpnat Iran kan förefalla dem att föredra framför ett starkt, suveränt Iran som kan bli en regional makt i främsta ledet igen. Denna verklighet måste accepteras utan naivitet: staterna har inte till uppgift att försvara det iranska folkets intressen. De försvarar sina egna. Som man gärna påminner om, och tillskriver general de Gaulle formuleringen: stater har inga vänner, de har bara intressen.

… och USA med ryggen mot väggen

Och USA? Washington måste hantera sina möjligheter och sina begränsningar. De amerikanska styrkorna är obestridligen de mäktigaste i regionen, men deras handlingsförmåga är inte obegränsad. En markinvasion i Iran skulle kräva kolossala resurser. De amerikanska baserna vid Persiska viken är utsatta. Luftvärnets förmåga att fånga upp robotar är inte oändlig. Och Teheran har fortfarande möjlighet att sätta flera fronter i brand genom sina ombud i Irak, Jemen eller Libanon.

Till dessa militära begränsningar kommer nu den amerikanska politiska kalendern. Inför mellanårsvalet måste Trump uppnå ett tillräckligt synligt resultat för att kunna utropa seger, utan att dra in sitt land i ett långt och kostsamt krig. Motsättningarna mellan en försiktig linje, förkroppsligad framför allt av J. D. Vance, och en hållning närmare hökarna, kring Marco Rubio, komplicerar ekvationen ytterligare. Improviserar Trump alltså? Eller följer han en strategi där de ständiga taktikbytena är just ett av verktygen?

Det vore oklokt att i dag avgöra saken. Kanske går Trump framåt utan att själv känna till slutmålet. Kanske försöker han helt enkelt anpassa sig till varje reaktion från regimen. Men det är också möjligt att denna oförutsägbarhet är avsiktlig: att hota när man väntar sig förhandling, förhandla när man väntar sig ett anfall, slå till när motståndaren tror på lugnet – och därmed hålla Teheran i ett permanent tillstånd av oförmåga att förutse nästa amerikanska drag. Metoden har dock en gräns: den kan inte pågå för evigt. Mullornas regim är avsevärt försvagad. Dess ekonomi är på upphällningen, dess militära förmåga har allvarligt naggats i kanten, och det iranska samhället genomsyras fortfarande av ett djupt motstånd, trots ett förtryck av ohört våld. Frågan om denna regims överlevnad ställs därför nu med ny skärpa.

När Trumps Amerika gick in i denna konfrontation hade det lagt flera stora krav på bordet: nedmonteringen av regimens kärnprogram, begränsningen av det ballistiska långdistansprogrammet, stopp för stödet till de regionala ombuden och, mer underförstått, ett slut på förtrycket av den iranska befolkningen. Teheran har gradvis förflyttat konfrontationen till andra arenor. Hormuzsundet, energiinfrastrukturen, hoten mot amerikanska och västerländska intressen och aktiveringen av ombuden har gjort det möjligt för regimen att förvandla en förhandling som ursprungligen kretsade kring några amerikanska krav till en betydligt bredare regional konfrontation. Ingenting är alltså avslutat. Ingenting är ens slutgiltigt vunnet.

Men de senaste månaderna har kanske, på det smärtsamma sättet, lärt Donald Trump en regel som iranierna har känt till länge: man förhandlar inte på samma sätt med en stat som söker en kompromiss som med en regim som betraktar vissa eftergifter som början på sitt eget försvinnande. Det är förmodligen där hela svårigheten i den nuvarande amerikanska strategin ligger.

Israel har satt igång försvinnandet!

Donald Trump gör sina allierade galna. Han sliter ut Israel, oroar gulfstaterna, förvirrar européerna och riskerar att göra en del av den iranska befolkningen besviken. Men om denna oförutsägbarhet verkligen är en taktik, och inte frukten av obeslutsamhet, är den verkliga frågan inte om den förefaller oss konsekvent i dag. Frågan är om den i slutändan kommer att ha försvagat, isolerat och desorienterat Islamiska republiken tillräckligt för att bära frukt.

Det iranska folket är mer beslutsamt än någonsin att återerövra sin värdighet och sin frihet, att hedra sin historia och att nu kämpa för att själv välja sin framtid. Européerna, liksom den internationella vänstern, värjer sig mot tanken på ett slut på Islamiska republikens ockupation av Iran. Men folkets val att lyfta fram Reza Pahlavi som den obestridde ledaren för denna förändring blir tydligare för varje dag; och i denna ojämna och osäkra kamp tycks det iranska folket ha återfunnit sin allierade.

I denna omvandling utgör Israel förmodligen den avgörande faktorn. För Israel handlar undanröjandet av hotet från regimen inte om en enkel kalkyl över regionalt inflytande: det är en nationell säkerhetsdoktrin. Sedan 1979 har Islamiska republiken lagt ner betydande energi på att resa en arsenal av direkta och indirekta hot kring Israel, i synnerhet genom Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza. Med eller utan Netanyahu kommer Israel att fortsätta neutraliseringen av detta hot. Och med eller utan USA är det svårt att föreställa sig att landet skulle avstå från detta mål. Den islamiska regimen som ockuperar Iran är dömd att försvinna.

El conflicto que enfrenta a Estados Unidos con los restos de la República Islámica atraviesa hoy cierta calma — muy relativa — en el plano operativo. Pero tras este aparente descenso de las hostilidades, la guerra continúa. Simplemente ha cambiado, en parte, de naturaleza. La confrontación militar cede poco a poco terreno a una guerra económica cuyo objetivo declarado es asfixiar al régimen privándolo de los recursos financieros necesarios para su supervivencia. Lo cual no excluye, evidentemente, ni las escaramuzas ni los ataques esporádicos entre Washington y Teherán.

Estados Unidos parece ahora decidido a apretar al máximo el cerco en torno a la economía que controla el régimen: embargo sobre los puertos del sur del país, control drásticamente reforzado de los flujos financieros, en particular de los que transitan por los Emiratos Árabes Unidos y Turquía. Pero el elemento más importante reside quizá en otra parte: en la voluntad política, asumida abiertamente por la administración Trump, de llevar esta arma económica mucho más lejos que en el pasado. Desde hace varias semanas, los anuncios de Donald Trump se han vuelto casi monótonos. Amenazas, negociaciones, nuevas amenazas, ataques anunciados, ataques suspendidos, sanciones reforzadas: la política estadounidense parece a veces ilegible. Mientras tanto, en Teherán, las voces políticas y militares del régimen proclaman más alto que nunca su victoria sobre Estados Unidos — militar y política hoy, económica mañana, según nos cuentan.

Este texto pretende describir una situación inédita, en la que los cambios de táctica estadounidenses han ofrecido a Teherán un instrumento de propaganda inesperado para reivindicar la victoria contra Estados Unidos e Israel. Estos cambios hacen pesar también un riesgo real de frustración y de relajación en las filas de los aliados de Washington. Sin embargo, la recomposición regional está en marcha, no sin dolor, y el Irán libre, próspero y poderoso de mañana ya se perfila en un Oriente Medio caótico — con o sin la ayuda de Estados Unidos.

¡La República Islámica ha ganado la guerra, porque yo lo digo!

Salvo quizá la izquierda europea, que se arrastra penosamente desde el siglo XX hacia el mundo de hoy, los islamistas siempre en busca de un escalofrío apocalíptico que anuncie el fin de la civilización occidental, los antisemitas reacios a cualquier cambio de paradigma y algunos soberanistas europeos y franceses que parecen querer creérselo, resulta difícil sostener que la República Islámica haya ganado la batalla militar. Más difícil aún es hablar de un triunfo diplomático cualquiera del régimen de los mulás.

Es cierto que algunas victorias políticas residuales pueden figurar en el magro balance de su confrontación con Estados Unidos e Israel. El uso de la palanca del estrecho de Ormuz, o incluso la vinculación del conflicto en el sur del Líbano con la confrontación con Washington — sobre todo durante las conversaciones en torno a los acuerdos de Islamabad —, son probablemente los ejemplos más significativos.

Pero lo contrario es igual de cierto. Estados Unidos está todavía lejos de poder proclamar una victoria definitiva a la luz de los objetivos que se había fijado: poner fin de manera duradera al programa nuclear del régimen, restringir su programa balístico, cortar el apoyo militar concedido a los proxies (fuerzas interpuestas) de Teherán en Oriente Medio y obtener el fin de la represión contra el pueblo iraní. ¡Nada de eso! Estados Unidos parece incluso haberse empantanado en un atolladero cuya magnitud y duración no había previsto. Para unos, Trump sencillamente ya no sabe cómo salir de él. Para otros, cada uno de sus movimientos se inscribe en una estrategia perfectamente controlada. Entre estas dos lecturas radicalmente opuestas, una realidad permanece: ninguna perspectiva clara deja entrever todavía, a corto plazo, una victoria estadounidense.

Seamos claros, sin embargo: no se trata en absoluto de negar el considerable balance militar y político obtenido por Trump en los últimos meses. La decapitación de buena parte de la jerarquía del régimen de los mulás, empezando por Alí Jamenei, la destrucción masiva de las capacidades navales y aéreas del régimen, los daños considerables infligidos a los principales emplazamientos nucleares, el hundimiento de las exportaciones y el creciente aislamiento de los restos del régimen en la región han trastocado profundamente la correlación de fuerzas. Más importante aún, en mi humilde opinión: la caída de la República Islámica ha entrado ya en el terreno de las posibilidades políticas abiertamente contempladas. Con o sin Estados Unidos.

«¡Nos estás volviendo locos!»

Y, sin embargo, pocas veces la política estadounidense habrá agotado tanto a sus propios aliados. En la noche del jueves al viernes, cuando Donald Trump detuvo in extremis un ataque de gran envergadura contra objetivos definidos desde hacía mucho tiempo en Irán, la ira y la incomprensión no se limitaron a Israel. Los iraníes, y en primer lugar los opositores al régimen islámico, tuvieron grandes dificultades para entender este nuevo bandazo. Era ya, según cómo se cuente, el sexto o el séptimo giro brusco de la táctica estadounidense. Y estos giros no carecen de consecuencias. Provocan un auténtico desgaste, nervioso y operativo, entre las fuerzas aliadas. Hacen tambalear los mercados, el precio del petróleo y los índices bursátiles. Inquietan a los Estados árabes del Golfo, que temen las represalias del régimen. Obligan a Israel a mantener un nivel de alerta elevado. Hacen planear permanentemente el espectro de un nuevo cierre del estrecho de Ormuz o de ataques contra las infraestructuras petroleras del Golfo.

Trump juega desde hace meses con los nervios de los actores militares, económicos, diplomáticos y políticos. Con los de los estadounidenses primero, con los de los europeos después, con los de los países árabes del Golfo y de los israelíes, por supuesto — pero también, y esto cuenta probablemente mucho más de lo que se cree en Washington, con los de un pueblo iraní agotado y herido. Entre los israelíes, la exasperación ha alcanzado tal grado que el diario Yediot Aharonot, el 3 de agosto de 2026, se dirigía directamente a Trump con un titular que resumía por sí solo la situación: «¡Nos estás volviendo locos!»

Pero para la población iraní, esta incomprensión puede tener consecuencias mucho más profundas. Donald Trump había logrado acumular un capital de simpatía considerable entre una parte de los iraníes tras los bombardeos de las instalaciones nucleares del régimen. Al anular un nuevo ataque en el último momento, al dar una vez más la impresión de dudar, corre el riesgo de mermar ese capital. La justificación esgrimida sigue siendo la misma: quiere resolver el problema en torno a una mesa de negociación. Pero ahora sabe perfectamente que no negocia con un régimen dispuesto a organizar tranquilamente su propia desaparición. Aceptar las principales exigencias estadounidenses supondría, para la República Islámica, renunciar a lo esencial de los instrumentos militares, ideológicos y regionales que garantizan su supervivencia. Precisamente por eso las negociaciones dan vueltas en círculo — y ya puede afirmarse: nunca llegarán a buen puerto.

Una recomposición en el dolor…

Las autoridades del régimen siguen, por lo demás, divididas sobre la conveniencia de retomar las conversaciones con Washington. Oficialmente, Teherán afirma que no hay ninguna negociación en curso, ni siquiera entre bastidores. Extraoficialmente, el ballet casi incesante de mediadores, intermediarios y demás go-between continúa. Hay que reconocer que, a estas alturas, solo una cosa está perfectamente clara: ¡nada está claro!

Se le pueden reprochar muchas cosas a Donald Trump, pero difícilmente no haber intentado negociar con la República Islámica. Desde hace meses, sus esfuerzos parecen basarse en una presión creciente destinada a devolver a los mulás y a sus guardianes a la mesa de negociación. Contrariamente a lo que sugieren numerosos analistas occidentales, puede que Trump sepa perfectamente adónde quiere ir, sin considerar necesario explicarlo de manera clásica — ¡ya conocemos su sentido de la diplomacia y su delicadeza protocolaria!

Conviene, en efecto, recordar un elemento: Trump rara vez ha desencadenado sus operaciones militares más importantes en el momento en que las anunciaba con más fuerza. A la inversa, algunas de sus acciones más decisivas se llevaron a cabo cuando muchos esperaban precisamente una desescalada. Puede verse en ello incoherencia. También puede leerse un método: hacer su comportamiento lo bastante imprevisible como para impedir que el adversario anticipe el golpe siguiente. El problema es que la imprevisibilidad que desestabiliza al adversario acaba también por enturbiar las percepciones de todos los actores del conflicto.

Desde la intensificación de la guerra en enero de 2026, el régimen instalado en Teherán se encuentra en una situación de extrema inestabilidad. Las capacidades militares del régimen, a veces deliberadamente exageradas por los medios dominantes — y, por desgracia, por una parte de los medios alternativos —, han mostrado sus límites. Basta con comparar el número de proyectiles disparados por Teherán durante los últimos enfrentamientos de agosto con los disparados desde el comienzo de la guerra en 2024.

A dos meses de las elecciones estadounidenses de mitad de mandato, sería por tanto sorprendente que el juego de Washington se volviera de repente perfectamente transparente. Nadie — y digo bien, nadie — espera que Donald Trump «libere» a los iraníes del yugo de un régimen medieval, y menos aún que lo haga enviando soldados estadounidenses a ocupar suelo iraní. Pero cuando Trump declaró en febrero de 2026 que acudiría en ayuda de la población iraní en lucha, y luego cuando reiteró esa promesa muy recientemente, a comienzos de septiembre, asumió deliberadamente una responsabilidad política. Sus palabras se escuchan ahora no solo en Washington, en Tel Aviv o en Teherán, sino también en las calles de Irán.

Cabe entonces preguntarse qué quieren realmente los distintos protagonistas. El régimen que ocupa hoy Irán persigue desde 1979 un objetivo ideológico y geopolítico de hegemonía regional, acompañado de un antisemitismo declarado y de una hostilidad estructural hacia el Estado hebreo. Israel, por su parte, considera el programa nuclear del régimen, su programa balístico y la red de proxies tejida a su alrededor como una amenaza existencial. Para el Estado hebreo, la ecuación es, por tanto, relativamente sencilla: esas capacidades deben desaparecer.

Rusia y China defienden sus propios intereses económicos, energéticos y geopolíticos. Ambas potencias siguen del lado de la República Islámica, pero con extrema prudencia. Pese a declaraciones semipúblicas, nada lo bastante significativo indica que Pekín o Moscú estén dispuestos a sacrificar sus intereses para salvar a Teherán a toda costa. China no comprometerá fácilmente cientos de miles de millones de dólares de intercambios con Washington para defender intereses incomparablemente más modestos en Irán. En cuanto a Rusia, la caída de Bashar al Asad en Siria ya demostró que sabía negociar la preservación de algunos de sus intereses en un país aliado, incluso tras un cambio radical de régimen.

Los intereses de los demás actores son mucho más ambiguos. Las grandes potencias europeas, Canadá y la Unión Europea siempre han privilegiado la estabilidad regional, la seguridad energética y el control de los riesgos que engendraría una desestabilización brutal de Irán — dicho de otro modo, un apoyo apenas velado al mantenimiento de la República Islámica en el poder.

Las potencias regionales — Turquía, Pakistán, Egipto o Arabia Saudí — saben también que un Irán débil, aislado y dependiente sirve mucho mejor a sus ambiciones que un Irán de nuevo poderoso y soberano, como lo fue durante las últimas décadas del reinado del último de los Pahlavi. Incluso los mediadores improvisados del Golfo, de Catar a Omán pasando por los Emiratos, persiguen ante todo sus propios intereses. Un Irán estable, controlado y desarmado puede parecerles preferible a un Irán fuerte, soberano, capaz de volver a ser una potencia regional de primer orden. Hay que aceptar esta realidad sin ingenuidad: los Estados no tienen vocación de defender los intereses del pueblo iraní. Defienden los suyos. Como gusta recordarse atribuyendo la fórmula al general De Gaulle: los Estados no tienen amigos, solo tienen intereses.

… y Estados Unidos, contra las cuerdas

¿Y Estados Unidos? Washington tiene que lidiar con sus capacidades y sus límites. Las fuerzas estadounidenses siguen siendo indiscutiblemente las más poderosas de la región, pero su capacidad de acción no es ilimitada. Una intervención terrestre en Irán exigiría medios colosales. Las bases estadounidenses del Golfo están expuestas. Las capacidades de interceptación aérea no son infinitas. Y Teherán conserva la posibilidad de incendiar varios frentes por medio de sus proxies en Irak, Yemen o el Líbano.

A estas limitaciones militares se suma ahora el calendario político estadounidense. Ante la proximidad de las elecciones de mitad de mandato, Trump necesita obtener un resultado lo bastante visible como para reivindicar una victoria, sin arrastrar a su país a una guerra larga y costosa. Las divergencias entre una línea prudente, encarnada sobre todo por J. D. Vance, y un enfoque más cercano a los halcones, en torno a Marco Rubio, complican aún más la ecuación. Entonces, ¿improvisa Trump? ¿O sigue una estrategia de la que los cambios permanentes de táctica son precisamente uno de los instrumentos?

Sería imprudente, hoy, zanjar la cuestión. Quizá Trump avanza sin conocer él mismo la etapa final. Quizá busca simplemente adaptarse a cada reacción de Teherán. Pero también es posible que esta imprevisibilidad sea deliberada: amenazar cuando se espera una negociación, negociar cuando se espera un ataque, atacar cuando el adversario cree en la calma — y mantener así a Teherán en la incapacidad permanente de anticipar el próximo movimiento estadounidense. Este método tiene, sin embargo, un límite: no puede durar eternamente. El régimen de los mulás está considerablemente debilitado. Su economía está al borde del colapso, sus capacidades militares han quedado seriamente mermadas, y la sociedad iraní sigue atravesada por una contestación profunda, pese a una represión de una violencia inaudita. La cuestión de la supervivencia de este régimen se plantea, pues, ahora con una agudeza nueva.

Cuando la América de Trump entró en esta confrontación, había puesto sobre la mesa varias exigencias mayores: el desmantelamiento del programa nuclear del régimen, la limitación del programa balístico de largo alcance, el fin del apoyo a los proxies regionales y, de manera más tácita, el cese de la represión contra la población iraní. Teherán fue desplazando progresivamente la confrontación a otros terrenos. El estrecho de Ormuz, las infraestructuras energéticas, las amenazas contra los intereses estadounidenses y occidentales, la activación de los proxies permitieron al régimen transformar una negociación inicialmente centrada en algunas exigencias estadounidenses en una confrontación regional mucho más amplia. Nada ha terminado, por tanto. Nada está siquiera definitivamente adquirido.

Pero estos últimos meses quizá le hayan enseñado a Donald Trump, a golpes, una regla que los iraníes conocen desde hace mucho tiempo: no se negocia de la misma manera con un Estado que busca un compromiso que con un régimen que considera ciertas concesiones como el comienzo de su propia desaparición. Ahí reside, probablemente, toda la dificultad de la estrategia estadounidense actual.

¡Israel ha desencadenado la desaparición!

Donald Trump vuelve locos a sus aliados. Agota a Israel, inquieta a los países del Golfo, desorienta a los europeos y corre el riesgo de decepcionar a una parte de la población iraní. Pero si esta imprevisibilidad es realmente una táctica, y no fruto de la indecisión, la verdadera pregunta no es si hoy nos parece coherente. La pregunta es si, al final, habrá debilitado, aislado y desorientado lo suficiente a la República Islámica como para dar sus frutos.

El pueblo iraní está más decidido que nunca a reconquistar su dignidad y su libertad, a honrar su historia, a luchar de ahora en adelante para elegir su futuro. Los europeos, al igual que la izquierda internacional, se resisten a la idea del fin de la ocupación de Irán por la República Islámica. Pero la elección del pueblo de encumbrar a Reza Pahlavi como el líder indiscutible de este cambio se afirma cada día con más claridad; y en este combate desigual e incierto, el pueblo iraní parece haber reencontrado a su aliado.

En esta recomposición, Israel constituye probablemente el elemento decisivo. Para él, la eliminación de la amenaza que representa el régimen no responde a un simple cálculo de influencia regional: es una doctrina de seguridad nacional. Desde 1979, la República Islámica ha dedicado una energía considerable a levantar en torno a Israel un arsenal de amenazas directas e indirectas, en particular a través de Hezbolá en el Líbano y de Hamás en Gaza. Con o sin Netanyahu, Israel proseguirá la neutralización de esta amenaza. Y con o sin Estados Unidos, es difícil imaginar que renuncie a este objetivo. El régimen islámico que ocupa Irán está condenado a desaparecer.

Publications similaires

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *