Les deux camps préparent le dernier chapitre

Garde Javidan · Analyse

Les deux camps préparent le dernier chapitre

En dix jours, les deux camps ont rebattu leurs cartes. À Tel-Aviv, le Mossad a écarté les architectes du plan de renversement du régime — sans renoncer une seconde à l’objectif. À Téhéran, le Guide a confié la sécurité nationale et le commandement des armées aux fondateurs et aux guerroyeurs du CGRI. Des deux côtés, on ne se prépare pas à négocier. On se prépare au dernier chapitre.

Both Camps Are Preparing the Final Chapter

In ten days, both sides have reshuffled their cards. In Tel Aviv, the Mossad has removed the architects of its regime-change plan — without abandoning the objective for a single moment. In Tehran, the Supreme Leader has handed national security and the command of the armed forces to the founders and warmakers of the IRGC. Neither side is preparing to negotiate. Both are preparing the final chapter.

هر دو اردوگاه، خود را برای فصل پایانی آماده می‌کنند

در ده روز، هر دو طرف ورق‌های خود را از نو چیدند. در تل‌آویو، موساد معماران طرح سرنگونی رژیم را کنار گذاشت — بی‌آنکه لحظه‌ای از هدف دست بکشد. در تهران، رهبر، امنیت ملی و فرماندهی نیروهای مسلح را به بنیان‌گذاران و جنگ‌سالاران سپاه سپرد. هیچ‌یک از دو طرف خود را برای مذاکره آماده نمی‌کند. هر دو خود را برای فصل پایانی آماده می‌کنند.

שני המחנות מתכוננים לפרק האחרון

בעשרה ימים טרפו שני הצדדים מחדש את הקלפים. בתל אביב הדיח המוסד את אדריכלי תוכנית הפלת המשטר — בלי לוותר לרגע על המטרה. בטהראן הפקיד המנהיג את הביטחון הלאומי ואת פיקוד הכוחות בידי מייסדי משמרות המהפכה ולוחמיהם. אף אחד מהצדדים אינו מתכונן למשא ומתן. שניהם מתכוננים לפרק האחרון.

Beide Lager bereiten das letzte Kapitel vor

In zehn Tagen haben beide Seiten ihre Karten neu gemischt. In Tel Aviv hat der Mossad die Architekten seines Umsturzplans entfernt — ohne auch nur eine Sekunde vom Ziel abzurücken. In Teheran hat der Führer die nationale Sicherheit und den Oberbefehl über die Streitkräfte den Gründern und Kriegsmachern der Revolutionsgarden übergeben. Keine der beiden Seiten bereitet Verhandlungen vor. Beide bereiten das letzte Kapitel vor.

Båda lägren förbereder det sista kapitlet

På tio dagar har båda sidor lagt om sina kort. I Tel Aviv har Mossad avlägsnat arkitekterna bakom planen att störta regimen — utan att för en sekund ge upp målet. I Teheran har ledaren överlämnat den nationella säkerheten och befälet över de väpnade styrkorna till Revolutionsgardets grundare och krigsmakare. Ingen av sidorna förbereder förhandlingar. Båda förbereder det sista kapitlet.

Los dos bandos preparan el último capítulo

En diez días, ambos bandos han vuelto a repartir las cartas. En Tel Aviv, el Mossad ha apartado a los arquitectos de su plan de derrocamiento del régimen — sin renunciar ni un segundo al objetivo. En Teherán, el Líder ha confiado la seguridad nacional y el mando de las fuerzas armadas a los fundadores y guerreadores de los Guardianes de la Revolución. Ninguno de los dos se prepara para negociar. Los dos se preparan para el último capítulo.

Côté Mossad : on change de méthode, pas d’objectif

Le 6 août, le nouveau directeur du Mossad, Roman Gofman, a écarté deux des plus hauts responsables de son agence : le chef de la direction du renseignement, en poste depuis décembre seulement, et le chef de la division Iran. La censure militaire israélienne interdit de les nommer ; on ne les connaît que par leurs fonctions.

Ces deux-là étaient les principaux rédacteurs d’un plan opérationnel écrit de renversement de la République islamique. Selon des sources de sécurité, ils étaient en conflit avec Gofman dès son arrivée, mais leur départ se fait d’un commun accord, dans une réorganisation plus large — et tous deux resteraient dans l’agence à d’autres postes.

Deux mois plus tôt, en juin, c’est le numéro deux du Mossad — désigné publiquement par la seule lettre « Aleph » — qui avait déjà été écarté. Il avait supervisé un programme de déstabilisation du régime évalué à un milliard de shekels, dont une source dit que les résultats sont « rien de fameux, pour rester poli ». Cinq fois lauréat du Prix de la sécurité d’Israël, il aurait été prié par Netanyahou de rester en poste.

Il serait facile — et faux — d’y lire un renoncement.

Le plan enterré : « Le Chat botté »

Ce que ces hommes avaient écrit portait un nom de code : Opération Puss in Boots, « Le Chat botté ». Conçu sous David Barnea, validé par le cabinet politique comme opération d’État, révélé par une enquête de Haaretz appuyée sur plus de trente sources et complété par un long récit de Ynet, il tenait en trois étages.

  • Une force kurde d’invasion. Environ 15 000 combattants armés et entraînés par Israël le long de la frontière irako-iranienne, devant entrer par l’ouest, recruter en chemin jusqu’à 150 000 à 200 000 hommes, et marcher sur Téhéran.
  • Un soulèvement national déclenché par cette avancée, appuyé par des frappes sur les positions des Gardiens au Kurdistan iranien.
  • Une direction de remplacement : Mahmoud Ahmadinejad, approché dès 2022, rencontré personnellement par Barnea à Budapest.

Deux conditions avaient été imposées aux groupes kurdes. La première, un code de conduite baptisé « les Dix Commandements » : interdiction de tuer des civils, de piller, de violer, sous peine de retrait immédiat du soutien aérien. La seconde, plus révélatrice encore : interdiction de brandir des drapeaux kurdes — ils devaient avancer sous les couleurs du Lion et du Soleil. Les concepteurs avaient compris qu’aucune force n’entre à Téhéran sans le drapeau de la nation.

Le plan a été présenté à Trump le 11 février 2026. La guerre a commencé le 28. Une semaine plus tard, Erdoğan intervenait auprès de Washington pour bloquer le volet kurde : armer les Kurdes, plaidait-il, revenait à leur offrir un État. Les combattants attendaient un préavis d’activation de quarante-huit heures. Il n’est jamais venu. En avril, les États-Unis arrêtaient la guerre, et le plan mourait avec elle.

Ce qui n’a pas changé. Gofman, entré en fonction le 2 juin 2026 — premier directeur venu de l’extérieur depuis Meir Dagan —, partage exactement l’objectif de son prédécesseur : faire tomber la République islamique. Ce qu’il rejette, c’est la méthode : la milice ethnique et le revenant du sérail. Il entend combiner ce qui reste exploitable de l’existant avec de nouvelles approches, et a fait entrer cinq conseillers extérieurs à des postes de direction. On ne limoge pas les auteurs d’un plan raté pour abandonner l’objectif. On les limoge pour en écrire un meilleur.

Côté Gardiens : le parti de la guerre rafle tout

Au même moment, à Téhéran, le mouvement est exactement inverse dans la forme et identique dans le fond : on ne change pas de doctrine, on met aux commandes ceux qui l’incarnent depuis quarante ans.

9 août — Mohsen Rezaï à la sécurité nationale

Mohsen Rezaï est nommé secrétaire du Conseil suprême de sécurité nationale, en remplacement de Mohammad-Bagher Zolghadr. Il n’est pas seulement secrétaire : il est désigné représentant direct du Guide auprès du Conseil. L’homme de Mojtaba Khamenei à la tête de l’organe qui décide de la guerre, des négociations et de la sécurité intérieure.

Né en 1954 à Masjed Soleyman, de son vrai nom Sabzevar Rezaï Mirgha’ed. Nommé par Khomeiny à la tête des Gardiens de la révolution, commandant en chef du corps à vingt-sept ans, de 1981 à 1997 — le plus long règne de l’histoire du CGRI. C’est sous lui que les Gardiens sont passés de milice révolutionnaire à armée parallèle.

Son commandement est indissociable des vagues humaines et des enfants envoyés déminer les champs avec leurs corps, une clé en plastique autour du cou. C’est sa marque personnelle. En 1988, il écrit pourtant à Khomeiny que la guerre ne peut être gagnée — la lettre qui mène au « calice empoisonné ».

Depuis 2006, il fait l’objet d’un mandat d’arrêt argentin et, depuis mars 2007, d’une notice rouge d’Interpol pour l’attentat de l’AMIA à Buenos Aires : 85 morts, l’attaque antisémite la plus meurtrière depuis la Seconde Guerre mondiale. Quatre candidatures présidentielles, jamais au-dessus de 12 %. Aucune base populaire : son pouvoir n’est jamais venu des urnes, toujours de l’appareil.

10 août — six décrets, six commandants

Le lendemain, le Guide signe six décrets séparés qui officialisent une structure de commandement de guerre fonctionnant depuis des mois sans base légale. Ils comblent les vides laissés par les frappes : Mohammad Pakpour, commandant du CGRI, et Abdolrahim Mousavi, chef d’état-major, tués le 28 février ; Majid Khademi, renseignement du CGRI, tué en avril ; Alireza Tangsiri, marine du CGRI, tué en juillet.

  • Ahmad Vahidi — commandant en chef des Gardiens de la révolution, promu général de division. Né Vahid Shahcheraghi en 1958 à Chiraz, entré au CGRI en 1980. Premier commandant de la force Qods (1988-1997) — le prédécesseur de Soleimani, celui qui a bâti le réseau de milices : Hezbollah, Hamas, milices irakiennes. Ministre de la Défense, puis de l’Intérieur. Sous notice rouge d’Interpol pour l’AMIA, désigné par le parquet argentin comme l’un des planificateurs de l’attentat. Il exerçait de fait depuis la mort de Pakpour.
  • Ali Abdollahi — chef d’état-major des forces armées. Officier du CGRI, il dirigeait déjà l’état-major général pendant la guerre.
  • Kioumars Heydari — chef d’état-major adjoint. Ancien commandant des forces terrestres de l’armée régulière.
  • Mostafa Izadi — commandant en chef adjoint du CGRI. Vétéran du corps.
  • Ali Ozmaei — commandant de la marine du CGRI, c’est-à-dire du golfe Persique et d’Ormuz. Il succède à Tangsiri.
  • Hossein Taeb — commandant du Bassidj. Religieux, entré au CGRI en 1982, il a dirigé treize ans l’Organisation du renseignement des Gardiens avant d’être limogé en 2022 après une série de pénétrations israéliennes. Le New York Times écrivait alors que « la seule mention de son nom inspirait la peur » : il ordonnait les répressions, les exécutions, les arrestations. Il revient — au commandement de la milice qui tire sur les manifestants.

Les deux plus hauts postes de sécurité du régime sont désormais tenus par deux hommes recherchés par Interpol pour le même attentat antisémite de 1994.

Ce n’est pas un détail symbolique, c’est un aveu de nature. Un régime qui, cerné, va chercher ses cadres parmi les planificateurs de l’AMIA et le fondateur de la force Qods n’annonce pas une inflexion diplomatique. Il annonce ce qu’il est.

Rappel : qui est sous mandat d’arrêt international, et pourquoi

Parce que la mémoire est courte et que le régime compte là-dessus, il faut redire précisément de quoi ces hommes sont accusés, par quelle justice, et où en sont les procédures.

L’AMIA — Buenos Aires, 18 juillet 1994

Une camionnette piégée détruit le siège de l’Association mutuelle israélite argentine, en plein cœur de Buenos Aires : 85 morts, plus de trois cents blessés. C’est l’attentat le plus meurtrier de l’histoire de l’Argentine, et l’attaque antisémite la plus meurtrière depuis la Seconde Guerre mondiale. La justice argentine l’impute à une décision prise à Téhéran et exécutée avec le Hezbollah.

En 2007, le comité exécutif d’Interpol valide l’émission de six notices rouges :

  • Mohsen Rezaï — alors commandant en chef des Gardiens de la révolution. Aujourd’hui secrétaire du Conseil suprême de sécurité nationale.
  • Ahmad Vahidi — alors commandant de la force Qods, désigné par le parquet argentin comme l’un des planificateurs. Aujourd’hui commandant en chef des Gardiens de la révolution.
  • Ali Fallahian — ministre du Renseignement.
  • Mohsen Rabbani — attaché culturel à Buenos Aires, accusé d’avoir coordonné le renseignement du régime en Argentine.
  • Ahmad Reza Asghari — troisième secrétaire de l’ambassade.
  • Imad Moughniyeh — Hezbollah, tué en 2008.

Interpol avait en revanche refusé les notices demandées contre Rafsandjani, Velayati et l’ambassadeur Soleimanpour. Les cinq notices visant les Iraniens vivants ont été renouvelées par le juge Daniel Rafecas en juin 2022 et courent jusqu’au 27 novembre 2027.

Depuis, la procédure s’est durcie :

  • 2024 — une cour d’appel argentine qualifie l’attentat de crime contre l’humanité et déclare formellement la République islamique État terroriste.
  • Mars 2025 — l’Argentine adopte enfin la loi autorisant les procès par contumace, réclamée depuis des années par les familles des victimes.
  • Avril 2025 — le procureur spécial Sebastián Basso requiert un mandat d’arrêt national et international contre Ali Khamenei lui-même, affirmant qu’il « a dirigé la décision de commettre un attentat à la bombe à Buenos Aires en juillet 1994 » et signé l’ordre d’exécution. Rupture historique : jusque-là, le parquet s’était arrêté au seuil du Guide, par présomption d’immunité. Khamenei est mort sans jamais avoir eu à y répondre.
  • Juin 2025 — le juge Rafecas ordonne le procès par contumace de dix accusés : sept responsables du régime — Rezaï, Vahidi, Fallahian, Velayati, Soleimanpour, Rabbani, Asghari — et trois membres du Hezbollah. La cour fédérale d’appel de Buenos Aires confirme en septembre 2025.

Mykonos — Berlin, 17 septembre 1992

Ce n’est pas un cas isolé, et l’Europe en a la preuve écrite. Au restaurant Mykonos, à Berlin, des tueurs abattent quatre dirigeants de l’opposition kurde iranienne. Le 10 avril 1997, au terme de trois ans et demi de procès, la justice allemande conclut que le gouvernement de la République islamique était directement impliqué et délivre un mandat d’arrêt international contre Ali Fallahian, ministre du Renseignement, qui avait ordonné l’assassinat. Le jugement nomme, comme donneurs d’ordre au sommet, Khamenei, Rafsandjani et Velayati. Tous les États membres de l’Union européenne rappellent alors leurs ambassadeurs.

Ce que cela signifie. Il ne s’agit pas de quelques individus encombrants dans un appareil par ailleurs normal. Deux justices indépendantes, sur deux continents, à trente ans d’écart, ont établi la même chose : la chaîne de commandement du terrorisme à l’étranger est la chaîne de commandement de l’État. Ce que le régime a fait à Buenos Aires et à Berlin, il le fait chez lui tous les jours — sauf qu’en Iran il n’y a ni juge ni mandat pour l’arrêter. Et les deux hommes à qui il vient de confier sa sécurité nationale et ses Gardiens de la révolution figurent l’un et l’autre sur ces listes.

Ce que ces nominations disent vraiment

Aucun renouvellement. Pas un seul visage neuf, pas une seule promotion de la génération intermédiaire. Ce sont les fondateurs et les guerroyeurs du CGRI, les hommes des vagues humaines et de la force Qods, rappelés au moment où le régime affronte la première marine du monde. Le choix privilégie « l’expérience et la continuité plutôt qu’une refonte » — c’est-à-dire le refus d’apprendre.

Les trous restent béants. Malgré ces six décrets, les deux principaux organes de renseignement des Gardiens demeurent sans chef permanent publiquement nommé, comme plusieurs postes de l’état-major. Les ministères de la Défense et du Renseignement n’ont pas de titulaire permanent. On peut nommer des commandants par décret ; on ne reconstruit pas un service de renseignement décapité par décret. Le régime remplit les cases visibles et laisse à nu celles qui l’ont perdu.

La doctrine est déclarée. Un conseiller du CGRI l’a formulée sans détour : « prolonger cette guerre jusqu’au prochain mandat présidentiel et user l’adversaire ». Et tandis que Washington annonçait un accord imminent sur Ormuz, une source iranienne de haut rang déclarait à Reuters qu’il n’y avait aucune discussion sur une prolongation du cessez-le-feu : Téhéran ne voit « rien à prolonger ». Le 11 août, un hélicoptère de l’US Navy tirait deux missiles Hellfire sur un porte-conteneurs en route vers un port iranien.

Les négociateurs ont quitté la pièce. Il y a dix jours encore, un accord de soixante jours sur Ormuz était présenté comme prêt à être annoncé. Il n’en reste rien. Ce qui l’a remplacé, ce sont un secrétaire du Conseil suprême de sécurité nationale issu du CGRI, un commandant en chef issu de la force Qods, et un chef du Bassidj issu du renseignement répressif. Le vice-président américain J. D. Vance décrit un « système fracturé » où certaines factions veulent la fin de la guerre et d’autres sa poursuite. Les décrets du 9 et du 10 août disent laquelle a gagné.

Le dernier chapitre

Deux camps, deux mouvements symétriques. Israël écarte les auteurs d’un plan qui a échoué mais garde l’objectif intact et cherche une meilleure voie. Le régime, lui, écarte toute voie qui ne soit pas la guerre et confie ses armes à ceux qui n’ont jamais rien su faire d’autre.

Aucun des deux ne se prépare à un compromis. Les deux se préparent à la fin.

Et pour nous, Iraniens, cela ne change pas d’un pouce la ligne que nous tenons depuis le début.

Ce qui se joue dans ces frappes et dans ces limogeages n’est pas notre libération — aucune armée étrangère ne libérera l’Iran, et il n’appartient à aucun gouvernement étranger de décider qui doit gouverner à Téhéran. Ce qui se joue, c’est autre chose, et c’est décisif : la destruction méthodique de la capacité du régime à massacrer.

Les 8 et 9 janvier, quand le peuple est descendu, la machine répressive était intacte, et elle a tué — au moins 36 500 vies selon le chiffre avancé par le Shahriar. C’est cette machine que les frappes israéliennes et américaines démantèlent, pièce par pièce : les commandements, les réseaux, les moyens, la logistique de la terreur. Chaque officier tué, chaque base détruite, chaque poste que le régime met des mois à repourvoir, c’est autant de bourreaux en moins face à la prochaine foule.

Et cette foule reviendra. Elle a déjà montré ce qu’elle vaut : le 28 juillet, à Ispahan, place Alikhani, le régime préparait trois pendaisons publiques. Les habitants sont sortis. Il n’y en a eu que deux — Javid Nâm Abolfazl Sepahi Badjani et Amirhossein Safari Hosseinabadi. La troisième corde est restée vide. Un régime qui a besoin de la potence pour tenir n’est pas fort : il est terrifié, illégitime, et au bord de la chute.

Le régime s’affaiblit. Il ne peut plus massacrer comme avant. Alors le peuple redescendra en masse, comme en janvier — et cette fois il ne remontera pas.

C’est là que tout se joue : la rue, pas les bombes. Les bombes ne font que désarmer le bourreau. Ce sont les Iraniens qui feront tomber le régime, et ce sont les Iraniens qui ouvriront la période de transition — celle où le pays se dote enfin d’institutions choisies, d’une armée au service de la nation et non d’une idéologie, et d’un État qui ne fait plus la guerre à ceux qu’il prétend gouverner.

Les généraux qui viennent d’être nommés croient préparer leur dernière bataille contre l’étranger. Ils préparent leur dernière bataille contre nous. Ils la perdront.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Sources

On the Mossad side: the method changes, the objective does not

On 6 August, the new director of the Mossad, Roman Gofman, removed two of his agency’s most senior officials: the head of the intelligence directorate, in post only since December, and the head of the Iran division. Israeli military censorship forbids naming them; they are known only by their functions.

These two were the principal authors of a written operational plan to bring down the Islamic Republic. According to security sources, they had clashed with Gofman from the outset, but their departure is by mutual agreement, within a broader reorganization — and both are expected to remain in the agency in other roles.

Two months earlier, in June, it was the Mossad’s deputy director — publicly designated by the single letter « Aleph » — who had already been removed. He had overseen a regime-destabilization programme valued at one billion shekels, whose results, one source says, were « nothing to write home about, to put it mildly. » A five-time recipient of the Israel Security Prize, he was reportedly asked by Netanyahu to stay on.

It would be easy — and wrong — to read this as a retreat.

The buried plan: « Puss in Boots »

What these men had written carried a code name: Operation Puss in Boots. Conceived under David Barnea, approved by the political cabinet as a state operation, revealed by a Haaretz investigation drawing on more than thirty sources and completed by a long account in Ynet, it rested on three tiers.

  • A Kurdish invasion force. Some 15,000 fighters armed and trained by Israel along the Iraqi-Iranian border, to enter from the west, recruit along the way up to 150,000 to 200,000 men, and march on Tehran.
  • A national uprising triggered by that advance, supported by strikes on Revolutionary Guard positions in Iranian Kurdistan.
  • A replacement leadership: Mahmoud Ahmadinejad, approached as early as 2022 and met in person by Barnea in Budapest.

Two conditions had been imposed on the Kurdish groups. The first, a code of conduct dubbed « the Ten Commandments »: no killing of civilians, no looting, no rape, on pain of the immediate withdrawal of air support. The second, more revealing still: no Kurdish flags — they were to advance under the colours of the Lion and the Sun. The planners had understood that no force enters Tehran without the flag of the nation.

The plan was presented to Trump on 11 February 2026. The war began on the 28th. A week later, Erdoğan intervened in Washington to block the Kurdish component: arming the Kurds, he argued, amounted to handing them a state. The fighters were waiting for a forty-eight-hour activation notice. It never came. In April the United States halted the war, and the plan died with it.

What has not changed. Gofman, who took office on 2 June 2026 — the first director from outside the agency since Meir Dagan — shares his predecessor’s objective exactly: bringing down the Islamic Republic. What he rejects is the method: the ethnic militia and the returnee from the old court. He intends to combine what remains usable of the existing operations with new approaches, and has brought five outside advisers into senior positions. You do not fire the authors of a failed plan in order to abandon the goal. You fire them in order to write a better one.

On the Guards’ side: the war party takes everything

At the very same moment, in Tehran, the movement is exactly the opposite in form and identical in substance: the doctrine does not change, and those who have embodied it for forty years are put in command.

9 August — Mohsen Rezaei to national security

Mohsen Rezaei is appointed secretary of the Supreme National Security Council, replacing Mohammad-Bagher Zolghadr. He is not merely secretary: he is designated the Supreme Leader’s direct representative to the Council. Mojtaba Khamenei’s own man at the head of the body that decides on war, negotiations and internal security.

Born in 1954 in Masjed Soleyman, under the name Sabzevar Rezaei Mirgha’ed. Appointed by Khomeini to head the Revolutionary Guards, commander-in-chief of the corps at twenty-seven, from 1981 to 1997 — the longest tenure in IRGC history. It was under him that the Guards went from revolutionary militia to parallel army.

His command is inseparable from the human waves and the children sent to clear minefields with their bodies, a plastic key around their necks. That is his personal mark. Yet in 1988 he wrote to Khomeini that the war could not be won — the letter that led to the « poisoned chalice. »

Since 2006 he has been the subject of an Argentine arrest warrant and, since March 2007, of an Interpol Red Notice for the AMIA bombing in Buenos Aires: 85 dead, the deadliest antisemitic attack since the Second World War. Four presidential runs, never above 12%. No popular base whatsoever: his power has never come from the ballot box, always from the apparatus.

10 August — six decrees, six commanders

The next day, the Supreme Leader signed six separate decrees formalizing a wartime command structure that had been functioning for months without legal basis. They fill the gaps left by the strikes: Mohammad Pakpour, IRGC commander, and Abdolrahim Mousavi, chief of staff, killed on 28 February; Majid Khademi, IRGC intelligence, killed in April; Alireza Tangsiri, IRGC navy, killed in July.

  • Ahmad Vahidi — commander-in-chief of the Revolutionary Guards, promoted to major general. Born Vahid Shahcheraghi in 1958 in Shiraz, he joined the IRGC in 1980. First commander of the Quds Force (1988-1997) — Soleimani’s predecessor, the man who built the militia network: Hezbollah, Hamas, the Iraqi militias. Minister of Defence, then of the Interior. Under an Interpol Red Notice for AMIA, named by the Argentine prosecution as one of the planners of the bombing. He had been acting in the post since Pakpour’s death.
  • Ali Abdollahi — chief of staff of the armed forces. An IRGC officer, he was already running the General Staff during the war.
  • Kioumars Heydari — deputy chief of staff. Former commander of the regular army’s ground forces.
  • Mostafa Izadi — deputy commander-in-chief of the IRGC. A veteran of the corps.
  • Ali Ozmaei — commander of the IRGC Navy, that is, of the Persian Gulf and Hormuz. He succeeds Tangsiri.
  • Hossein Taeb — commander of the Basij. A cleric who joined the IRGC in 1982, he ran the IRGC Intelligence Organization for thirteen years before being dismissed in 2022 after a series of Israeli penetrations. The New York Times wrote at the time that « the mere mention of his name inspired fear »: he ordered the crackdowns, the executions, the arrests. He is back — commanding the militia that shoots at demonstrators.

The regime’s two highest security posts are now held by two men wanted by Interpol for the same antisemitic bombing of 1994.

This is not a symbolic detail, it is a confession of nature. A regime that, cornered, reaches for its cadres among the planners of AMIA and the founder of the Quds Force is not signalling a diplomatic shift. It is announcing what it is.

A reminder: who is under international arrest warrant, and why

Because memory is short and the regime counts on it, it is worth restating precisely what these men are accused of, by which courts, and where the proceedings stand.

AMIA — Buenos Aires, 18 July 1994

A booby-trapped van destroys the headquarters of the Argentine Israelite Mutual Association, in the heart of Buenos Aires: 85 dead, more than three hundred injured. It is the deadliest terrorist attack in Argentine history, and the deadliest antisemitic attack since the Second World War. Argentine justice attributes it to a decision taken in Tehran and executed with Hezbollah.

In 2007, Interpol’s Executive Committee endorsed the issuance of six Red Notices:

  • Mohsen Rezaei — then commander-in-chief of the Revolutionary Guards. Today secretary of the Supreme National Security Council.
  • Ahmad Vahidi — then commander of the Quds Force, named by the Argentine prosecution as one of the planners. Today commander-in-chief of the Revolutionary Guards.
  • Ali Fallahian — Minister of Intelligence.
  • Mohsen Rabbani — cultural attaché in Buenos Aires, accused of coordinating the regime’s intelligence work in Argentina.
  • Ahmad Reza Asghari — third secretary at the embassy.
  • Imad Mughniyeh — Hezbollah, killed in 2008.

Interpol declined the notices requested against Rafsanjani, Velayati and Ambassador Soleimanpour. The five notices targeting the living Iranians were renewed by Judge Daniel Rafecas in June 2022 and run until 27 November 2027.

Since then, the proceedings have hardened:

  • 2024 — an Argentine appeals court qualifies the bombing as a crime against humanity and formally declares the Islamic Republic a terrorist state.
  • March 2025 — Argentina finally adopts the law permitting trials in absentia, demanded for years by the victims’ families.
  • April 2025 — special prosecutor Sebastián Basso requests a national and international arrest warrant against Ali Khamenei himself, stating that he « led the decision to carry out a bomb attack in Buenos Aires in July 1994 » and signed the executive order. A historic break: until then the prosecution had stopped at the Supreme Leader’s threshold, on a presumption of immunity. Khamenei died without ever having to answer for it.
  • June 2025 — Judge Rafecas orders the trial in absentia of ten defendants: seven regime officials — Rezaei, Vahidi, Fallahian, Velayati, Soleimanpour, Rabbani, Asghari — and three Hezbollah operatives. The Buenos Aires federal appeals court confirms in September 2025.

Mykonos — Berlin, 17 September 1992

This is no isolated case, and Europe holds the written proof. At the Mykonos restaurant in Berlin, gunmen shot dead four leaders of the Iranian Kurdish opposition. On 10 April 1997, after three and a half years of trial, the German court concluded that the government of the Islamic Republic was directly involved and issued an international arrest warrant against Ali Fallahian, Minister of Intelligence, who had ordered the assassination. The judgment names, as those who gave the order at the top, Khamenei, Rafsanjani and Velayati. Every member state of the European Union then recalled its ambassador.

What this means. These are not a few embarrassing individuals inside an otherwise normal apparatus. Two independent judiciaries, on two continents, thirty years apart, established the same thing: the chain of command of terrorism abroad is the chain of command of the state. What the regime did in Buenos Aires and in Berlin, it does at home every day — except that in Iran there is neither judge nor warrant to stop it. And the two men to whom it has just entrusted its national security and its Revolutionary Guards both appear on those lists.

What these appointments really say

No renewal at all. Not one new face, not one promotion from the intermediate generation. These are the founders and warmakers of the IRGC, the men of the human waves and the Quds Force, recalled at the moment the regime faces the world’s foremost navy. The choice favours « experience and continuity rather than a drastic overhaul » — that is, the refusal to learn.

The holes remain wide open. Despite these six decrees, the two main intelligence bodies of the Guards remain without a publicly named permanent chief, as do several General Staff posts. The ministries of Defence and Intelligence have no permanent holders. Commanders can be appointed by decree; a decapitated intelligence service cannot be rebuilt by decree. The regime fills the visible boxes and leaves exposed the ones that lost it the war.

The doctrine is declared. An IRGC adviser put it bluntly: « prolong this war until we get to the next term of the presidency and cause attrition. » And while Washington was announcing an imminent deal on Hormuz, a senior Iranian source told Reuters there were no talks on extending the ceasefire: Tehran sees « nothing to extend. » On 11 August, a US Navy helicopter fired two Hellfire missiles at a container ship bound for an Iranian port.

The negotiators have left the room. Ten days ago a sixty-day Hormuz agreement was being presented as ready to announce. Nothing remains of it. What has replaced it is a Supreme National Security Council secretary out of the IRGC, a commander-in-chief out of the Quds Force, and a Basij chief out of the repressive intelligence apparatus. US Vice President J. D. Vance describes a « fractured system » in which some factions want the war to end and others want it to continue. The decrees of 9 and 10 August say which one won.

The final chapter

Two camps, two symmetrical movements. Israel removes the authors of a plan that failed but keeps the objective intact and looks for a better route. The regime, for its part, removes every route that is not war and hands its weapons to those who have never known how to do anything else.

Neither is preparing for a compromise. Both are preparing for the end.

And for us, Iranians, this does not shift by one inch the line we have held from the start.

What is at stake in these strikes and these dismissals is not our liberation — no foreign army will liberate Iran, and it is for no foreign government to decide who should govern in Tehran. What is at stake is something else, and it is decisive: the methodical destruction of the regime’s capacity to massacre.

On 8 and 9 January, when the people came out, the machinery of repression was intact, and it killed — at least 36,500 lives, according to the figure given by the Shahriar. It is that machinery the Israeli and American strikes are dismantling, piece by piece: the commands, the networks, the means, the logistics of terror. Every officer killed, every base destroyed, every post the regime takes months to refill, is one fewer executioner facing the next crowd.

And that crowd will return. It has already shown what it is worth: on 28 July, in Isfahan’s Alikhani Square, the regime was preparing three public hangings. Residents came out. There were only two — Javid Nâm Abolfazl Sepahi Badjani and Amirhossein Safari Hosseinabadi. The third rope stayed empty. A regime that needs the gallows to hold on is not strong: it is terrified, illegitimate, and on the verge of collapse.

The regime is weakening. It can no longer massacre as it did. So the people will come down into the streets again, en masse, as in January — and this time they will not go back up.

That is where everything is decided: the street, not the bombs. The bombs only disarm the executioner. It is Iranians who will bring down the regime, and it is Iranians who will open the period of transition — the one in which the country finally gives itself chosen institutions, an army serving the nation rather than an ideology, and a state that no longer wages war on those it claims to govern.

The generals just appointed believe they are preparing their last battle against the foreigner. They are preparing their last battle against us. They will lose it.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Sources

در سوی موساد: روش عوض می‌شود، هدف نه

در ۶ اوت، رئیس تازه موساد، رومن گافمن، دو تن از بلندپایه‌ترین مقامات سازمان خود را کنار گذاشت: رئیس اداره اطلاعات، که تنها از دسامبر در این سمت بود، و رئیس بخش ایران. سانسور نظامی اسرائیل نام بردن از آنان را ممنوع کرده است؛ تنها با عنوان شغلی‌شان شناخته می‌شوند.

این دو، نویسندگان اصلی یک طرح عملیاتی مکتوب برای سرنگونی جمهوری اسلامی بودند. بنا بر منابع امنیتی، آنان از همان آغاز با گافمن اختلاف داشتند، اما کناره‌گیری‌شان با توافق طرفین و در چارچوب یک بازسازمان‌دهی گسترده‌تر انجام می‌شود — و قرار است هر دو در سمت‌های دیگری در سازمان بمانند.

دو ماه پیش از آن، در ژوئن، نفر دوم موساد — که در ملأ عام تنها با حرف «الف» از او یاد می‌شود — پیش‌تر کنار گذاشته شده بود. او بر برنامه‌ای برای بی‌ثبات‌سازی رژیم به ارزش یک میلیارد شِکِل نظارت داشت که به گفته یک منبع، نتایجش «چیز دندان‌گیری نبود، تا مؤدبانه بگوییم». او پنج بار برنده جایزه امنیت اسرائیل بود و گفته می‌شود نتانیاهو از او خواسته بود در سمت خود بماند.

آسان — و نادرست — است که این را عقب‌نشینی بخوانیم.

طرح دفن‌شده: «گربه چکمه‌پوش»

آنچه این مردان نوشته بودند نام رمزی داشت: عملیات Puss in Boots، «گربه چکمه‌پوش». این طرح که زیر نظر دیوید بارنئا تدوین و از سوی کابینه سیاسی به‌عنوان عملیات دولتی تصویب شد، با تحقیق هاآرتص بر پایه بیش از سی منبع فاش و با گزارش بلند ynet تکمیل شد، و سه لایه داشت.

  • یک نیروی مهاجم کرد. حدود ۱۵ هزار جنگجو، مسلح و آموزش‌دیده به دست اسرائیل در امتداد مرز عراق و ایران، که باید از غرب وارد می‌شدند، در مسیر تا ۱۵۰ تا ۲۰۰ هزار نفر نیرو می‌گرفتند و به سوی تهران پیش می‌رفتند.
  • یک خیزش سراسری که با این پیشروی برانگیخته شود، با پشتیبانی حملات هوایی به مواضع سپاه در کردستان ایران.
  • یک رهبری جایگزین: محمود احمدی‌نژاد، که از سال ۲۰۲۲ با او تماس گرفته شده و بارنئا شخصاً در بوداپست او را دیده بود.

دو شرط بر گروه‌های کرد تحمیل شده بود. نخست، منشور رفتاری با نام «ده فرمان»: ممنوعیت کشتن غیرنظامیان، غارت و تجاوز، به بهای قطع فوری پشتیبانی هوایی. دوم، که گویاتر است: ممنوعیت برافراشتن پرچم کردی — آنان باید زیر رنگ‌های شیر و خورشید پیش می‌رفتند. طراحان دریافته بودند که هیچ نیرویی بدون پرچم ملت وارد تهران نمی‌شود.

طرح در ۱۱ فوریه ۲۰۲۶ به ترامپ ارائه شد. جنگ در ۲۸ فوریه آغاز شد. یک هفته بعد، اردوغان نزد واشنگتن مداخله کرد تا بخش کردی را متوقف کند: مسلح کردن کردها، استدلال می‌کرد، یعنی هدیه دادن یک کشور به آنان. جنگجویان منتظر اعلام آماده‌باش چهل‌وهشت ساعته بودند. هرگز نیامد. در آوریل، آمریکا جنگ را متوقف کرد و طرح با آن مرد.

آنچه تغییر نکرده است. گافمن، که از ۲ ژوئن ۲۰۲۶ در این سمت است — نخستین رئیس از بیرون سازمان پس از مایر داگان — دقیقاً همان هدف سلف خود را دارد: سرنگونی جمهوری اسلامی. آنچه رد می‌کند روش است: شبه‌نظامی قومی و بازگشته‌ای از دربار پیشین. او می‌خواهد آنچه از عملیات موجود قابل استفاده مانده را با رویکردهای تازه ترکیب کند و پنج مشاور بیرونی را به سمت‌های ارشد آورده است. کسی نویسندگان یک طرح شکست‌خورده را برکنار نمی‌کند تا هدف را رها کند. آنان را برکنار می‌کند تا طرح بهتری بنویسد.

در سوی سپاه: حزب جنگ همه‌چیز را می‌برد

در همان لحظه، در تهران، حرکت از نظر شکل کاملاً وارونه و از نظر محتوا یکسان است: دکترین عوض نمی‌شود، بلکه کسانی که چهل سال آن را تجسم کرده‌اند به فرماندهی گمارده می‌شوند.

۹ اوت — محسن رضایی در امنیت ملی

محسن رضایی به جای محمدباقر ذوالقدر دبیر شورای عالی امنیت ملی می‌شود. او تنها دبیر نیست: نماینده مستقیم رهبر در شورا نیز هست. مرد مجتبی خامنه‌ای در رأس نهادی که درباره جنگ، مذاکره و امنیت داخلی تصمیم می‌گیرد.

زاده ۱۹۵۴ در مسجدسلیمان، با نام اصلی سبزوار رضایی میرقائد. از سوی خمینی به فرماندهی سپاه گمارده شد و در بیست و هفت سالگی فرمانده کل سپاه شد، از ۱۹۸۱ تا ۱۹۹۷ — طولانی‌ترین دوره فرماندهی در تاریخ سپاه. زیر نظر او بود که سپاه از شبه‌نظامی انقلابی به ارتشی موازی بدل شد.

فرماندهی او از موج‌های انسانی و کودکانی که برای پاک‌سازی میدان‌های مین با بدن‌هایشان فرستاده شدند، با کلیدی پلاستیکی بر گردن، جدایی‌ناپذیر است. این امضای شخصی اوست. با این حال در ۱۹۸۸ به خمینی نوشت که جنگ بردنی نیست — نامه‌ای که به «جام زهر» انجامید.

از ۲۰۰۶ حکم بازداشت آرژانتین و از مارس ۲۰۰۷ نوتیس قرمز اینترپل برای انفجار آمیا در بوئنوس‌آیرس علیه او صادر شده است: ۸۵ کشته، مرگبارترین حمله یهودی‌ستیزانه پس از جنگ جهانی دوم. چهار بار نامزدی ریاست‌جمهوری، هرگز بالاتر از ۱۲ درصد. هیچ پایگاه مردمی: قدرت او هرگز از صندوق رأی نیامده، همیشه از دستگاه.

۱۰ اوت — شش فرمان، شش فرمانده

روز بعد، رهبر شش فرمان جداگانه امضا کرد که ساختار فرماندهی جنگی‌ای را رسمی می‌کند که ماه‌ها بدون مبنای قانونی کار می‌کرد. این‌ها جای خالی کشته‌شدگان حملات را پر می‌کنند: محمد پاکپور، فرمانده سپاه، و عبدالرحیم موسوی، رئیس ستاد، کشته‌شده در ۲۸ فوریه؛ مجید خادمی، اطلاعات سپاه، آوریل؛ علیرضا تنگسیری، نیروی دریایی سپاه، ژوئیه.

  • احمد وحیدی — فرمانده کل سپاه پاسداران، با ترفیع به سرلشکری. زاده ۱۹۵۸ در شیراز با نام وحید شاه‌چراغی، از ۱۹۸۰ در سپاه. نخستین فرمانده نیروی قدس (۱۹۸۸–۱۹۹۷) — سلف سلیمانی، همان که شبکه شبه‌نظامیان را ساخت: حزب‌الله، حماس، شبه‌نظامیان عراقی. وزیر دفاع و سپس کشور. زیر نوتیس قرمز اینترپل برای آمیا، که دادستانی آرژانتین او را یکی از طراحان انفجار خوانده است. او عملاً از زمان کشته‌شدن پاکپور در این سمت بود.
  • علی عبداللهی — رئیس ستاد کل نیروهای مسلح. افسر سپاه، که در جنگ نیز ستاد کل را اداره می‌کرد.
  • کیومرث حیدری — جانشین رئیس ستاد. فرمانده پیشین نیروی زمینی ارتش.
  • مصطفی ایزدی — جانشین فرمانده کل سپاه. از پیشکسوتان سپاه.
  • علی عزمایی — فرمانده نیروی دریایی سپاه، یعنی خلیج فارس و هرمز. جانشین تنگسیری.
  • حسین طائب — فرمانده بسیج. روحانی، از ۱۹۸۲ در سپاه، سیزده سال رئیس سازمان اطلاعات سپاه بود تا آنکه در ۲۰۲۲ پس از رشته‌ای از نفوذهای اسرائیلی برکنار شد. نیویورک تایمز آن زمان نوشت «صرف بردن نامش وحشت می‌آفرید»: او دستور سرکوب‌ها، اعدام‌ها و بازداشت‌ها را می‌داد. اکنون بازگشته است — به فرماندهی نیرویی که به معترضان شلیک می‌کند.

دو بالاترین سمت امنیتی رژیم اکنون در دست دو مردی است که اینترپل برای یک انفجار یهودی‌ستیزانه واحد در ۱۹۹۴ آنان را تحت تعقیب دارد.

این یک جزئیات نمادین نیست، اعترافی به ماهیت است. رژیمی که در محاصره، کادرهایش را از میان طراحان آمیا و بنیان‌گذار نیروی قدس برمی‌گزیند، خبر از چرخش دیپلماتیک نمی‌دهد. خبر می‌دهد که چیست.

یادآوری: چه کسانی زیر حکم بازداشت بین‌المللی‌اند و چرا

چون حافظه کوتاه است و رژیم روی همین حساب می‌کند، باید دقیق بازگفت که این مردان به چه متهم‌اند، از سوی کدام دادگاه، و پرونده‌ها در چه مرحله‌اند.

آمیا — بوئنوس‌آیرس، ۱۸ ژوئیه ۱۹۹۴

یک وانت بمب‌گذاری‌شده مقر انجمن خیریه اسرائیلی آرژانتین را در قلب بوئنوس‌آیرس ویران می‌کند: ۸۵ کشته، بیش از سیصد زخمی. مرگبارترین حمله تروریستی تاریخ آرژانتین و مرگبارترین حمله یهودی‌ستیزانه پس از جنگ جهانی دوم. دستگاه قضایی آرژانتین آن را به تصمیمی در تهران و اجرایی با حزب‌الله نسبت می‌دهد.

در ۲۰۰۷، کمیته اجرایی اینترپل صدور شش نوتیس قرمز را تأیید کرد:

  • محسن رضایی — آن زمان فرمانده کل سپاه. امروز دبیر شورای عالی امنیت ملی.
  • احمد وحیدی — آن زمان فرمانده نیروی قدس، که دادستانی آرژانتین او را از طراحان خواند. امروز فرمانده کل سپاه.
  • علی فلاحیان — وزیر اطلاعات.
  • محسن ربانی — رایزن فرهنگی در بوئنوس‌آیرس، متهم به هماهنگی فعالیت اطلاعاتی رژیم در آرژانتین.
  • احمدرضا اصغری — دبیر سوم سفارت.
  • عماد مغنیه — حزب‌الله، کشته‌شده در ۲۰۰۸.

اینترپل در مقابل نوتیس‌های درخواستی علیه رفسنجانی، ولایتی و سفیر سلیمان‌پور را رد کرد. پنج نوتیس مربوط به ایرانیان زنده در ژوئن ۲۰۲۲ به دست قاضی دانیل رافه‌کاس تمدید شد و تا ۲۷ نوامبر ۲۰۲۷ اعتبار دارد.

از آن پس، روند سخت‌تر شده است:

  • ۲۰۲۴ — دادگاه تجدیدنظر آرژانتین انفجار را جنایت علیه بشریت می‌خواند و جمهوری اسلامی را رسماً دولت تروریستی اعلام می‌کند.
  • مارس ۲۰۲۵ — آرژانتین سرانجام قانون محاکمه غیابی را که خانواده‌های قربانیان سال‌ها خواستارش بودند تصویب می‌کند.
  • آوریل ۲۰۲۵ — دادستان ویژه سباستین باسو حکم بازداشت ملی و بین‌المللی علیه شخص علی خامنه‌ای را درخواست می‌کند و می‌گوید او «تصمیم به انجام انفجار در بوئنوس‌آیرس در ژوئیه ۱۹۹۴ را رهبری کرد» و دستور اجرا را امضا کرد. گسستی تاریخی: تا آن زمان دادستانی به بهانه مصونیت، در آستانه رهبر متوقف مانده بود. خامنه‌ای مرد بی‌آنکه هرگز پاسخگو شود.
  • ژوئن ۲۰۲۵ — قاضی رافه‌کاس دستور محاکمه غیابی ده متهم را می‌دهد: هفت مقام رژیم — رضایی، وحیدی، فلاحیان، ولایتی، سلیمان‌پور، ربانی، اصغری — و سه عضو حزب‌الله. دادگاه تجدیدنظر فدرال بوئنوس‌آیرس در سپتامبر ۲۰۲۵ آن را تأیید می‌کند.

میکونوس — برلین، ۱۷ سپتامبر ۱۹۹۲

این مورد یگانه نیست، و اروپا سندش را مکتوب دارد. در رستوران میکونوس در برلین، ضاربان چهار رهبر اپوزیسیون کرد ایرانی را به گلوله می‌بندند. در ۱۰ آوریل ۱۹۹۷، پس از سه سال و نیم دادرسی، دستگاه قضایی آلمان نتیجه می‌گیرد که دولت جمهوری اسلامی مستقیماً دست داشته و حکم بازداشت بین‌المللی علیه علی فلاحیان، وزیر اطلاعات، که دستور ترور را داده بود، صادر می‌کند. حکم، خامنه‌ای، رفسنجانی و ولایتی را به‌عنوان آمران در رأس نام می‌برد. آنگاه همه کشورهای عضو اتحادیه اروپا سفیران خود را فرا می‌خوانند.

معنای این‌ها. سخن بر سر چند فرد مزاحم در دستگاهی به‌ظاهر عادی نیست. دو دستگاه قضایی مستقل، در دو قاره، به فاصله سی سال، یک چیز را ثابت کردند: زنجیره فرماندهی تروریسم در خارج، همان زنجیره فرماندهی دولت است. آنچه رژیم در بوئنوس‌آیرس و برلین کرد، هر روز در خانه خود می‌کند — با این تفاوت که در ایران نه قاضی‌ای هست و نه حکمی که جلویش را بگیرد. و دو مردی که تازه امنیت ملی و سپاه پاسدارانش را به آنان سپرده، هر دو در همین فهرست‌ها هستند.

این انتصاب‌ها واقعاً چه می‌گویند

هیچ نوسازی‌ای در کار نیست. نه یک چهره تازه، نه یک ارتقا از نسل میانی. اینان بنیان‌گذاران و جنگ‌سالاران سپاه‌اند، مردان موج‌های انسانی و نیروی قدس، که درست هنگامی فراخوانده شده‌اند که رژیم با نیرومندترین نیروی دریایی جهان روبه‌روست. این انتخاب «تجربه و تداوم را بر دگرگونی بنیادی» ترجیح می‌دهد — یعنی امتناع از آموختن.

حفره‌ها همچنان باز مانده‌اند. با وجود این شش فرمان، دو نهاد اصلی اطلاعاتی سپاه همچنان رئیس دائم اعلام‌شده ندارند، و چند سمت ستاد کل نیز. وزارت دفاع و وزارت اطلاعات وزیر دائم ندارند. فرمانده را می‌توان با فرمان منصوب کرد؛ سرویس اطلاعاتیِ سربریده را با فرمان نمی‌توان بازساخت. رژیم خانه‌های دیدنی را پر می‌کند و آنچه شکستش داد را عریان رها می‌کند.

دکترین اعلام‌شده است. مشاوری در سپاه بی‌پرده گفت: «این جنگ را تا دوره ریاست‌جمهوری بعدی کش می‌دهیم و طرف را فرسوده می‌کنیم.» و در حالی که واشنگتن از توافقی قریب‌الوقوع بر سر هرمز خبر می‌داد، منبعی بلندپایه در ایران به رویترز گفت هیچ گفت‌وگویی درباره تمدید آتش‌بس در کار نیست: تهران «چیزی برای تمدید» نمی‌بیند. در ۱۱ اوت، بالگردی از نیروی دریایی آمریکا دو موشک هلفایر به یک کشتی کانتینربر در مسیر بندری ایرانی شلیک کرد.

مذاکره‌کنندگان اتاق را ترک کرده‌اند. ده روز پیش، توافقی شصت‌روزه بر سر هرمز آماده اعلام معرفی می‌شد. چیزی از آن نمانده است. آنچه جایش را گرفته، دبیری برای شورای عالی امنیت ملی از سپاه، فرمانده کلی از نیروی قدس، و رئیسی برای بسیج از دل اطلاعات سرکوبگر است. جی‌دی ونس، معاون رئیس‌جمهور آمریکا، از «نظامی شکاف‌خورده» سخن می‌گوید که در آن برخی جناح‌ها پایان جنگ را می‌خواهند و برخی ادامه‌اش را. فرمان‌های ۹ و ۱۰ اوت می‌گویند کدام یک برنده شده است.

فصل پایانی

دو اردوگاه، دو حرکت قرینه. اسرائیل نویسندگان طرحی شکست‌خورده را کنار می‌گذارد اما هدف را دست‌نخورده نگاه می‌دارد و راه بهتری می‌جوید. رژیم اما هر راهی جز جنگ را کنار می‌گذارد و سلاحش را به کسانی می‌سپارد که هرگز کار دیگری بلد نبوده‌اند.

هیچ‌کدام خود را برای سازش آماده نمی‌کند. هر دو خود را برای پایان آماده می‌کنند.

و برای ما ایرانیان، این یک سرِ سوزن هم خطی را که از آغاز نگاه داشته‌ایم تغییر نمی‌دهد.

آنچه در این حملات و این برکناری‌ها در جریان است رهایی ما نیست — هیچ ارتش بیگانه‌ای ایران را آزاد نخواهد کرد، و بر هیچ دولت خارجی نیست که تعیین کند چه کسی باید در تهران حکومت کند. آنچه در جریان است چیز دیگری است، و تعیین‌کننده: ویران کردن روشمند توان کشتار رژیم.

در ۸ و ۹ ژانویه، وقتی مردم به خیابان آمدند، ماشین سرکوب دست‌نخورده بود و کشت — دست‌کم ۳۶٬۵۰۰ جان، بنا بر رقمی که شهریار اعلام کرده است. همین ماشین است که حملات اسرائیل و آمریکا تکه‌تکه از هم می‌پاشند: فرماندهی‌ها، شبکه‌ها، امکانات، لجستیک ترور. هر افسر کشته‌شده، هر پایگاه ویران‌شده، هر سمتی که پر کردنش ماه‌ها طول می‌کشد، یعنی یک جلاد کمتر در برابر جمعیت بعدی.

و آن جمعیت باز خواهد گشت. پیش‌تر نشان داده است چه توانی دارد: در ۲۸ ژوئیه، در میدان علیخانی اصفهان، رژیم سه اعدام علنی را تدارک دیده بود. مردم بیرون آمدند. تنها دو تا انجام شد — جاویدنام ابوالفضل سپاهی بادجانی و امیرحسین صفری حسین‌آبادی. طناب سوم خالی ماند. رژیمی که برای ماندن به چوبه دار نیاز دارد نیرومند نیست: وحشت‌زده، نامشروع و در آستانه سقوط است.

رژیم ضعیف می‌شود. دیگر نمی‌تواند مثل گذشته کشتار کند. پس مردم بار دیگر انبوه به خیابان می‌آیند، مثل ژانویه — و این بار باز نمی‌گردند.

همه‌چیز آنجا تعیین می‌شود: خیابان، نه بمب‌ها. بمب‌ها تنها جلاد را خلع سلاح می‌کنند. این ایرانیان‌اند که رژیم را سرنگون می‌کنند، و این ایرانیان‌اند که دوره گذار را می‌گشایند — دوره‌ای که در آن کشور سرانجام نهادهای برگزیده خود، ارتشی در خدمت ملت و نه یک ایدئولوژی، و دولتی که دیگر با کسانی که مدعی حکومت بر آنان است نمی‌جنگد، به دست می‌آورد.

سردارانی که همین حالا منصوب شده‌اند گمان می‌کنند آخرین نبردشان با بیگانه را آماده می‌کنند. آنان آخرین نبردشان با ما را آماده می‌کنند. و آن را خواهند باخت.

ایران و پس می‌گیریم. جاوید شاه.

منابع

בצד המוסד: משנים שיטה, לא מטרה

ב־6 באוגוסט הדיח ראש המוסד החדש, רומן גופמן, שניים מבכירי הארגון: ראש אגף המודיעין, שכיהן רק מדצמבר, וראש חטיבת איראן. הצנזורה הצבאית בישראל אוסרת לנקוב בשמותיהם; הם מוכרים רק לפי תפקידיהם.

שני אלה היו המנסחים הראשיים של תוכנית מבצעית כתובה להפלת הרפובליקה האסלאמית. לפי מקורות ביטחוניים הם התעמתו עם גופמן מן הרגע הראשון, אך עזיבתם נעשית בהסכמה, במסגרת ארגון מחדש רחב יותר — ושניהם צפויים להישאר בארגון בתפקידים אחרים.

חודשיים קודם לכן, ביוני, הודח כבר סגן ראש המוסד — המכונה בפומבי באות «אלף» בלבד. הוא ניהל תוכנית לערעור יציבות המשטר בהיקף של מיליארד שקל, שתוצאותיה, לדברי מקור, היו «לא משהו, בלשון המעטה». חתן פרס ביטחון ישראל חמש פעמים, ולפי הדיווחים ביקש ממנו נתניהו להישאר בתפקיד.

קל — ומוטעה — לקרוא בכך ויתור.

התוכנית הקבורה: «החתול במגפיים»

מה שכתבו האנשים האלה נשא שם קוד: מבצע Puss in Boots, «החתול במגפיים». היא גובשה תחת דוד ברנע, אושרה בקבינט המדיני כמבצע ממלכתי, נחשפה בתחקיר הארץ שנשען על יותר משלושים מקורות והושלמה בכתבה ארוכה בynet. שלושה נדבכים היו לה.

  • כוח פלישה כורדי. כ־15,000 לוחמים חמושים ומאומנים בידי ישראל לאורך גבול עיראק־איראן, שיחצו מן המערב, יגייסו בדרך עד 150 עד 200 אלף איש, ויצעדו על טהראן.
  • התקוממות ארצית שתתלקח בעקבות ההתקדמות, בגיבוי תקיפות על עמדות המשמרות בכורדיסטן האיראנית.
  • הנהגה חלופית: מחמוד אחמדינז’אד, שאליו פנו כבר ב־2022 ואותו פגש ברנע אישית בבודפשט.

שני תנאים הוצבו לקבוצות הכורדיות. הראשון, קוד התנהגות שכונה «עשרת הדיברות»: איסור על הריגת אזרחים, ביזה ואונס, בסנקציה של הפסקה מיידית של הסיוע האווירי. השני, מגלה עוד יותר: איסור להניף דגלים כורדיים — עליהם להתקדם תחת צבעי האריה והשמש. המתכננים הבינו ששום כוח אינו נכנס לטהראן בלי דגל האומה.

התוכנית הוצגה לטראמפ ב־11 בפברואר 2026. המלחמה פרצה ב־28 בו. שבוע לאחר מכן התערב ארדואן מול וושינגטון כדי לחסום את הנדבך הכורדי: חימוש הכורדים, טען, כמוהו כהענקת מדינה. הלוחמים המתינו להתראת הפעלה של ארבעים ושמונה שעות. היא לא הגיעה מעולם. באפריל עצרה ארצות הברית את המלחמה, והתוכנית מתה עמה.

מה שלא השתנה. גופמן, שנכנס לתפקידו ב־2 ביוני 2026 — ראש המוסד הראשון מבחוץ מאז מאיר דגן — שותף למטרה של קודמו במדויק: הפלת הרפובליקה האסלאמית. את מה שהוא דוחה היא השיטה: המיליציה האתנית והשב מן החצר הישנה. בכוונתו לשלב את מה שנותר שמיש מן הקיים עם גישות חדשות, והוא הכניס חמישה יועצים חיצוניים לתפקידים בכירים. אין מפטרים את כותביה של תוכנית שנכשלה כדי לזנוח את המטרה. מפטרים אותם כדי לכתוב תוכנית טובה יותר.

בצד המשמרות: מפלגת המלחמה לוקחת הכול

באותו רגע ממש, בטהראן, התנועה הפוכה לגמרי בצורה וזהה במהות: הדוקטרינה אינה משתנה, ומי שמגלמים אותה ארבעים שנה מוצבים בפיקוד.

9 באוגוסט — מוחסן רזאי לביטחון הלאומי

מוחסן רזאי ממונה למזכיר המועצה העליונה לביטחון לאומי, במקום מוחמד־באקר זולקדר. הוא אינו רק מזכיר: הוא ממונה כנציגו הישיר של המנהיג במועצה. איש מוג’תבא ח’אמנאי בראש הגוף שמחליט על מלחמה, על משא ומתן ועל הביטחון הפנימי.

יליד 1954 במסג’ד סולימאן, בשמו המקורי סבזוואר רזאי מירקאעד. מונה בידי ח’ומייני לעמוד בראש משמרות המהפכה, מפקד הכוח בגיל עשרים ושבע, מ־1981 עד 1997 — הכהונה הארוכה בתולדות המשמרות. תחתיו הפכו המשמרות ממיליציה מהפכנית לצבא מקביל.

פיקודו אינו נפרד מגלי האדם ומן הילדים ששלחו לפנות שדות מוקשים בגופם, מפתח פלסטיק לצווארם. זו חתימתו האישית. ואף על פי כן, ב־1988 כתב לח’ומייני שאי אפשר לנצח במלחמה — המכתב שהוביל ל«כוס התרעלה».

מאז 2006 תלוי נגדו צו מעצר ארגנטינאי, ומאז מרץ 2007 צו אדום של אינטרפול בגין הפיגוע ב־AMIA בבואנוס איירס: 85 הרוגים, הפיגוע האנטישמי הקטלני ביותר מאז מלחמת העולם השנייה. ארבע התמודדויות לנשיאות, מעולם לא מעל 12 אחוזים. שום בסיס עממי: כוחו מעולם לא בא מן הקלפי, תמיד מן המנגנון.

10 באוגוסט — שישה צווים, שישה מפקדים

למחרת חתם המנהיג על שישה צווים נפרדים המסדירים מבנה פיקוד מלחמתי שפעל חודשים בלא בסיס חוקי. הם ממלאים את החללים שהותירו התקיפות: מוחמד פאקפור, מפקד המשמרות, ועבד־אלרחים מוסאווי, ראש המטה, שנהרגו ב־28 בפברואר; מג’יד ח’אדמי, מודיעין המשמרות, באפריל; עלירזא תנגסירי, חיל הים של המשמרות, ביולי.

  • אחמד ווחידי — מפקד משמרות המהפכה, בדרגת אלוף. יליד 1958 בשיראז בשם ווחיד שאהצ’ראע’י, הצטרף למשמרות ב־1980. המפקד הראשון של כוח קודס (1988–1997) — קודמו של סולימאני, האיש שבנה את רשת המיליציות: חזבאללה, חמאס, המיליציות בעיראק. שר הביטחון ולאחר מכן שר הפנים. תחת צו אדום של אינטרפול בגין AMIA, ופרקליטות ארגנטינה מנתה אותו כאחד ממתכנני הפיגוע. בפועל כיהן בתפקיד מאז מות פאקפור.
  • עלי עבדאללהי — ראש המטה הכללי של הכוחות המזוינים. קצין משמרות, שכבר ניהל את המטה הכללי במהלך המלחמה.
  • כיומרת’ חיידרי — סגן ראש המטה. לשעבר מפקד זרוע היבשה של הצבא הסדיר.
  • מוסטפא איזדי — סגן מפקד משמרות המהפכה. ותיק הכוח.
  • עלי עזמאאי — מפקד חיל הים של המשמרות, כלומר של המפרץ הפרסי ומצרי הורמוז. יורשו של תנגסירי.
  • חוסיין טאאב — מפקד הבסיג’. איש דת, הצטרף למשמרות ב־1982, ועמד שלוש עשרה שנה בראש ארגון המודיעין של המשמרות עד שהודח ב־2022 לאחר שורת חדירות ישראליות. הניו יורק טיימס כתב אז ש«עצם הזכרת שמו עוררה פחד»: הוא הורה על הדיכויים, ההוצאות להורג והמעצרים. הוא חוזר — לפיקוד על המיליציה היורה במפגינים.

שני התפקידים הביטחוניים הבכירים ביותר של המשטר מוחזקים כעת בידי שני אנשים המבוקשים על ידי אינטרפול בגין אותו פיגוע אנטישמי מ־1994.

זה אינו פרט סמלי, זו הודאה במהות. משטר שבמצור הולך לחפש את קציניו בקרב מתכנני AMIA ומייסד כוח קודס אינו מבשר על תפנית דיפלומטית. הוא מכריז על מה שהוא.

תזכורת: מי נתון לצו מעצר בינלאומי, ומדוע

מפני שהזיכרון קצר והמשטר סומך על כך, יש לחזור ולומר במדויק במה מואשמים האנשים האלה, בידי אילו ערכאות, והיכן עומדים ההליכים.

AMIA — בואנוס איירס, 18 ביולי 1994

טנדר ממולכד מחריב את מטה האגודה ההדדית הישראלית הארגנטינאית, בלב בואנוס איירס: 85 הרוגים, יותר משלוש מאות פצועים. זהו פיגוע הטרור הקטלני בתולדות ארגנטינה, והפיגוע האנטישמי הקטלני ביותר מאז מלחמת העולם השנייה. מערכת המשפט הארגנטינאית מייחסת אותו להחלטה שהתקבלה בטהראן ובוצעה עם חזבאללה.

ב־2007 אישרה הוועדה המבצעת של אינטרפול הוצאת שישה צווים אדומים:

  • מוחסן רזאי — אז מפקד משמרות המהפכה. כיום מזכיר המועצה העליונה לביטחון לאומי.
  • אחמד ווחידי — אז מפקד כוח קודס, שהפרקליטות הארגנטינאית מנתה כאחד המתכננים. כיום מפקד משמרות המהפכה.
  • עלי פלאחיאן — שר המודיעין.
  • מוחסן רבאני — הנספח התרבותי בבואנוס איירס, המואשם בתיאום פעילות המודיעין של המשטר בארגנטינה.
  • אחמד רזא אסע’רי — מזכיר שלישי בשגרירות.
  • עימאד מורנייה — חזבאללה, חוסל ב־2008.

אינטרפול דחתה לעומת זאת את הצווים שהתבקשו נגד רפסנג’אני, ולאיתי והשגריר סולימאנפור. חמשת הצווים נגד האיראנים החיים חודשו בידי השופט דניאל רפקס ביוני 2022 ותקפים עד 27 בנובמבר 2027.

מאז התהליך התהדק:

  • 2024 — בית משפט לערעורים בארגנטינה מגדיר את הפיגוע פשע נגד האנושות ומכריז רשמית על הרפובליקה האסלאמית מדינת טרור.
  • מרץ 2025 — ארגנטינה מאמצת סוף סוף את החוק המתיר משפט בהיעדר הנאשם, שמשפחות הקורבנות דרשו שנים.
  • אפריל 2025 — התובע המיוחד סבסטיאן באסו מבקש צו מעצר לאומי ובינלאומי נגד עלי ח’אמנאי עצמו, בטענה שהוא «הוביל את ההחלטה לבצע פיגוע בבואנוס איירס ביולי 1994» וחתם על צו הביצוע. שבר היסטורי: עד אז נעצרה התביעה בסף המנהיג, מתוך חזקת חסינות. ח’אמנאי מת בלי שנדרש מעולם לתת על כך את הדין.
  • יוני 2025 — השופט רפקס מורה על משפט בהיעדרם של עשרה נאשמים: שבעה בכירי משטר — רזאי, ווחידי, פלאחיאן, ולאיתי, סולימאנפור, רבאני, אסע’רי — ושלושה אנשי חזבאללה. בית המשפט הפדרלי לערעורים בבואנוס איירס מאשר בספטמבר 2025.

מיקונוס — ברלין, 17 בספטמבר 1992

זה אינו מקרה יחיד, ולאירופה יש על כך הוכחה כתובה. במסעדת מיקונוס בברלין חיסלו יורים ארבעה ממנהיגי האופוזיציה הכורדית האיראנית. ב־10 באפריל 1997, בתום שלוש שנים וחצי של משפט, קבע בית המשפט הגרמני שממשלת הרפובליקה האסלאמית הייתה מעורבת ישירות, והוציא צו מעצר בינלאומי נגד עלי פלאחיאן, שר המודיעין, שהורה על החיסול. פסק הדין נוקב בשמות המורים מלמעלה: ח’אמנאי, רפסנג’אני וולאיתי. כל מדינות האיחוד האירופי החזירו אז את שגריריהן.

משמעות הדבר. אין מדובר בכמה יחידים מביכים בתוך מנגנון תקין בסך הכול. שתי מערכות משפט עצמאיות, בשתי יבשות, בהפרש של שלושים שנה, קבעו את אותו הדבר: שרשרת הפיקוד של הטרור בחוץ היא שרשרת הפיקוד של המדינה. מה שהמשטר עשה בבואנוס איירס ובברלין הוא עושה בביתו מדי יום — אלא שבאיראן אין שופט ואין צו שיעצרו אותו. ושני האנשים שבידיהם הפקיד זה עתה את ביטחונו הלאומי ואת משמרות המהפכה שלו מופיעים שניהם ברשימות האלה.

מה המינויים האלה באמת אומרים

אין שום חידוש. לא פנים חדשות אחת, לא קידום אחד מן הדור הביניים. אלה מייסדי משמרות המהפכה ולוחמיהם, אנשי גלי האדם וכוח קודס, שנקראו חזרה דווקא כשהמשטר ניצב מול הצי החזק בעולם. הבחירה מעדיפה «ניסיון והמשכיות על פני שינוי יסודי» — כלומר, סירוב ללמוד.

החורים נותרו פעורים. למרות ששת הצווים, שני גופי המודיעין המרכזיים של המשמרות נותרו בלי ראש קבוע שהוכרז בפומבי, וכך גם כמה תפקידים במטה הכללי. למשרדי הביטחון והמודיעין אין שרים קבועים. מפקדים אפשר למנות בצו; שירות מודיעין שנערף אי אפשר לבנות מחדש בצו. המשטר ממלא את המשבצות הנראות ומשאיר חשופות את אלה שהפסידו לו.

הדוקטרינה מוצהרת. יועץ במשמרות ניסח זאת בלי כחל: «להאריך את המלחמה הזאת עד כהונת הנשיאות הבאה ולשחוק את היריב.» ובעוד וושינגטון הודיעה על הסכם קרוב בהורמוז, מקור איראני בכיר אמר לרויטרס שאין כל שיחות על הארכת הפסקת האש: טהראן אינה רואה «מה להאריך». ב־11 באוגוסט ירה מסוק של חיל הים האמריקני שני טילי הלפייר על אוניית מכולות בדרכה לנמל איראני.

המשא ומתן עזב את החדר. לפני עשרה ימים הוצג הסכם הורמוז לשישים יום כמוכן להכרזה. לא נותר ממנו דבר. את מקומו תפסו מזכיר המועצה העליונה לביטחון לאומי מבית המשמרות, מפקד עליון מבית כוח קודס, וראש בסיג’ מבית המודיעין המדכא. סגן נשיא ארצות הברית ג’יי־די ואנס מתאר «מערכת שסועה» שבה חלק מן הפלגים רוצים לסיים את המלחמה ואחרים להמשיכה. צווי 9 ו־10 באוגוסט אומרים מי ניצח.

הפרק האחרון

שני מחנות, שתי תנועות סימטריות. ישראל מדיחה את כותביה של תוכנית שנכשלה אך שומרת על המטרה בשלמותה ומחפשת דרך טובה יותר. המשטר, לעומת זאת, מדיח כל דרך שאינה מלחמה ומפקיד את נשקו בידי מי שמעולם לא ידעו לעשות דבר אחר.

אף אחד מהם אינו מתכונן לפשרה. שניהם מתכוננים לסוף.

ובשבילנו, האיראנים, אין בכך כדי לשנות ולו כזית את הקו שאנו מחזיקים בו מלכתחילה.

מה שעומד על הפרק בתקיפות האלה ובהדחות האלה אינו שחרורנו — שום צבא זר לא ישחרר את איראן, ואין זה מעניינה של שום ממשלה זרה להחליט מי ישלוט בטהראן. מה שעומד על הפרק הוא דבר אחר, והוא מכריע: ההרס השיטתי של יכולת המשטר לטבוח.

ב־8 וב־9 בינואר, כשהעם ירד לרחוב, מכונת הדיכוי הייתה שלמה, והיא הרגה — לפחות 36,500 נפש, לפי המספר שנקב השהריאר. את המכונה הזאת מפרקות התקיפות הישראליות והאמריקניות, חלק אחר חלק: הפיקודים, הרשתות, האמצעים, לוגיסטיקת הטרור. כל קצין שנהרג, כל בסיס שנחרב, כל תפקיד שלמשטר לוקח חודשים לאייש — הם תליין אחד פחות מול ההמון הבא.

וההמון הזה ישוב. הוא כבר הראה מה כוחו: ב־28 ביולי, בכיכר עליח’אני שבאספהאן, הכין המשטר שלוש תליות פומביות. התושבים יצאו. היו רק שתיים — ג’אוויד נאם אבולפאזל ספאהי באדג’אני ואמירחוסיין ספארי חוסיין־אבאדי. החבל השלישי נותר ריק. משטר הזקוק לגרדום כדי להחזיק מעמד אינו חזק: הוא מבועת, בלתי לגיטימי ועל סף נפילה.

המשטר נחלש. הוא כבר לא יכול לטבוח כשם שטבח. לכן העם ירד שוב להמוניו לרחוב, כמו בינואר — והפעם לא יעלה בחזרה.

שם הכול נחתך: ברחוב, לא בפצצות. הפצצות רק מפרקות את התליין מנשקו. האיראנים הם שיפילו את המשטר, והאיראנים הם שיפתחו את תקופת המעבר — זו שבה המדינה מקבלת סוף סוף מוסדות נבחרים, צבא המשרת את האומה ולא אידאולוגיה, ומדינה שאינה נלחמת עוד במי שהיא מתיימרת לשלוט בהם.

הגנרלים שמונו זה עתה סבורים שהם מכינים את קרבם האחרון נגד הזר. הם מכינים את קרבם האחרון נגדנו. ואותו הם יפסידו.

איראן או פס מיגירים. ג’אוויד שאה.

מקורות

Auf der Seite des Mossad: die Methode ändert sich, das Ziel nicht

Am 6. August entfernte der neue Mossad-Direktor Roman Gofman zwei der höchsten Verantwortlichen seiner Behörde: den Leiter der Nachrichtendienstdirektion, erst seit Dezember im Amt, und den Leiter der Iran-Abteilung. Die israelische Militärzensur verbietet, sie zu nennen; man kennt sie nur nach ihren Funktionen.

Die beiden waren die Hauptverfasser eines schriftlichen Operationsplans zum Sturz der Islamischen Republik. Sicherheitsquellen zufolge lagen sie von Anfang an im Konflikt mit Gofman, doch ihr Abgang erfolgt einvernehmlich, im Rahmen einer umfassenderen Reorganisation — und beide sollen in anderen Positionen im Dienst bleiben.

Zwei Monate zuvor, im Juni, war bereits die Nummer zwei des Mossad entfernt worden — öffentlich nur mit dem Buchstaben „Aleph » bezeichnet. Er hatte ein Programm zur Destabilisierung des Regimes im Umfang von einer Milliarde Schekel verantwortet, dessen Ergebnisse laut einer Quelle „gelinde gesagt nicht der Rede wert » waren. Fünffacher Träger des israelischen Sicherheitspreises, soll er von Netanjahu gebeten worden sein, im Amt zu bleiben.

Es wäre leicht — und falsch —, darin einen Verzicht zu lesen.

Der begrabene Plan: „Der gestiefelte Kater »

Was diese Männer geschrieben hatten, trug einen Decknamen: Operation Puss in Boots, „Der gestiefelte Kater ». Konzipiert unter David Barnea, vom politischen Kabinett als Staatsoperation gebilligt, enthüllt durch eine auf mehr als dreißig Quellen gestützte Recherche von Haaretz und ergänzt durch eine lange Darstellung in Ynet, ruhte er auf drei Stufen.

  • Eine kurdische Invasionstruppe. Rund 15 000 von Israel bewaffnete und ausgebildete Kämpfer entlang der irakisch-iranischen Grenze, die von Westen eindringen, unterwegs bis zu 150 000 bis 200 000 Mann rekrutieren und auf Teheran marschieren sollten.
  • Ein landesweiter Aufstand, ausgelöst durch diesen Vormarsch, unterstützt durch Angriffe auf Stellungen der Garden in Iranisch-Kurdistan.
  • Eine Ersatzführung: Mahmud Ahmadinedschad, bereits 2022 kontaktiert und von Barnea persönlich in Budapest getroffen.

Den kurdischen Gruppen waren zwei Bedingungen auferlegt worden. Erstens ein Verhaltenskodex namens „die Zehn Gebote »: kein Töten von Zivilisten, kein Plündern, keine Vergewaltigung, bei Strafe des sofortigen Entzugs der Luftunterstützung. Zweitens, noch aufschlussreicher: keine kurdischen Fahnen — sie sollten unter den Farben des Löwen und der Sonne vorrücken. Die Planer hatten begriffen, dass keine Streitmacht ohne die Fahne der Nation in Teheran einzieht.

Der Plan wurde Trump am 11. Februar 2026 vorgelegt. Der Krieg begann am 28. Eine Woche später intervenierte Erdoğan in Washington, um den kurdischen Teil zu blockieren: die Kurden zu bewaffnen, argumentierte er, hieße, ihnen einen Staat zu schenken. Die Kämpfer warteten auf eine Aktivierungsvorwarnung von achtundvierzig Stunden. Sie kam nie. Im April stoppten die Vereinigten Staaten den Krieg, und mit ihm starb der Plan.

Was sich nicht geändert hat. Gofman, seit dem 2. Juni 2026 im Amt — der erste Direktor von außen seit Meir Dagan —, teilt exakt das Ziel seines Vorgängers: den Sturz der Islamischen Republik. Was er ablehnt, ist die Methode: die ethnische Miliz und der Heimkehrer aus dem alten Hof. Er will das noch Brauchbare des Bestehenden mit neuen Ansätzen verbinden und hat fünf externe Berater in Führungspositionen geholt. Man entlässt die Verfasser eines gescheiterten Plans nicht, um das Ziel aufzugeben. Man entlässt sie, um einen besseren zu schreiben.

Auf der Seite der Garden: die Kriegspartei nimmt alles

Im selben Moment ist die Bewegung in Teheran in der Form genau entgegengesetzt und im Kern identisch: Die Doktrin ändert sich nicht, stattdessen kommen jene ans Ruder, die sie seit vierzig Jahren verkörpern.

9. August — Mohsen Rezaei an die nationale Sicherheit

Mohsen Rezaei wird zum Sekretär des Obersten Nationalen Sicherheitsrats ernannt und löst Mohammad-Bagher Zolghadr ab. Er ist nicht nur Sekretär: Er wird als direkter Vertreter des Führers im Rat benannt. Der Mann Mojtaba Chameneis an der Spitze jenes Gremiums, das über Krieg, Verhandlungen und innere Sicherheit entscheidet.

Geboren 1954 in Masdsched Soleyman, mit dem eigentlichen Namen Sabzevar Rezaei Mirgha’ed. Von Chomeini an die Spitze der Revolutionsgarden berufen, Oberbefehlshaber des Korps mit siebenundzwanzig Jahren, von 1981 bis 1997 — die längste Amtszeit in der Geschichte der Garden. Unter ihm wurden die Garden von einer revolutionären Miliz zur Parallelarmee.

Sein Kommando ist untrennbar mit den Menschenwellen und den Kindern verbunden, die man mit ihren Körpern Minenfelder räumen ließ, einen Plastikschlüssel um den Hals. Das ist seine persönliche Signatur. 1988 schrieb er Chomeini gleichwohl, der Krieg sei nicht zu gewinnen — der Brief, der zum „vergifteten Kelch » führte.

Seit 2006 besteht gegen ihn ein argentinischer Haftbefehl und seit März 2007 eine Red Notice von Interpol wegen des AMIA-Anschlags in Buenos Aires: 85 Tote, der tödlichste antisemitische Anschlag seit dem Zweiten Weltkrieg. Vier Präsidentschaftskandidaturen, nie über 12 Prozent. Keinerlei Rückhalt im Volk: Seine Macht kam nie aus der Wahlurne, immer aus dem Apparat.

10. August — sechs Dekrete, sechs Kommandeure

Am Tag darauf unterzeichnete der Führer sechs separate Dekrete, die eine Kriegskommandostruktur formalisieren, die monatelang ohne Rechtsgrundlage funktioniert hatte. Sie füllen die Lücken, die die Angriffe hinterlassen haben: Mohammad Pakpour, Kommandeur der Garden, und Abdolrahim Mousavi, Generalstabschef, am 28. Februar getötet; Majid Khademi, Nachrichtendienst der Garden, im April; Alireza Tangsiri, Marine der Garden, im Juli.

  • Ahmad Vahidi — Oberbefehlshaber der Revolutionsgarden, befördert zum Generalmajor. Geboren 1958 in Schiras als Vahid Schahtscheraghi, seit 1980 bei den Garden. Erster Kommandeur der Quds-Einheit (1988-1997) — der Vorgänger Soleimanis, jener Mann, der das Milizennetz aufbaute: Hisbollah, Hamas, irakische Milizen. Verteidigungs-, später Innenminister. Unter Interpol-Red-Notice wegen AMIA, von der argentinischen Staatsanwaltschaft als einer der Planer des Anschlags benannt. Faktisch amtierte er seit Pakpours Tod.
  • Ali Abdollahi — Generalstabschef der Streitkräfte. Gardenoffizier, er leitete den Generalstab bereits während des Krieges.
  • Kiumars Heydari — stellvertretender Generalstabschef. Ehemaliger Kommandeur der Landstreitkräfte der regulären Armee.
  • Mostafa Izadi — stellvertretender Oberbefehlshaber der Garden. Veteran des Korps.
  • Ali Ozmaei — Kommandeur der Marine der Garden, also des Persischen Golfs und der Straße von Hormus. Er folgt auf Tangsiri.
  • Hossein Taeb — Kommandeur der Basidsch. Geistlicher, seit 1982 bei den Garden, leitete er dreizehn Jahre die Nachrichtendienstorganisation der Garden, bevor er 2022 nach einer Reihe israelischer Unterwanderungen entlassen wurde. Die New York Times schrieb damals, „die bloße Nennung seines Namens flößte Furcht ein »: Er ordnete die Niederschlagungen, die Hinrichtungen, die Verhaftungen an. Er kehrt zurück — an die Spitze der Miliz, die auf Demonstranten schießt.

Die beiden höchsten Sicherheitsposten des Regimes werden nunmehr von zwei Männern gehalten, die Interpol wegen desselben antisemitischen Anschlags von 1994 sucht.

Das ist kein symbolisches Detail, es ist ein Geständnis über die eigene Natur. Ein Regime, das in der Umklammerung seine Kader unter den Planern von AMIA und dem Gründer der Quds-Einheit sucht, kündigt keine diplomatische Wende an. Es verkündet, was es ist.

Zur Erinnerung: Wer steht unter internationalem Haftbefehl, und warum

Weil das Gedächtnis kurz ist und das Regime damit rechnet, muss präzise wiederholt werden, wessen diese Männer beschuldigt werden, von welcher Justiz, und wie weit die Verfahren gediehen sind.

AMIA — Buenos Aires, 18. Juli 1994

Ein mit Sprengstoff beladener Lieferwagen zerstört den Sitz der Argentinisch-Israelitischen Gegenseitigkeitsvereinigung mitten in Buenos Aires: 85 Tote, mehr als dreihundert Verletzte. Es ist der tödlichste Terroranschlag in der Geschichte Argentiniens und der tödlichste antisemitische Anschlag seit dem Zweiten Weltkrieg. Die argentinische Justiz führt ihn auf eine in Teheran getroffene und mit der Hisbollah ausgeführte Entscheidung zurück.

2007 billigte das Exekutivkomitee von Interpol die Ausstellung von sechs Red Notices:

  • Mohsen Rezaei — damals Oberbefehlshaber der Revolutionsgarden. Heute Sekretär des Obersten Nationalen Sicherheitsrats.
  • Ahmad Vahidi — damals Kommandeur der Quds-Einheit, von der argentinischen Staatsanwaltschaft als einer der Planer benannt. Heute Oberbefehlshaber der Revolutionsgarden.
  • Ali Fallahian — Geheimdienstminister.
  • Mohsen Rabbani — Kulturattaché in Buenos Aires, beschuldigt, die Nachrichtendienstarbeit des Regimes in Argentinien koordiniert zu haben.
  • Ahmad Reza Asghari — dritter Sekretär der Botschaft.
  • Imad Mughniyeh — Hisbollah, 2008 getötet.

Interpol lehnte hingegen die beantragten Notices gegen Rafsandschani, Velayati und Botschafter Soleimanpour ab. Die fünf Notices gegen die lebenden Iraner wurden von Richter Daniel Rafecas im Juni 2022 erneuert und laufen bis zum 27. November 2027.

Seither hat sich das Verfahren verschärft:

  • 2024 — ein argentinisches Berufungsgericht qualifiziert den Anschlag als Verbrechen gegen die Menschlichkeit und erklärt die Islamische Republik förmlich zum Terrorstaat.
  • März 2025 — Argentinien verabschiedet endlich das Gesetz, das Verfahren in Abwesenheit erlaubt, seit Jahren von den Familien der Opfer gefordert.
  • April 2025 — Sonderstaatsanwalt Sebastián Basso beantragt einen nationalen und internationalen Haftbefehl gegen Ali Chamenei selbst mit der Feststellung, er habe „die Entscheidung geleitet, im Juli 1994 einen Bombenanschlag in Buenos Aires zu verüben », und den Vollzugsbefehl unterzeichnet. Ein historischer Bruch: Bis dahin hatte die Anklage an der Schwelle des Führers haltgemacht, wegen vermuteter Immunität. Chamenei starb, ohne sich je dafür verantworten zu müssen.
  • Juni 2025 — Richter Rafecas ordnet das Verfahren in Abwesenheit gegen zehn Beschuldigte an: sieben Regimevertreter — Rezaei, Vahidi, Fallahian, Velayati, Soleimanpour, Rabbani, Asghari — und drei Angehörige der Hisbollah. Das Bundesberufungsgericht von Buenos Aires bestätigt im September 2025.

Mykonos — Berlin, 17. September 1992

Dies ist kein Einzelfall, und Europa hat den schriftlichen Beweis. Im Restaurant Mykonos in Berlin erschießen Attentäter vier Führer der iranisch-kurdischen Opposition. Am 10. April 1997 kommt die deutsche Justiz nach dreieinhalb Jahren Prozess zu dem Schluss, die Regierung der Islamischen Republik sei unmittelbar beteiligt gewesen, und erlässt einen internationalen Haftbefehl gegen Ali Fallahian, den Geheimdienstminister, der den Mord angeordnet hatte. Das Urteil benennt als Auftraggeber an der Spitze Chamenei, Rafsandschani und Velayati. Sämtliche Mitgliedstaaten der Europäischen Union riefen daraufhin ihre Botschafter zurück.

Was das bedeutet. Es geht nicht um einige unbequeme Einzelne in einem ansonsten normalen Apparat. Zwei unabhängige Justizsysteme, auf zwei Kontinenten, im Abstand von dreißig Jahren, haben dasselbe festgestellt: Die Befehlskette des Terrorismus im Ausland ist die Befehlskette des Staates. Was das Regime in Buenos Aires und in Berlin getan hat, tut es zu Hause jeden Tag — nur dass es im Iran weder Richter noch Haftbefehl gibt, um es aufzuhalten. Und die beiden Männer, denen es soeben seine nationale Sicherheit und seine Revolutionsgarden anvertraut hat, stehen beide auf diesen Listen.

Was diese Ernennungen wirklich besagen

Keinerlei Erneuerung. Kein einziges neues Gesicht, keine einzige Beförderung aus der mittleren Generation. Es sind die Gründer und Kriegsmacher der Revolutionsgarden, die Männer der Menschenwellen und der Quds-Einheit, zurückgerufen in dem Augenblick, da das Regime der stärksten Marine der Welt gegenübersteht. Die Wahl bevorzugt „Erfahrung und Kontinuität statt eines grundlegenden Umbaus » — das heißt: die Weigerung zu lernen.

Die Löcher bleiben klaffend. Trotz dieser sechs Dekrete bleiben die beiden wichtigsten Nachrichtendienstorgane der Garden ohne öffentlich benannten ständigen Chef, ebenso mehrere Posten im Generalstab. Die Ministerien für Verteidigung und Nachrichtendienst haben keine ständigen Amtsinhaber. Kommandeure lassen sich per Dekret ernennen; einen enthaupteten Nachrichtendienst baut man nicht per Dekret wieder auf. Das Regime füllt die sichtbaren Felder und lässt jene offen, die es den Krieg gekostet haben.

Die Doktrin ist erklärt. Ein Berater der Garden formulierte sie unumwunden: „diesen Krieg bis zur nächsten Präsidentschaft hinziehen und den Gegner zermürben. » Und während Washington eine unmittelbar bevorstehende Einigung über Hormus ankündigte, erklärte eine hochrangige iranische Quelle gegenüber Reuters, es gebe keinerlei Gespräche über eine Verlängerung des Waffenstillstands: Teheran sehe „nichts zu verlängern ». Am 11. August feuerte ein Hubschrauber der US Navy zwei Hellfire-Raketen auf ein Containerschiff auf dem Weg zu einem iranischen Hafen.

Die Verhandler haben den Raum verlassen. Vor zehn Tagen wurde ein Sechzig-Tage-Abkommen über Hormus als bereit zur Verkündung dargestellt. Davon ist nichts geblieben. An seine Stelle sind getreten: ein Sekretär des Obersten Nationalen Sicherheitsrats aus den Garden, ein Oberbefehlshaber aus der Quds-Einheit und ein Basidsch-Chef aus dem repressiven Nachrichtendienst. US-Vizepräsident J. D. Vance beschreibt ein „zerklüftetes System », in dem manche Fraktionen das Kriegsende wollen und andere seine Fortsetzung. Die Dekrete vom 9. und 10. August sagen, welche gewonnen hat.

Das letzte Kapitel

Zwei Lager, zwei symmetrische Bewegungen. Israel entfernt die Verfasser eines gescheiterten Plans, hält aber das Ziel unversehrt und sucht einen besseren Weg. Das Regime dagegen entfernt jeden Weg, der nicht Krieg heißt, und übergibt seine Waffen jenen, die nie etwas anderes konnten.

Keines von beiden bereitet einen Kompromiss vor. Beide bereiten das Ende vor.

Und für uns Iraner ändert das nicht einen Zoll an der Linie, die wir von Anfang an halten.

Was in diesen Angriffen und diesen Entlassungen auf dem Spiel steht, ist nicht unsere Befreiung — keine fremde Armee wird den Iran befreien, und es steht keiner ausländischen Regierung zu, zu entscheiden, wer in Teheran regieren soll. Auf dem Spiel steht etwas anderes, und es ist entscheidend: die methodische Zerstörung der Fähigkeit des Regimes zu massakrieren.

Am 8. und 9. Januar, als das Volk auf die Straße ging, war die Repressionsmaschine intakt, und sie tötete — mindestens 36 500 Menschenleben, nach der vom Shahriar genannten Zahl. Es ist diese Maschine, die die israelischen und amerikanischen Angriffe Stück für Stück demontieren: die Kommandostellen, die Netze, die Mittel, die Logistik des Terrors. Jeder getötete Offizier, jede zerstörte Basis, jeder Posten, für dessen Neubesetzung das Regime Monate braucht, ist ein Henker weniger vor der nächsten Menge.

Und diese Menge wird wiederkommen. Sie hat bereits gezeigt, was sie wert ist: Am 28. Juli bereitete das Regime auf dem Alichani-Platz in Isfahan drei öffentliche Hinrichtungen vor. Die Bewohner gingen hinaus. Es wurden nur zwei — Javid Nâm Abolfazl Sepahi Badjani und Amirhossein Safari Hosseinabadi. Der dritte Strick blieb leer. Ein Regime, das den Galgen braucht, um sich zu halten, ist nicht stark: Es ist verängstigt, illegitim und steht vor dem Sturz.

Das Regime wird schwächer. Es kann nicht mehr massakrieren wie zuvor. Also wird das Volk erneut in Massen auf die Straße gehen, wie im Januar — und diesmal wird es nicht zurückgehen.

Dort entscheidet sich alles: auf der Straße, nicht durch die Bomben. Die Bomben entwaffnen nur den Henker. Es sind die Iraner, die das Regime stürzen werden, und es sind die Iraner, die die Übergangszeit eröffnen werden — jene, in der das Land sich endlich gewählte Institutionen gibt, eine Armee im Dienst der Nation statt einer Ideologie, und einen Staat, der nicht länger Krieg führt gegen jene, die zu regieren er vorgibt.

Die soeben ernannten Generäle glauben, ihre letzte Schlacht gegen das Ausland vorzubereiten. Sie bereiten ihre letzte Schlacht gegen uns vor. Sie werden sie verlieren.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Quellen

På Mossads sida: metoden ändras, inte målet

Den 6 augusti avlägsnade Mossads nya chef Roman Gofman två av myndighetens högsta befattningshavare: chefen för underrättelsedirektoratet, tillsatt först i december, och chefen för Iranavdelningen. Israelisk militärcensur förbjuder att namnge dem; de är kända enbart genom sina funktioner.

Dessa två var huvudförfattarna till en skriftlig operativ plan för att störta Islamiska republiken. Enligt säkerhetskällor låg de i konflikt med Gofman från första stund, men avgången sker i samförstånd, inom ramen för en bredare omorganisation — och båda väntas stanna kvar i organisationen på andra poster.

Två månader tidigare, i juni, hade redan Mossads andreman avlägsnats — offentligt betecknad enbart med bokstaven ”Aleph”. Han hade ansvarat för ett program för att destabilisera regimen till ett värde av en miljard shekel, vars resultat enligt en källa var ”inget att skryta om, milt uttryckt”. Femfaldig mottagare av Israels säkerhetspris ska han av Netanyahu ha ombetts att stanna kvar.

Det vore lätt — och fel — att läsa detta som ett uppgivande.

Den begravda planen: ”Mästerkatten i stövlar”

Det dessa män hade skrivit bar ett kodnamn: Operation Puss in Boots, ”Mästerkatten i stövlar”. Utformad under David Barnea, godkänd av det politiska kabinettet som en statlig operation, avslöjad genom en granskning i Haaretz som byggde på fler än trettio källor och kompletterad av en lång skildring i Ynet, vilade den på tre nivåer.

  • En kurdisk invasionsstyrka. Omkring 15 000 kämpar, beväpnade och tränade av Israel längs den irakisk-iranska gränsen, som skulle gå in från väster, rekrytera på vägen upp till 150 000–200 000 man och marschera mot Teheran.
  • Ett landsomfattande uppror utlöst av denna framryckning, understött av angrepp mot Gardets ställningar i iranska Kurdistan.
  • En ersättningsledning: Mahmoud Ahmadinejad, kontaktad redan 2022 och personligen träffad av Barnea i Budapest.

Två villkor hade ålagts de kurdiska grupperna. Det första, en uppförandekod kallad ”de tio budorden”: förbud mot att döda civila, mot plundring och våldtäkt, vid äventyr av omedelbart indraget flygunderstöd. Det andra, ännu mer avslöjande: förbud mot kurdiska flaggor — de skulle rycka fram under Lejonets och solens färger. Planerarna hade förstått att ingen styrka tar sig in i Teheran utan nationens flagga.

Planen presenterades för Trump den 11 februari 2026. Kriget inleddes den 28. En vecka senare ingrep Erdoğan hos Washington för att blockera den kurdiska delen: att beväpna kurderna, hävdade han, vore att skänka dem en stat. Kämparna väntade på en aktiveringsorder med fyrtioåtta timmars varsel. Den kom aldrig. I april stoppade USA kriget, och planen dog med det.

Vad som inte har förändrats. Gofman, som tillträdde den 2 juni 2026 — den förste chefen utifrån sedan Meir Dagan — delar exakt sin företrädares mål: att fälla Islamiska republiken. Det han förkastar är metoden: den etniska milisen och återvändaren från det gamla hovet. Han avser att kombinera det som fortfarande är användbart i det befintliga med nya ansatser, och har tagit in fem externa rådgivare på ledande poster. Man avskedar inte författarna till en misslyckad plan för att överge målet. Man avskedar dem för att skriva en bättre.

På Gardets sida: krigspartiet tar allt

I samma stund är rörelsen i Teheran den rakt motsatta till formen och identisk till innehållet: doktrinen ändras inte, utan de som förkroppsligat den i fyrtio år sätts vid rodret.

9 augusti — Mohsen Rezaei till nationella säkerheten

Mohsen Rezaei utses till sekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet och ersätter Mohammad-Bagher Zolghadr. Han är inte bara sekreterare: han utses till ledarens direkta företrädare i rådet. Mojtaba Khameneis egen man i spetsen för det organ som beslutar om krig, förhandlingar och inre säkerhet.

Född 1954 i Masjed Soleyman, med det ursprungliga namnet Sabzevar Rezaei Mirgha’ed. Utsedd av Khomeini att leda Revolutionsgardet, överbefälhavare för kåren vid tjugosju års ålder, från 1981 till 1997 — den längsta ämbetstiden i Gardets historia. Under honom gick Gardet från revolutionär milis till parallell armé.

Hans befäl är oskiljaktigt från människovågorna och barnen som skickades att röja minfält med sina kroppar, med en plastnyckel om halsen. Det är hans personliga signatur. Ändå skrev han 1988 till Khomeini att kriget inte kunde vinnas — brevet som ledde till ”den förgiftade bägaren”.

Sedan 2006 föreligger en argentinsk arresteringsorder mot honom och sedan mars 2007 en röd notis från Interpol för AMIA-attentatet i Buenos Aires: 85 döda, det dödligaste antisemitiska attentatet sedan andra världskriget. Fyra presidentkandidaturer, aldrig över 12 procent. Ingen folklig bas alls: hans makt har aldrig kommit från valurnan, alltid från apparaten.

10 augusti — sex dekret, sex befälhavare

Dagen därpå undertecknade ledaren sex separata dekret som formaliserar en krigsbefälsstruktur som fungerat i månader utan rättslig grund. De fyller de tomrum som angreppen lämnat: Mohammad Pakpour, Gardets befälhavare, och Abdolrahim Mousavi, försvarsstabschef, dödade den 28 februari; Majid Khademi, Gardets underrättelsetjänst, i april; Alireza Tangsiri, Gardets marin, i juli.

  • Ahmad Vahidi — Revolutionsgardets överbefälhavare, befordrad till generalmajor. Född 1958 i Shiraz som Vahid Shahcheraghi, i Gardet sedan 1980. Quds-styrkans förste befälhavare (1988–1997) — Soleimanis företrädare, mannen som byggde milisnätverket: Hizbollah, Hamas, de irakiska miliserna. Försvarsminister, sedan inrikesminister. Under Interpols röda notis för AMIA, utpekad av den argentinska åklagarmyndigheten som en av attentatets planerare. I praktiken tjänstgjorde han sedan Pakpours död.
  • Ali Abdollahi — försvarsstabschef. Gardesofficer, han ledde redan generalstaben under kriget.
  • Kioumars Heydari — ställföreträdande stabschef. Tidigare befälhavare för den reguljära arméns markstridskrafter.
  • Mostafa Izadi — Gardets ställföreträdande överbefälhavare. Veteran i kåren.
  • Ali Ozmaei — befälhavare för Gardets marin, det vill säga Persiska viken och Hormuz. Han efterträder Tangsiri.
  • Hossein Taeb — Basijs befälhavare. Präst, i Gardet sedan 1982, ledde han Gardets underrättelseorganisation i tretton år innan han avsattes 2022 efter en rad israeliska infiltrationer. New York Times skrev då att ”blotta omnämnandet av hans namn ingav fruktan”: han beordrade tillslagen, avrättningarna, gripandena. Han är tillbaka — som befälhavare för den milis som skjuter mot demonstranter.

Regimens två högsta säkerhetsposter innehas nu av två män som är efterlysta av Interpol för samma antisemitiska attentat 1994.

Det är inte en symbolisk detalj, det är en bekännelse om vad man är. En regim som, omringad, hämtar sina kadrer bland AMIA:s planerare och Quds-styrkans grundare aviserar ingen diplomatisk kursändring. Den förkunnar vad den är.

Påminnelse: vilka står under internationell arresteringsorder, och varför

Eftersom minnet är kort och regimen räknar med det, måste det sägas exakt vad dessa män anklagas för, av vilka domstolar, och var processerna står.

AMIA — Buenos Aires, 18 juli 1994

En bilbomb förstör högkvarteret för Argentinsk-israeliska ömsesidiga föreningen, mitt i Buenos Aires: 85 döda, mer än trehundra skadade. Det är det dödligaste terrordådet i Argentinas historia och det dödligaste antisemitiska dådet sedan andra världskriget. Den argentinska rättvisan tillskriver det ett beslut fattat i Teheran och verkställt tillsammans med Hizbollah.

2007 godkände Interpols exekutivkommitté utfärdandet av sex röda notiser:

  • Mohsen Rezaei — då Revolutionsgardets överbefälhavare. I dag sekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet.
  • Ahmad Vahidi — då Quds-styrkans befälhavare, utpekad av argentinska åklagare som en av planerarna. I dag Revolutionsgardets överbefälhavare.
  • Ali Fallahian — underrättelseminister.
  • Mohsen Rabbani — kulturattaché i Buenos Aires, anklagad för att ha samordnat regimens underrättelseverksamhet i Argentina.
  • Ahmad Reza Asghari — tredje sekreterare vid ambassaden.
  • Imad Mughniyeh — Hizbollah, dödad 2008.

Interpol avslog däremot de begärda notiserna mot Rafsanjani, Velayati och ambassadör Soleimanpour. De fem notiserna mot de levande iranierna förnyades av domaren Daniel Rafecas i juni 2022 och gäller till den 27 november 2027.

Sedan dess har processen skärpts:

  • 2024 — en argentinsk appellationsdomstol rubricerar attentatet som ett brott mot mänskligheten och förklarar formellt Islamiska republiken som terroriststat.
  • Mars 2025 — Argentina antar äntligen lagen som tillåter rättegång i den tilltalades utevaro, krävd i åratal av offrens familjer.
  • April 2025 — specialåklagaren Sebastián Basso begär en nationell och internationell arresteringsorder mot Ali Khamenei själv, med motiveringen att han ”ledde beslutet att genomföra ett bombdåd i Buenos Aires i juli 1994” och undertecknade verkställighetsordern. Ett historiskt brott: fram till dess hade åklagarmyndigheten stannat vid ledarens tröskel, utifrån en presumtion om immunitet. Khamenei dog utan att någonsin ha behövt svara för det.
  • Juni 2025 — domaren Rafecas beslutar om rättegång i utevaro mot tio åtalade: sju regimföreträdare — Rezaei, Vahidi, Fallahian, Velayati, Soleimanpour, Rabbani, Asghari — och tre Hizbollahmedlemmar. Federala appellationsdomstolen i Buenos Aires bekräftar i september 2025.

Mykonos — Berlin, 17 september 1992

Detta är inget isolerat fall, och Europa har det skriftliga beviset. På restaurangen Mykonos i Berlin skjuter mördare ihjäl fyra ledare för den iransk-kurdiska oppositionen. Den 10 april 1997, efter tre och ett halvt års rättegång, slår den tyska domstolen fast att Islamiska republikens regering var direkt inblandad och utfärdar en internationell arresteringsorder mot Ali Fallahian, underrättelseminister, som hade beordrat mordet. Domen namnger som uppdragsgivare i toppen Khamenei, Rafsanjani och Velayati. Samtliga EU-medlemsstater kallade då hem sina ambassadörer.

Vad detta betyder. Det handlar inte om några besvärande enskilda individer i en i övrigt normal apparat. Två oberoende rättsväsen, på två kontinenter, med trettio års mellanrum, har fastställt samma sak: terrorismens befälskedja utomlands är statens befälskedja. Det regimen gjorde i Buenos Aires och i Berlin gör den hemma varje dag — bara att det i Iran varken finns domare eller order som stoppar den. Och de två män åt vilka den just anförtrott sin nationella säkerhet och sitt revolutionsgarde återfinns båda på dessa listor.

Vad dessa utnämningar verkligen säger

Ingen förnyelse alls. Inte ett enda nytt ansikte, inte en enda befordran ur mellangenerationen. Det är Revolutionsgardets grundare och krigsmakare, männen bakom människovågorna och Quds-styrkan, återkallade i samma stund som regimen står mot världens främsta flotta. Valet gynnar ”erfarenhet och kontinuitet framför en genomgripande omdaning” — det vill säga vägran att lära.

Hålen förblir gapande. Trots dessa sex dekret står Gardets två viktigaste underrättelseorgan alltjämt utan offentligt utnämnd permanent chef, liksom flera poster i generalstaben. Försvars- och underrättelseministerierna saknar permanenta innehavare. Befälhavare kan utses genom dekret; en halshuggen underrättelsetjänst byggs inte upp genom dekret. Regimen fyller de synliga rutorna och lämnar blottade dem som kostade den kriget.

Doktrinen är uttalad. En rådgivare i Gardet formulerade den utan omsvep: ”förlänga det här kriget till nästa presidentperiod och nöta ner motståndaren.” Och medan Washington aviserade en nära förestående uppgörelse om Hormuz sade en högt uppsatt iransk källa till Reuters att det inte fanns några samtal om att förlänga vapenvilan: Teheran ser ”ingenting att förlänga”. Den 11 augusti avfyrade en amerikansk marinhelikopter två Hellfire-robotar mot ett containerfartyg på väg mot en iransk hamn.

Förhandlarna har lämnat rummet. För tio dagar sedan presenterades ett sextiodagarsavtal om Hormuz som klart att tillkännages. Inget återstår av det. Det som ersatt det är en sekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet ur Gardet, en överbefälhavare ur Quds-styrkan och en Basijchef ur den repressiva underrättelsetjänsten. USA:s vicepresident J. D. Vance beskriver ett ”splittrat system” där vissa fraktioner vill se krigets slut och andra dess fortsättning. Dekreten av den 9 och 10 augusti säger vilken som vann.

Det sista kapitlet

Två läger, två spegelvända rörelser. Israel avlägsnar författarna till en plan som misslyckades men behåller målet intakt och söker en bättre väg. Regimen avlägsnar i stället varje väg som inte är krig och överlämnar sina vapen till dem som aldrig kunnat något annat.

Ingen av dem förbereder en kompromiss. Båda förbereder slutet.

Och för oss iranier ändrar detta inte en tum på den linje vi hållit från början.

Det som står på spel i dessa angrepp och dessa avsked är inte vår befrielse — ingen främmande armé kommer att befria Iran, och det tillkommer ingen utländsk regering att avgöra vem som ska styra i Teheran. Det som står på spel är något annat, och det är avgörande: den metodiska förstörelsen av regimens förmåga att massakrera.

Den 8 och 9 januari, när folket gick ut, var förtryckarmaskinen intakt, och den dödade — minst 36 500 liv, enligt den siffra Shahriaren angett. Det är den maskinen som de israeliska och amerikanska angreppen monterar ned, bit för bit: befälen, nätverken, medlen, terrorns logistik. Varje dödad officer, varje förstörd bas, varje post som regimen behöver månader för att återbesätta, är en bödel mindre framför nästa folkmassa.

Och den folkmassan kommer tillbaka. Den har redan visat vad den går för: den 28 juli, på Alikhanitorget i Isfahan, förberedde regimen tre offentliga hängningar. Invånarna gick ut. Det blev bara två — Javid Nâm Abolfazl Sepahi Badjani och Amirhossein Safari Hosseinabadi. Den tredje repet förblev tomt. En regim som behöver galgen för att hålla sig kvar är inte stark: den är skräckslagen, illegitim och på gränsen till fall.

Regimen försvagas. Den kan inte längre massakrera som förr. Alltså kommer folket åter att gå ut i massor, som i januari — och den här gången går det inte tillbaka.

Det är där allting avgörs: på gatan, inte genom bomberna. Bomberna avväpnar bara bödeln. Det är iranierna som ska fälla regimen, och det är iranierna som ska inleda övergångsperioden — den då landet äntligen ger sig valda institutioner, en armé i nationens tjänst i stället för en ideologis, och en stat som inte längre för krig mot dem den påstår sig styra.

Generalerna som nyss utsetts tror att de förbereder sitt sista slag mot utlandet. De förbereder sitt sista slag mot oss. Och det kommer de att förlora.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Källor

Del lado del Mossad: cambia el método, no el objetivo

El 6 de agosto, el nuevo director del Mossad, Roman Gofman, apartó a dos de los máximos responsables de su agencia: el jefe de la dirección de inteligencia, en el cargo solo desde diciembre, y el jefe de la división Irán. La censura militar israelí prohíbe nombrarlos; solo se los conoce por sus funciones.

Estos dos eran los principales redactores de un plan operativo escrito para derribar a la República Islámica. Según fuentes de seguridad, chocaban con Gofman desde su llegada, pero su salida se produce de común acuerdo, dentro de una reorganización más amplia, y ambos permanecerían en la agencia en otros puestos.

Dos meses antes, en junio, ya había sido apartado el número dos del Mossad, designado públicamente solo con la letra «Aleph». Había supervisado un programa de desestabilización del régimen valorado en mil millones de séqueles, cuyos resultados, según una fuente, fueron «nada del otro mundo, por decirlo suavemente». Cinco veces galardonado con el Premio de Seguridad de Israel, Netanyahu le habría pedido que permaneciera en el cargo.

Sería fácil —y falso— leer en ello una renuncia.

El plan enterrado: «El gato con botas»

Lo que aquellos hombres habían escrito llevaba un nombre en clave: Operación Puss in Boots, «El gato con botas». Concebido bajo David Barnea, aprobado por el gabinete político como operación de Estado, revelado por una investigación de Haaretz apoyada en más de treinta fuentes y completado por un extenso relato de Ynet, se sostenía en tres niveles.

  • Una fuerza kurda de invasión. Unos 15 000 combatientes armados y entrenados por Israel a lo largo de la frontera iraquí-iraní, que debían entrar por el oeste, reclutar por el camino hasta 150 000 o 200 000 hombres y marchar sobre Teherán.
  • Un levantamiento nacional desencadenado por ese avance, apoyado por ataques a las posiciones de los Guardianes en el Kurdistán iraní.
  • Una dirección de recambio: Mahmud Ahmadineyad, contactado ya en 2022 y con quien Barnea se reunió personalmente en Budapest.

Se habían impuesto dos condiciones a los grupos kurdos. La primera, un código de conducta bautizado «los Diez Mandamientos»: prohibido matar civiles, saquear o violar, bajo pena de retirada inmediata del apoyo aéreo. La segunda, aún más reveladora: prohibido enarbolar banderas kurdas — debían avanzar bajo los colores del León y el Sol. Los planificadores habían comprendido que ninguna fuerza entra en Teherán sin la bandera de la nación.

El plan se presentó a Trump el 11 de febrero de 2026. La guerra comenzó el 28. Una semana después, Erdoğan intervino ante Washington para bloquear el componente kurdo: armar a los kurdos, argumentaba, equivalía a regalarles un Estado. Los combatientes esperaban un preaviso de activación de cuarenta y ocho horas. Nunca llegó. En abril, Estados Unidos detuvo la guerra, y el plan murió con ella.

Lo que no ha cambiado. Gofman, en el cargo desde el 2 de junio de 2026 —primer director venido de fuera desde Meir Dagan—, comparte exactamente el objetivo de su predecesor: derribar a la República Islámica. Lo que rechaza es el método: la milicia étnica y el retornado de la vieja corte. Pretende combinar lo aprovechable de lo existente con nuevos enfoques, y ha incorporado cinco asesores externos a puestos de dirección. No se despide a los autores de un plan fallido para abandonar el objetivo. Se los despide para escribir uno mejor.

Del lado de los Guardianes: el partido de la guerra se lo lleva todo

En ese mismo momento, en Teherán, el movimiento es exactamente inverso en la forma e idéntico en el fondo: no se cambia de doctrina, se pone al mando a quienes la encarnan desde hace cuarenta años.

9 de agosto — Mohsen Rezai a la seguridad nacional

Mohsen Rezai es nombrado secretario del Consejo Supremo de Seguridad Nacional, en sustitución de Mohammad-Bagher Zolghadr. No es solo secretario: es designado representante directo del Líder ante el Consejo. El hombre de Mojtaba Jamenei al frente del órgano que decide sobre la guerra, las negociaciones y la seguridad interior.

Nacido en 1954 en Masyed Soleymán, con el nombre real de Sabzevar Rezai Mirgha’ed. Nombrado por Jomeini al frente de los Guardianes de la Revolución, comandante en jefe del cuerpo a los veintisiete años, de 1981 a 1997: el mandato más largo de la historia del cuerpo. Bajo su dirección los Guardianes pasaron de milicia revolucionaria a ejército paralelo.

Su mando es inseparable de las oleadas humanas y de los niños enviados a limpiar campos de minas con sus cuerpos, una llave de plástico al cuello. Es su marca personal. En 1988, sin embargo, escribió a Jomeini que la guerra no podía ganarse: la carta que condujo al «cáliz envenenado».

Desde 2006 pesa sobre él una orden de detención argentina y, desde marzo de 2007, una notificación roja de Interpol por el atentado de la AMIA en Buenos Aires: 85 muertos, el atentado antisemita más mortífero desde la Segunda Guerra Mundial. Cuatro candidaturas presidenciales, nunca por encima del 12 %. Ninguna base popular: su poder no vino jamás de las urnas, siempre del aparato.

10 de agosto — seis decretos, seis comandantes

Al día siguiente, el Líder firmó seis decretos separados que oficializan una estructura de mando de guerra que funcionaba desde hacía meses sin base legal. Cubren los vacíos dejados por los ataques: Mohammad Pakpour, comandante de los Guardianes, y Abdolrahim Musaví, jefe del Estado Mayor, muertos el 28 de febrero; Majid Jademí, inteligencia de los Guardianes, en abril; Alireza Tangsirí, marina de los Guardianes, en julio.

  • Ahmad Vahidi — comandante en jefe de los Guardianes de la Revolución, ascendido a general de división. Nacido Vahid Shahcheraghi en 1958 en Shiraz, ingresó en el cuerpo en 1980. Primer comandante de la Fuerza Quds (1988-1997): el predecesor de Soleimani, el hombre que construyó la red de milicias — Hezbolá, Hamás, las milicias iraquíes. Ministro de Defensa y después del Interior. Bajo notificación roja de Interpol por la AMIA, señalado por la fiscalía argentina como uno de los planificadores del atentado. De hecho ejercía el cargo desde la muerte de Pakpour.
  • Ali Abdolahí — jefe del Estado Mayor de las fuerzas armadas. Oficial de los Guardianes, ya dirigía el Estado Mayor general durante la guerra.
  • Kiumars Heydarí — jefe adjunto del Estado Mayor. Antiguo comandante de las fuerzas terrestres del ejército regular.
  • Mostafa Izadí — comandante en jefe adjunto de los Guardianes. Veterano del cuerpo.
  • Ali Ozmaí — comandante de la marina de los Guardianes, es decir, del golfo Pérsico y de Ormuz. Sucede a Tangsirí.
  • Hosein Taeb — comandante del Basiy. Clérigo, ingresado en el cuerpo en 1982, dirigió trece años la Organización de Inteligencia de los Guardianes antes de ser destituido en 2022 tras una serie de penetraciones israelíes. El New York Times escribió entonces que «la sola mención de su nombre inspiraba miedo»: ordenaba las represiones, las ejecuciones, las detenciones. Regresa — al mando de la milicia que dispara contra los manifestantes.

Los dos cargos de seguridad más altos del régimen están ahora en manos de dos hombres buscados por Interpol por el mismo atentado antisemita de 1994.

No es un detalle simbólico, es una confesión de naturaleza. Un régimen que, acorralado, busca a sus cuadros entre los planificadores de la AMIA y el fundador de la Fuerza Quds no anuncia una inflexión diplomática. Anuncia lo que es.

Recordatorio: quién está bajo orden de detención internacional, y por qué

Porque la memoria es corta y el régimen cuenta con ello, hay que repetir con precisión de qué se acusa a estos hombres, ante qué tribunales y en qué punto están los procedimientos.

La AMIA — Buenos Aires, 18 de julio de 1994

Una camioneta cargada de explosivos destruye la sede de la Asociación Mutual Israelita Argentina, en pleno centro de Buenos Aires: 85 muertos, más de trescientos heridos. Es el atentado más mortífero de la historia argentina y el atentado antisemita más mortífero desde la Segunda Guerra Mundial. La justicia argentina lo atribuye a una decisión tomada en Teherán y ejecutada con Hezbolá.

En 2007, el comité ejecutivo de Interpol validó la emisión de seis notificaciones rojas:

  • Mohsen Rezai — entonces comandante en jefe de los Guardianes de la Revolución. Hoy secretario del Consejo Supremo de Seguridad Nacional.
  • Ahmad Vahidi — entonces comandante de la Fuerza Quds, señalado por la fiscalía argentina como uno de los planificadores. Hoy comandante en jefe de los Guardianes de la Revolución.
  • Ali Fallahian — ministro de Inteligencia.
  • Mohsen Rabaní — agregado cultural en Buenos Aires, acusado de coordinar la inteligencia del régimen en Argentina.
  • Ahmad Reza Asgharí — tercer secretario de la embajada.
  • Imad Mughniyeh — Hezbolá, muerto en 2008.

Interpol rechazó en cambio las notificaciones solicitadas contra Rafsanyaní, Velayatí y el embajador Soleimanpur. Las cinco notificaciones contra los iraníes vivos fueron renovadas por el juez Daniel Rafecas en junio de 2022 y rigen hasta el 27 de noviembre de 2027.

Desde entonces, el procedimiento se ha endurecido:

  • 2024 — una cámara de apelaciones argentina califica el atentado de crimen de lesa humanidad y declara formalmente a la República Islámica Estado terrorista.
  • Marzo de 2025 — Argentina aprueba por fin la ley que autoriza los juicios en ausencia, reclamada durante años por las familias de las víctimas.
  • Abril de 2025 — el fiscal especial Sebastián Basso solicita una orden de detención nacional e internacional contra el propio Ali Jamenei, afirmando que «encabezó la decisión de perpetrar un atentado con bomba en Buenos Aires en julio de 1994» y firmó la orden de ejecución. Ruptura histórica: hasta entonces la fiscalía se había detenido en el umbral del Líder, por presunción de inmunidad. Jamenei murió sin haber tenido que responder jamás por ello.
  • Junio de 2025 — el juez Rafecas ordena el juicio en ausencia de diez acusados: siete responsables del régimen —Rezai, Vahidi, Fallahian, Velayatí, Soleimanpur, Rabaní, Asgharí— y tres miembros de Hezbolá. La cámara federal de apelaciones de Buenos Aires lo confirma en septiembre de 2025.

Mykonos — Berlín, 17 de septiembre de 1992

No es un caso aislado, y Europa tiene la prueba escrita. En el restaurante Mykonos, en Berlín, unos pistoleros abaten a cuatro dirigentes de la oposición kurda iraní. El 10 de abril de 1997, tras tres años y medio de juicio, la justicia alemana concluye que el gobierno de la República Islámica estuvo directamente implicado y dicta una orden de detención internacional contra Ali Fallahian, ministro de Inteligencia, que había ordenado el asesinato. La sentencia nombra, como autores intelectuales en la cúpula, a Jamenei, Rafsanyaní y Velayatí. Todos los Estados miembros de la Unión Europea retiraron entonces a sus embajadores.

Lo que esto significa. No se trata de unos cuantos individuos incómodos dentro de un aparato por lo demás normal. Dos justicias independientes, en dos continentes, con treinta años de diferencia, han establecido lo mismo: la cadena de mando del terrorismo en el exterior es la cadena de mando del Estado. Lo que el régimen hizo en Buenos Aires y en Berlín lo hace en casa todos los días, solo que en Irán no hay juez ni orden que lo detenga. Y los dos hombres a quienes acaba de confiar su seguridad nacional y sus Guardianes de la Revolución figuran ambos en esas listas.

Lo que estos nombramientos dicen realmente

Ninguna renovación. Ni un solo rostro nuevo, ni un solo ascenso de la generación intermedia. Son los fundadores y guerreadores de los Guardianes, los hombres de las oleadas humanas y de la Fuerza Quds, llamados de vuelta en el momento en que el régimen se enfrenta a la primera marina del mundo. La elección privilegia «la experiencia y la continuidad antes que una remodelación de fondo», es decir, la negativa a aprender.

Los agujeros siguen abiertos. Pese a esos seis decretos, los dos principales órganos de inteligencia de los Guardianes siguen sin jefe permanente nombrado públicamente, al igual que varios puestos del Estado Mayor. Los ministerios de Defensa e Inteligencia carecen de titular permanente. Se pueden nombrar comandantes por decreto; no se reconstruye por decreto un servicio de inteligencia decapitado. El régimen rellena las casillas visibles y deja al descubierto las que le hicieron perder la guerra.

La doctrina está declarada. Un asesor de los Guardianes la formuló sin rodeos: «prolongar esta guerra hasta el próximo mandato presidencial y desgastar al adversario». Y mientras Washington anunciaba un acuerdo inminente sobre Ormuz, una fuente iraní de alto rango declaraba a Reuters que no había ninguna conversación sobre prorrogar el alto el fuego: Teherán no ve «nada que prorrogar». El 11 de agosto, un helicóptero de la Armada estadounidense disparó dos misiles Hellfire contra un portacontenedores que se dirigía a un puerto iraní.

Los negociadores han abandonado la sala. Hace diez días, un acuerdo de sesenta días sobre Ormuz se presentaba como listo para anunciarse. No queda nada de él. Lo que lo ha sustituido es un secretario del Consejo Supremo de Seguridad Nacional salido de los Guardianes, un comandante en jefe salido de la Fuerza Quds y un jefe del Basiy salido de la inteligencia represiva. El vicepresidente estadounidense J. D. Vance describe un «sistema fracturado» en el que unas facciones quieren el fin de la guerra y otras su continuación. Los decretos del 9 y del 10 de agosto dicen cuál ha ganado.

El último capítulo

Dos bandos, dos movimientos simétricos. Israel aparta a los autores de un plan que fracasó pero mantiene intacto el objetivo y busca una vía mejor. El régimen, en cambio, aparta toda vía que no sea la guerra y confía sus armas a quienes nunca supieron hacer otra cosa.

Ninguno de los dos se prepara para un compromiso. Los dos se preparan para el final.

Y para nosotros, iraníes, esto no mueve ni un ápice la línea que sostenemos desde el principio.

Lo que se juega en estos ataques y en estas destituciones no es nuestra liberación — ningún ejército extranjero liberará Irán, y no corresponde a ningún gobierno extranjero decidir quién debe gobernar en Teherán. Lo que se juega es otra cosa, y es decisiva: la destrucción metódica de la capacidad del régimen para masacrar.

El 8 y el 9 de enero, cuando el pueblo salió a la calle, la maquinaria represiva estaba intacta, y mató: al menos 36 500 vidas, según la cifra avanzada por el Shahriar. Es esa maquinaria la que los ataques israelíes y estadounidenses están desmontando, pieza a pieza: los mandos, las redes, los medios, la logística del terror. Cada oficial abatido, cada base destruida, cada puesto que el régimen tarda meses en cubrir, es un verdugo menos frente a la próxima multitud.

Y esa multitud volverá. Ya ha demostrado lo que vale: el 28 de julio, en la plaza Alijani de Isfahán, el régimen preparaba tres ahorcamientos públicos. Los vecinos salieron. Solo hubo dos — Javid Nâm Abolfazl Sepahi Badjani y Amirhosein Safari Hoseinabadi. La tercera soga quedó vacía. Un régimen que necesita el patíbulo para sostenerse no es fuerte: está aterrorizado, es ilegítimo y se halla al borde de la caída.

El régimen se debilita. Ya no puede masacrar como antes. Entonces el pueblo volverá a salir en masa, como en enero — y esta vez no volverá a subir.

Ahí se juega todo: la calle, no las bombas. Las bombas solo desarman al verdugo. Son los iraníes quienes derribarán al régimen, y son los iraníes quienes abrirán el periodo de transición: aquel en el que el país se dote por fin de instituciones elegidas, de un ejército al servicio de la nación y no de una ideología, y de un Estado que deje de hacer la guerra a aquellos a quienes pretende gobernar.

Los generales recién nombrados creen preparar su última batalla contra el extranjero. Preparan su última batalla contra nosotros. Y la perderán.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Fuentes

Publications similaires

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *