Le Journal du Shahriar — « Une pause avant la prochaine guerre »

Le Journal du Shahriar · Reza Pahlavi

Le Journal du Shahriar — « Une pause avant la prochaine guerre »

Édition inaugurale · Du lundi 29 juin au lundi 6 juillet 2026 (numéro de lancement étendu au samedi 11 juillet) · L’essentiel des prises de parole de Reza Pahlavi, le Shahriar, semaine après semaine.

The Shahriar Journal — « A Pause Before the Next War »

Inaugural edition · From Monday 29 June to Monday 6 July 2026 (launch issue extended to Saturday 11 July) · The essentials of Reza Pahlavi’s public voice — the Shahriar — gathered and passed on, week after week.

روزنامهٔ شهریار — «درنگی پیش از جنگ بعدی»

شمارهٔ نخست · از دوشنبه ۲۹ ژوئن تا دوشنبه ۶ ژوئیهٔ ۲۰۲۶ (شمارهٔ افتتاحیه تا شنبه ۱۱ ژوئیه تمدید شد) · چکیدهٔ کلامِ علنی رضا پهلوی، شهریار، هفته به هفته گردآوری و بازگو می‌شود.

עיתון שהריאר — « הפוגה לפני המלחמה הבאה »

מהדורת פתיחה · מיום שני 29 ביוני עד יום שני 6 ביולי 2026 (גיליון ההשקה הורחב עד שבת 11 ביולי) · עיקרי דבריו הפומביים של רזא פהלווי, השהריאר, נאספים ומועברים הלאה, שבוע אחר שבוע.

Das Shahriar-Journal — „Eine Atempause vor dem nächsten Krieg“

Erstausgabe · Von Montag, dem 29. Juni, bis Montag, dem 6. Juli 2026 (Auftaktausgabe verlängert bis Samstag, den 11. Juli) · Das Wesentliche der öffentlichen Worte von Reza Pahlavi, dem Shahriar, gesammelt und weitergetragen, Woche für Woche.

Shahriar-journalen — ”En paus före nästa krig”

Invigningsnummer · Från måndag 29 juni till måndag 6 juli 2026 (lanseringsnumret förlängt till lördag 11 juli) · Det väsentliga av Reza Pahlavis, Shahriars, offentliga ord, samlat och fört vidare, vecka efter vecka.

El Diario del Shahriar — «Una pausa antes de la próxima guerra»

Edición inaugural · Del lunes 29 de junio al lunes 6 de julio de 2026 (número de lanzamiento ampliado hasta el sábado 11 de julio) · Lo esencial de las declaraciones públicas de Reza Pahlavi, el Shahriar, recogido y transmitido, semana tras semana.

Chaque lundi, ce journal rassemblera en un seul endroit l’essentiel de ce que le Shahriar — Reza Pahlavi — aura dit, écrit et signé pendant la semaine écoulée : interviews, communiqués, appels, discours. Non pour commenter, mais pour archiver et transmettre sa parole, fidèlement, à celles et ceux qui mènent depuis l’étranger la guerre politique d’Iran o Pas Migirim — « nous reprendrons l’Iran ». Pour ouvrir, voici la semaine où l’accord signé à Genève a été qualifié, mot pour mot, de pause avant la prochaine guerre.

« Le seul gagnant, c’est le régime »

Le 2 juillet, dans un entretien exclusif à Euronews, le Shahriar a démonté l’accord-cadre signé le 17 juin entre Washington et ce qu’il reste de Téhéran. Sa formule a fait le tour des rédactions :

« Tout arrangement qui maintient au pouvoir les débris du régime n’est pas un accord de paix. C’est une pause avant la prochaine guerre. »

Il prévient : « le seul gagnant de ce mémorandum, c’est le régime », qui « utilisera la trêve pour se regrouper et se réarmer ». Et il met en garde contre l’illusion du calme : « un régime blessé est un régime dangereux ; il frappera à la première occasion ». Reprise du programme nucléaire, reconstruction des milices par procuration, drones livrés à Moscou pour frapper l’Ukraine : pour le Shahriar, la nature de la République islamique ne change pas parce qu’un texte a été paraphé. La stabilité de la région, dit-il, n’est possible qu’à une condition : « la fin de la République islamique ». Et une promesse pour l’après : « un Iran libre peut devenir la Corée du Sud de la région — prospère et en paix ».

Aux Pays-Bas : le Parlement, et une leçon d’histoire à De Telegraaf

Les 6 et 7 juillet, le Shahriar s’est rendu à La Haye pour s’adresser à la commission des Affaires étrangères de la Chambre des représentants des Pays-Bas. Il a remercié le Parlement, les services de sécurité, et les Iraniens rassemblés respectueusement devant l’enceinte, avant de résumer sa venue :

« Le message que j’ai porté à La Haye est simple : le sort du peuple iranien doit devenir le moteur de la politique internationale sur l’Iran. C’est en donnant du pouvoir au peuple, non en enhardissant ce régime, que viendront une paix et une stabilité durables. »

Soutenir la transition iranienne n’est pas de la charité, a-t-il plaidé, c’est de l’intérêt bien compris : aider le peuple d’Iran, c’est « un investissement dans la sécurité néerlandaise, la stabilité européenne, et un Moyen-Orient qui exporte du commerce plutôt que de la terreur ».

Au même moment, il se confiait au grand quotidien néerlandais De Telegraaf (repris le 7 juillet). À la question de savoir si la chute du régime risquait de transformer l’Iran en un nouvel Irak ou un nouvel Afghanistan, sa réponse fut sans détour :

« L’Iran, c’est différent. Notre pays existe depuis l’époque de Cyrus le Grand. Nous avons déjà un plan qui regarde au-delà du lendemain de la chute du régime, et nous travaillons à une transition stable. »

Non le chaos, mais la continuité : une nation forte de plus de deux mille cinq cents ans d’État derrière elle, qui ne se réinvente pas — elle se libère.

Six mois après le 8-9 janvier

La semaine a aussi été celle d’une mémoire brûlante. Alors que le régime organisait à partir du 4 juillet les funérailles de Khamenei, le Shahriar a lancé sur X un appel à une Semaine mondiale d’action pour un Iran libre (4–9 juillet), marquant les six mois du soulèvement des 8 et 9 janvier — la Révolution du Lion et du Soleil. Il y invitait les Iraniens du monde entier à « montrer au monde le vrai visage de l’Iran et à honorer la mémoire éternelle des héros tombés » (appel rapporté par le Jerusalem Post).

Le 8 juillet, il diffusait sur X un message vidéo — vu plus d’un million de fois — visant frontalement la mise en scène des funérailles :

« La République islamique cherche à étouffer la voix réelle du peuple iranien sous le tapage d’une cérémonie d’État pour un criminel-né, l’un des dirigeants les plus haïs de l’histoire de l’Iran. »

Puis, le 9 juillet, un second message vidéo, en hommage à celles et ceux tombés les 18 et 19 Dey (8-9 janvier) — nos Javid Nâm (جاویدنام), « ceux dont le nom ne meurt jamais » :

« Il y a six mois, cette nuit-là, Téhéran a sombré dans le noir. Tout l’Iran a sombré dans le noir. Et dans cette obscurité, des millions d’Iraniens sont sortis de chez eux malgré tout. »

Le Shahriar les inscrit dans l’histoire : « les femmes et les hommes des 8 et 9 janvier resteront dans l’histoire de l’Iran comme la plus grande génération — celle qui a préféré tomber debout et libre plutôt que vivre à genoux ». Il compare leur esprit à celui des révolutionnaires qui fondèrent les grandes républiques. Et il lance un avertissement au monde : « ne laissez pas une table de négociation, à Genève ou à Islamabad, effacer ce qui s’est passé dans les rues de Téhéran, de Machhad et de Kermanshah ». Sa conclusion tient en une phrase, devenue le titre officieux de la semaine : « un Iran libre n’est plus une espérance — c’est un fait ».

Le régime inculpe le Shahriar

Preuve, s’il en fallait, que la parole du Shahriar dérange : le 11 juillet, la justice du régime a annoncé plus de trois cents inculpations visant les acteurs du soulèvement, dont une inculpation nominale contre Reza Pahlavi, aux côtés d’Iran International et de Manoto — les chaînes que des millions d’Iraniens regardent malgré la censure. La nouvelle a d’abord été claironnée par le régime lui-même, via sa télévision d’État PressTV : on n’inculpe pas un homme sans pouvoir ; on inculpe un homme dont on craint la voix.

Le cap n’a pas bougé

D’un entretien à un parlement européen, d’un message de deuil à une inculpation venue de Téhéran, la ligne de la semaine est d’une constance totale : pas de paix tant que dure la République islamique, pas d’oubli pour les Javid Nâm, pas de repos pour le combat. Le régime n’a jamais eu peur des accords ; il a peur du nombre, de la mémoire et d’un cap tenu.

Le Shahriar tient le cap. À nous, à l’étranger, de faire nombre.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Sources de la semaine

Every Monday, this journal will gather in one place the essentials of what the Shahriar — Reza Pahlavi — has said, written and signed over the past week: interviews, statements, appeals, speeches. Not to comment, but to archive and carry forward his words, faithfully, to all who wage from abroad the political war of Iran o Pas Migirim — « we will take Iran back. » We open with the week in which the deal signed in Geneva was called, word for word, a pause before the next war.

« The only winner is the regime »

On 2 July, in an exclusive interview with Euronews, the Shahriar took apart the framework agreement signed on 17 June between Washington and what remains of Tehran. One line travelled across every newsroom:

« Any arrangement that keeps regime remnants in power is not a peace deal. It is a pause before the next war. »

He warned: « the only winner from this memorandum is the regime, » which « will use the pause to regroup and rearm. » And he cautioned against mistaking quiet for peace: « a wounded regime is a dangerous regime, and it will lash out at the first opportunity. » A restarted nuclear programme, rebuilt proxy militias, drones shipped to Moscow to strike Ukraine — for the Shahriar, the nature of the Islamic Republic does not change because a text has been initialled. Regional stability, he said, is possible on one condition only: « the end of the Islamic Republic. » And a promise for what comes after: « a free Iran can become the South Korea of the region — prosperous and at peace. »

In the Netherlands: the Parliament, and a history lesson to De Telegraaf

On 6 and 7 July, the Shahriar travelled to The Hague to address the Foreign Affairs Committee of the Dutch House of Representatives. He thanked the Parliament, the security services, and the Iranians who had gathered respectfully outside, before summing up his visit:

« The message I brought to The Hague was simple: the plight of the Iranian people must become the driving focus of international policy on Iran. Empowering them, not emboldening this regime, will bring lasting peace and stability. »

Backing Iran’s transition is not charity, he argued, but enlightened self-interest: to stand with the people of Iran is « an investment in Dutch security, European stability, and a Middle East that exports trade instead of terrorism. »

At the same time, he sat down with the major Dutch daily De Telegraaf (published 7 July). Asked whether toppling the regime might turn Iran into another Iraq or Afghanistan, his answer was flat:

« Iran is different. Our country has existed since the time of Cyrus the Great. We already have a plan that looks beyond the day after the regime falls, and we are working on a stable transition. »

Not chaos, but continuity: a nation with more than two and a half thousand years of statehood behind it, which does not reinvent itself — it frees itself.

Six months after 8–9 January

The week was also one of burning memory. As the regime staged Khamenei’s funeral rites from 4 July onward, the Shahriar issued on X a call for a Global Week of Action for a Free Iran (4–9 July), marking six months since the uprising of 8 and 9 January — the Lion and Sun Revolution. He urged Iranians the world over to « show the world the true face of Iran and to honor the eternal memory of the fallen heroes » (call reported by the Jerusalem Post).

On 8 July, he released on X a video message — viewed more than a million times — aimed squarely at the funeral spectacle:

« The Islamic Republic is trying to smother the true voice of the Iranian people beneath the clamor of a state ceremony for a born criminal — one of the most hated rulers in Iran’s history. »

Then, on 9 July, a second video message, honouring those who fell on the 18th and 19th of Dey (8–9 January) — our Javid Nâm (جاویدنام), « those whose name never dies »:

« Six months ago, tonight, Tehran went dark. All of Iran went dark. And into that darkness, millions of Iranians walked out of their homes anyway. »

He wrote them into history: « the men and women of the 8th and 9th of January will be remembered in Iran’s history as the greatest generation — one that preferred to die free and standing than to live cowered on their knees. » He compared their spirit to that of the revolutionaries who founded the great republics. And he issued a warning to the world: « do not let a negotiating table in Geneva or Islamabad erase what happened in the streets of Tehran, Mashhad, and Kermanshah. » His conclusion held in a single sentence, the unofficial title of the week: « a free Iran is no longer a matter of hope — it is a matter of fact. »

The regime indicts the Shahriar

Proof, if any were needed, that the Shahriar’s voice unsettles: on 11 July the regime’s judiciary announced more than three hundred indictments against those behind the uprising — including a named indictment against Reza Pahlavi, alongside Iran International and Manoto, the channels millions of Iranians watch in defiance of censorship. The news was first trumpeted by the regime itself, through its state broadcaster PressTV: you do not indict a man with no power; you indict a man whose voice you fear.

The course has not shifted

From an interview to a European parliament, from a message of mourning to an indictment out of Tehran, the week’s line is utterly consistent: no peace while the Islamic Republic stands, no forgetting for the Javid Nâm, no rest for the fight. The regime never feared deals; it fears numbers, memory, and a course held steady.

The Shahriar holds the course. It falls to us, abroad, to become the numbers.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Sources of the week

هر دوشنبه، این روزنامه در یک جا چکیدهٔ آنچه را که شهریار — رضا پهلوی — در هفتهٔ گذشته گفته، نوشته و امضا کرده است گرد می‌آورد: مصاحبه‌ها، بیانیه‌ها، فراخوان‌ها و سخنرانی‌ها. نه برای تفسیر، بلکه برای بایگانی و انتقالِ سخنان او، وفادارانه، به همهٔ کسانی که از خارج از کشور جنگ سیاسیِ ایران را پس می‌گیریم را پیش می‌برند. آغاز می‌کنیم با هفته‌ای که در آن، توافقِ امضاشده در Geneva، کلمه به کلمه، درنگی پیش از جنگ بعدی خوانده شد.

«تنها برنده، رژیم است»

روز دوم ژوئیه، در مصاحبه‌ای اختصاصی با Euronews، شهریار توافقنامهٔ چارچوبی را که در هفدهم ژوئن میان واشنگتن و آنچه از تهران باقی مانده است امضا شد، از هم گشود. یک جمله در همهٔ اتاق‌های خبر پیچید:

«هر ترتیبی که بازماندگان رژیم را در قدرت نگاه دارد، توافق صلح نیست. درنگی است پیش از جنگ بعدی.»

او هشدار داد: «تنها برندهٔ این تفاهم‌نامه رژیم است» که «از این درنگ برای سازماندهی دوباره و تسلیح مجدد بهره خواهد برد.» و هشدار داد که آرامش را با صلح اشتباه نگیریم: «رژیمِ زخم‌خورده رژیمی خطرناک است و در نخستین فرصت ضربه خواهد زد.» برنامهٔ هسته‌ایِ از سرگرفته‌شده، شبه‌نظامیانِ نیابتیِ بازسازی‌شده، پهپادهایی که برای زدنِ اوکراین به مسکو فرستاده می‌شوند — برای شهریار، ماهیتِ جمهوری اسلامی با امضای پای یک متن دگرگون نمی‌شود. ثبات منطقه‌ای، به گفتهٔ او، تنها به یک شرط ممکن است: «پایان جمهوری اسلامی.» و وعده‌ای برای آنچه پس از آن می‌آید: «ایرانِ آزاد می‌تواند به کرهٔ جنوبیِ منطقه بدل شود — آباد و در صلح.»

در هلند: پارلمان، و درسی از تاریخ به De Telegraaf

روزهای ششم و هفتم ژوئیه، شهریار به The Hague رفت تا در برابر کمیتهٔ امور خارجهٔ مجلس نمایندگان هلند سخن بگوید. او از پارلمان، از نهادهای امنیتی و از ایرانیانی که با احترام بیرون گرد آمده بودند سپاسگزاری کرد، و سپس دیدارش را چنین جمع‌بندی کرد:

«پیامی که به The Hague بردم ساده بود: رنجِ مردم ایران باید به کانونِ محرکِ سیاست بین‌المللی دربارهٔ ایران بدل شود. توانمندسازیِ آنان، نه گستاخ‌تر کردنِ این رژیم، صلح و ثباتِ پایدار به ارمغان خواهد آورد.»

او استدلال کرد که پشتیبانی از گذارِ ایران صدقه نیست، بلکه منفعتِ روشن‌بینانهٔ خویش است: ایستادن در کنارِ مردم ایران «سرمایه‌گذاری‌ای است بر امنیت هلند، ثبات اروپا، و خاورمیانه‌ای که به‌جای تروریسم تجارت صادر کند.»

هم‌زمان، او با روزنامهٔ بزرگِ هلندیِ De Telegraaf به گفت‌وگو نشست (منتشرشده در هفتم ژوئیه). در پاسخ به این پرسش که آیا سرنگونیِ رژیم ممکن است ایران را به عراق یا افغانستانی دیگر بدل کند، پاسخش قاطع بود:

«ایران متفاوت است. کشور ما از زمانِ کوروش بزرگ وجود داشته است. ما از پیش برنامه‌ای داریم که فراتر از فردای سقوطِ رژیم را می‌نگرد، و بر روی گذاری باثبات کار می‌کنیم.»

نه هرج‌ومرج، بلکه تداوم: ملتی با بیش از دو هزار و پانصد سال دولت‌داری در پشتِ سر، که خود را از نو نمی‌سازد — خود را آزاد می‌کند.

شش ماه پس از ۸ و ۹ ژانویه

این هفته، هفتهٔ حافظهٔ سوزان نیز بود. در حالی که رژیم از چهارم ژوئیه مراسم تدفین خامنه‌ای (Khamenei) را به صحنه می‌برد، شهریار در X فراخوانی برای یک هفتهٔ جهانیِ کنش برای ایرانِ آزاد (۴ تا ۹ ژوئیه) منتشر کرد، به مناسبتِ شش ماه از خیزشِ هشتم و نهم ژانویه — انقلابِ شیر و خورشید. او از ایرانیانِ سراسر جهان خواست تا «چهرهٔ واقعیِ ایران را به جهان نشان دهند و یاد جاودانهٔ قهرمانانِ جان‌باخته را گرامی بدارند» (فراخوانی که The Jerusalem Post گزارش کرد).

روز هشتم ژوئیه، او در X یک پیام ویدئویی منتشر کرد — که بیش از یک میلیون بار دیده شد — و مستقیماً نمایشِ تدفین را نشانه گرفت:

«جمهوری اسلامی می‌کوشد صدای واقعی مردم ایران را در میان هیاهوی مراسم حکومتی برای یک جنایتکار بالفطره و یکی از منفورترین حاکمان تاریخ ایران پنهان کند.»

سپس، روز نهم ژوئیه، پیامِ ویدئوییِ دومی، در بزرگداشتِ کسانی که در هجدهم و نوزدهمِ دی (۸ و ۹ ژانویه) جان باختند — جاویدنام (Javid Nâm) ما، «آنان که نامشان هرگز نمی‌میرد»:

«شش ماه پیش، در چنین شبی، تهران در تاریکی فرو رفت. سراسر ایران در تاریکی فرو رفت. اما حتی آن تاریکی نیز نتوانست میلیون‌ها ایرانی را در خانه‌هایشان نگه دارد.»

او آنان را در تاریخ ثبت کرد: «زنان و مردانِ هشتم و نهم ژانویه در تاریخ ایران به‌مثابهٔ بزرگ‌ترین نسل به یاد خواهند ماند — نسلی که مرگِ آزاد و ایستاده را بر زندگیِ خمیده بر زانو ترجیح داد.» او روحِ آنان را با روحِ انقلابیونی سنجید که جمهوری‌های بزرگ را بنیان نهادند. و به جهان هشدار داد: «مگذارید که میزِ مذاکره‌ای در Geneva یا Islamabad آنچه را در خیابان‌های Tehran، Mashhad و Kermanshah رخ داد پاک کند.» جمع‌بندی‌اش در یک جمله جای گرفت، عنوانِ نانوشتهٔ این هفته: «ایرانِ آزاد دیگر امری امیدوارانه نیست — یک واقعیت است.»

رژیم علیه شهریار کیفرخواست صادر می‌کند

اگر برهانی لازم بود که صدای شهریار آسوده‌خاطرشان نمی‌گذارد، همین بس: روز یازدهم ژوئیه قوهٔ قضائیهٔ رژیم از بیش از سیصد کیفرخواست علیه عاملانِ خیزش خبر داد — از جمله کیفرخواستی به نامِ رضا پهلوی، در کنارِ Iran International و Manoto، شبکه‌هایی که میلیون‌ها ایرانی در سرپیچی از سانسور تماشا می‌کنند. این خبر را نخست خودِ رژیم، از طریق صداوسیمای دولتی‌اش PressTV، جار زد: برای مردی که قدرتی ندارد کیفرخواست صادر نمی‌کنند؛ کیفرخواست برای مردی صادر می‌شود که از صدایش می‌هراسند.

مسیر تغییر نکرده است

از یک مصاحبه تا یک پارلمان اروپایی، از پیامی سوگوارانه تا کیفرخواستی از تهران، خطِ این هفته به‌تمامی یکدست است: نه صلحی تا زمانی که جمهوری اسلامی برپاست، نه فراموشی برای جاویدنام، نه آسایشی برای مبارزه. رژیم هرگز از توافق‌ها نهراسیده است؛ آنچه می‌هراسدش، شمار است، حافظه است، و مسیری که استوار نگاه داشته شود.

شهریار مسیر را نگاه می‌دارد. بر ماست، در خارج از کشور، که خودْ آن شمار شویم.

ایران را پس می‌گیریم. جاوید شاه.

منابع این هفته

מדי יום שני יאסוף עיתון זה במקום אחד את עיקרי מה שאמר, כתב וחתם עליו השהריאר — רזא פהלווי — במהלך השבוע החולף: ראיונות, הצהרות, קריאות, נאומים. לא כדי להעיר, אלא כדי לארכב ולהעביר הלאה את דבריו, בנאמנות, אל כל אלה הנושאים מחוץ לגבולות את המלחמה הפוליטית של Iran o Pas Migirim — « נשיב לעצמנו את איראן ». אנו נפתחים בשבוע שבו כונה ההסכם שנחתם בז’נבה, מילה במילה, הפוגה לפני המלחמה הבאה.

« המנצח היחיד הוא המשטר »

ב-2 ביולי, בראיון בלעדי ל-Euronews, פירק השהריאר את הסכם המסגרת שנחתם ב-17 ביוני בין וושינגטון לבין מה שנותר מטהראן. משפט אחד עשה את דרכו אל כל חדרי החדשות:

« כל הסדר שמותיר את שרידי המשטר בשלטון אינו הסכם שלום. זוהי הפוגה לפני המלחמה הבאה. »

הוא הזהיר: « המנצח היחיד ממזכר זה הוא המשטר », אשר « ינצל את ההפוגה כדי להתארגן מחדש ולהתחמש מחדש ». והוא הזהיר מפני הטעות שבזיהוי השקט עם השלום: « משטר פצוע הוא משטר מסוכן, והוא ינחית מכה בהזדמנות הראשונה ». תוכנית גרעין מחודשת, מיליציות שלוחות שנבנות מחדש, כטב »מים הנשלחים למוסקבה כדי לתקוף את אוקראינה — עבור השהריאר, טבעה של הרפובליקה האסלאמית אינו משתנה משום שהוסף חתימת ראשי תיבות לטקסט. יציבות אזורית, אמר, אפשרית בתנאי אחד בלבד: « קיצה של הרפובליקה האסלאמית ». והבטחה למה שיבוא אחר כך: « איראן חופשית יכולה להפוך לקוריאה הדרומית של האזור — משגשגת ושרויה בשלום ».

בהולנד: הפרלמנט, ושיעור בהיסטוריה ל-De Telegraaf

ב-6 וב-7 ביולי נסע השהריאר ל-The Hague כדי לשאת דברים בפני ועדת החוץ של בית הנבחרים ההולנדי. הוא הודה לפרלמנט, לשירותי הביטחון, ולאיראנים שהתאספו בכבוד בחוץ, בטרם סיכם את ביקורו:

« המסר שהבאתי אל The Hague היה פשוט: מצוקתו של העם האיראני חייבת להפוך למוקד המניע של המדיניות הבינלאומית כלפי איראן. העצמתו, ולא חיזוקו של המשטר הזה, היא שתביא שלום ויציבות בני קיימא. »

התמיכה במעבר של איראן אינה צדקה, טען, אלא אינטרס עצמי נאור: לעמוד לצד עם איראן פירושו « השקעה בביטחונה של הולנד, ביציבות אירופה, ובמזרח תיכון המייצא סחר במקום טרור ».

באותה עת ישב לראיון עם היומון ההולנדי הגדול De Telegraaf (פורסם ב-7 ביולי). כשנשאל אם הפלת המשטר עלולה להפוך את איראן לעיראק או אפגניסטן נוספת, תשובתו הייתה חד-משמעית:

« איראן שונה. ארצנו קיימת עוד מימי כורש הגדול. כבר יש בידינו תוכנית הצופה אל מעבר ליום שאחרי נפילת המשטר, ואנו עמלים על מעבר יציב. »

לא כאוס, אלא רציפות: אומה שמאחוריה יותר מאלפיים וחמש מאות שנות ריבונות, שאינה ממציאה את עצמה מחדש — היא משחררת את עצמה.

שישה חודשים אחרי 8–9 בינואר

השבוע היה גם שבוע של זיכרון בוער. בעוד המשטר ביים את טקסי ההלוויה של ח’אמנהאי החל מ-4 ביולי, פרסם השהריאר ב-X קריאה לשבוע פעולה עולמי למען איראן חופשית (4–9 ביולי), לציון שישה חודשים להתקוממות ה-8 וה-9 בינואר — מהפכת האריה והשמש. הוא קרא לאיראנים בכל רחבי העולם « להראות לעולם את פניה האמיתיות של איראן ולכבד את זכרם הנצחי של הגיבורים שנפלו » (הקריאה דווחה בידי The Jerusalem Post).

ב-8 ביולי פרסם ב-X מסר וידאו — שנצפה יותר ממיליון פעמים — שכוון היישר אל מופע ההלוויה:

« הרפובליקה האסלאמית מנסה לחנוק את קולו האמיתי של העם האיראני מתחת להמולת טקס ממלכתי לפושע מלידה — אחד השליטים השנואים ביותר בתולדות איראן. »

ואז, ב-9 ביולי, מסר וידאו שני, לכבוד אלה שנפלו ב-18 וב-19 ב-Dey (די) (8–9 בינואר) — הJavid Nâm שלנו (جاویدنام), « אלה ששמם לעולם אינו מת »:

« לפני שישה חודשים, בלילה כזה, טהראן שקעה באפלה. כל איראן שקעה באפלה. ואל תוך אותה אפלה יצאו מיליוני איראנים מבתיהם למרות הכול. »

הוא כתב אותם אל תוך ההיסטוריה: « הגברים והנשים של ה-8 וה-9 בינואר ייזכרו בתולדות איראן כדור הגדול מכולם — דור שהעדיף למות בן חורין ובקומה זקופה על פני חיים כפופים על ברכיו ». הוא השווה את רוחם לזו של המהפכנים שייסדו את הרפובליקות הגדולות. והוא הפנה אזהרה אל העולם: « אל תניחו לשולחן משא ומתן בז’נבה או באיסלאמאבאד למחוק את שאירע ברחובות טהראן, משהד וכרמאנשאה ». מסקנתו החזיקה במשפט אחד, כותרת השבוע הבלתי רשמית: « איראן חופשית אינה עוד עניין של תקווה — היא עניין של עובדה ».

המשטר מגיש כתב אישום נגד השהריאר

הוכחה, אם היה בה צורך, לכך שקולו של השהריאר מטריד את מנוחת המשטר: ב-11 ביולי הודיעה מערכת המשפט של המשטר על יותר משלוש מאות כתבי אישום נגד העומדים מאחורי ההתקוממות — ובכללם כתב אישום נקוב בשם נגד רזא פהלווי, לצד Iran International ו-Manoto, הערוצים שמיליוני איראנים צופים בהם חרף הצנזורה. הידיעה נופחה תחילה בידי המשטר עצמו, דרך שדרן המדינה שלו PressTV: אין מגישים כתב אישום נגד אדם נטול כוח; מגישים כתב אישום נגד אדם שאת קולו יראים.

המסלול לא סטה

מראיון ועד פרלמנט אירופי, ממסר אבל ועד כתב אישום מטהראן — קו השבוע עקבי לחלוטין: אין שלום כל עוד הרפובליקה האסלאמית עומדת על תילה, אין שכחה ל-Javid Nâm, אין מנוחה למאבק. המשטר מעולם לא ירא מהסכמים; הוא ירא ממספרים, מזיכרון וממסלול הנשמר איתן.

השהריאר שומר על המסלול. עלינו, מחוץ לגבולות, מוטל להיות המספרים.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

מקורות השבוע

Jeden Montag wird dieses Journal an einem Ort das Wesentliche dessen zusammentragen, was der Shahriar — Reza Pahlavi — in der vergangenen Woche gesagt, geschrieben und unterzeichnet hat: Interviews, Erklärungen, Aufrufe, Reden. Nicht um zu kommentieren, sondern um seine Worte getreu zu archivieren und weiterzutragen, an alle, die aus dem Ausland den politischen Kampf von Iran o Pas Migirim führen — „Wir holen uns Iran zurück.“ Wir eröffnen mit der Woche, in der das in Genf unterzeichnete Abkommen Wort für Wort als Atempause vor dem nächsten Krieg bezeichnet wurde.

„Der einzige Gewinner ist das Regime“

Am 2. Juli zerlegte der Shahriar in einem exklusiven Interview mit Euronews das am 17. Juni zwischen Washington und dem, was von Teheran übrig ist, unterzeichnete Rahmenabkommen. Ein Satz ging durch jede Redaktion:

„Jede Vereinbarung, die Überreste des Regimes an der Macht hält, ist kein Friedensabkommen. Sie ist eine Atempause vor dem nächsten Krieg.“

Er warnte: „Der einzige Gewinner dieses Memorandums ist das Regime“, das „die Atempause nutzen wird, um sich neu zu formieren und wieder aufzurüsten.“ Und er mahnte, Ruhe nicht mit Frieden zu verwechseln: „Ein verwundetes Regime ist ein gefährliches Regime, und es wird bei der erstbesten Gelegenheit zuschlagen.“ Ein wieder aufgenommenes Atomprogramm, neu aufgebaute Stellvertretermilizen, Drohnen, die nach Moskau geliefert werden, um die Ukraine zu treffen — für den Shahriar ändert sich das Wesen der Islamischen Republik nicht, weil ein Text paraphiert wurde. Regionale Stabilität, sagte er, sei unter einer einzigen Bedingung möglich: „dem Ende der Islamischen Republik.“ Und ein Versprechen für das, was danach kommt: „Ein freier Iran kann zum Südkorea der Region werden — wohlhabend und in Frieden.“

In den Niederlanden: das Parlament und eine Geschichtsstunde für De Telegraaf

Am 6. und 7. Juli reiste der Shahriar nach Den Haag, um vor dem Auswärtigen Ausschuss des niederländischen Repräsentantenhauses zu sprechen. Er dankte dem Parlament, den Sicherheitsdiensten und den Iranern, die sich respektvoll draußen versammelt hatten, bevor er seinen Besuch zusammenfasste:

„Die Botschaft, die ich nach Den Haag brachte, war einfach: Die Not des iranischen Volkes muss zum treibenden Mittelpunkt der internationalen Iran-Politik werden. Es zu stärken, nicht dieses Regime zu ermutigen, wird dauerhaften Frieden und Stabilität bringen.“

Irans Übergang zu unterstützen, argumentierte er, sei keine Wohltätigkeit, sondern aufgeklärtes Eigeninteresse: An der Seite des iranischen Volkes zu stehen sei „eine Investition in die niederländische Sicherheit, die europäische Stabilität und einen Nahen Osten, der Handel statt Terrorismus exportiert.“

Zugleich gab er der großen niederländischen Tageszeitung De Telegraaf ein Interview (veröffentlicht am 7. Juli). Auf die Frage, ob ein Sturz des Regimes Iran nicht in ein weiteres Irak oder Afghanistan verwandeln könnte, fiel seine Antwort schlicht aus:

„Iran ist anders. Unser Land existiert seit der Zeit von Kyros dem Großen. Wir haben bereits einen Plan, der über den Tag nach dem Sturz des Regimes hinausblickt, und wir arbeiten an einem stabilen Übergang.“

Nicht Chaos, sondern Kontinuität: eine Nation mit mehr als zweieinhalbtausend Jahren Staatlichkeit im Rücken, die sich nicht neu erfindet — sie befreit sich.

Sechs Monate nach dem 8. und 9. Januar

Die Woche war auch eine des brennenden Gedenkens. Während das Regime ab dem 4. Juli die Trauerfeierlichkeiten für Chamenei inszenierte, rief der Shahriar auf X zu einer Globalen Aktionswoche für einen freien Iran (4.–9. Juli) auf, zum Gedenken an sechs Monate seit dem Aufstand vom 8. und 9. Januar — der Revolution des Löwen und der Sonne. Er forderte die Iraner in aller Welt auf, „der Welt das wahre Gesicht Irans zu zeigen und das ewige Andenken der gefallenen Helden zu ehren“ (Aufruf berichtet von der Jerusalem Post).

Am 8. Juli veröffentlichte er auf X eine Videobotschaft — über eine Million Mal angesehen —, die direkt auf das Trauerspektakel zielte:

„Die Islamische Republik versucht, die wahre Stimme des iranischen Volkes unter dem Getöse einer Staatszeremonie für einen geborenen Verbrecher zu ersticken — einen der meistgehassten Herrscher in Irans Geschichte.“

Dann, am 9. Juli, eine zweite Videobotschaft zu Ehren jener, die am 18. und 19. Dey (8.–9. Januar) fielen — unsere Javid Nâm (جاویدنام), „jene, deren Name niemals stirbt“:

„Vor sechs Monaten, heute Nacht, wurde Teheran dunkel. Ganz Iran wurde dunkel. Und in diese Dunkelheit hinein traten dennoch Millionen Iranerinnen und Iraner aus ihren Häusern.“

Er schrieb sie in die Geschichte ein: „Die Männer und Frauen des 8. und 9. Januar werden in Irans Geschichte als die größte Generation in Erinnerung bleiben — eine, die es vorzog, frei und aufrecht zu sterben, statt geduckt auf den Knien zu leben.“ Er verglich ihren Geist mit dem der Revolutionäre, die die großen Republiken gründeten. Und er sprach eine Warnung an die Welt aus: „Lasst nicht zu, dass ein Verhandlungstisch in Genf oder Islamabad auslöscht, was in den Straßen von Teheran, Maschhad und Kermanschah geschah.“ Sein Fazit hielt in einem einzigen Satz, dem inoffiziellen Titel der Woche: „Ein freier Iran ist nicht länger eine Frage der Hoffnung — er ist eine Frage der Tatsache.“

Das Regime klagt den Shahriar an

Beweis, falls es eines bedurfte, dass die Stimme des Shahriar verunsichert: Am 11. Juli kündigte die Justiz des Regimes mehr als dreihundert Anklagen gegen die Drahtzieher des Aufstands an — darunter eine namentliche Anklage gegen Reza Pahlavi, neben Iran International und Manoto, den Sendern, die Millionen Iranerinnen und Iraner trotz der Zensur verfolgen. Die Nachricht wurde zuerst vom Regime selbst herausposaunt, über seinen Staatssender PressTV: Man klagt keinen Mann ohne Macht an; man klagt einen Mann an, dessen Stimme man fürchtet.

Der Kurs hat sich nicht verschoben

Von einem Interview zu einem europäischen Parlament, von einer Trauerbotschaft zu einer Anklage aus Teheran — die Linie der Woche ist vollkommen stimmig: kein Frieden, solange die Islamische Republik besteht, kein Vergessen für die Javid Nâm, keine Ruhe für den Kampf. Das Regime fürchtete nie Abkommen; es fürchtet Zahlen, Erinnerung und einen unbeirrt gehaltenen Kurs.

Der Shahriar hält den Kurs. An uns, im Ausland, ist es, zu den Zahlen zu werden.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Quellen der Woche

Varje måndag ska denna journal samla på ett och samma ställe det väsentliga av vad Shahriar — Reza Pahlavi — har sagt, skrivit och undertecknat under den gångna veckan: intervjuer, uttalanden, upprop, tal. Inte för att kommentera, utan för att arkivera och föra vidare hans ord, troget, till alla som från utlandet för det politiska kriget Iran o Pas Migirim — ”vi ska ta tillbaka Iran”. Vi inleder med veckan då avtalet som undertecknades i Genève, ord för ord, kallades en paus före nästa krig.

”Den enda vinnaren är regimen”

Den 2 juli, i en exklusiv intervju med Euronews, plockade Shahriar isär ramavtalet som slöts den 17 juni mellan Washington och det som återstår av Teheran. En mening färdades genom varje redaktion:

”Varje uppgörelse som håller regimens kvarlevor vid makten är inte ett fredsavtal. Det är en paus före nästa krig.”

Han varnade: ”den enda vinnaren av detta samförståndsavtal är regimen”, som ”kommer att använda pausen till att omgruppera och rusta upp på nytt”. Och han varnade för att förväxla lugn med fred: ”en sårad regim är en farlig regim, och den kommer att slå tillbaka vid första bästa tillfälle.” Ett återupptaget kärnvapenprogram, återuppbyggda ombudsmiliser, drönare skeppade till Moskva för att slå mot Ukraina — för Shahriar förändras inte Islamiska republikens natur för att en text har paraferats. Regional stabilitet, sade han, är möjlig på ett enda villkor: ”Islamiska republikens slut.” Och ett löfte om det som kommer efteråt: ”ett fritt Iran kan bli regionens Sydkorea — välmående och i fred.”

I Nederländerna: parlamentet, och en historielektion till De Telegraaf

Den 6 och 7 juli reste Shahriar till Haag för att tala inför utrikesutskottet i nederländska representanthuset. Han tackade parlamentet, säkerhetstjänsterna och de iranier som samlats respektfullt utanför, innan han sammanfattade sitt besök:

”Budskapet jag förde till Haag var enkelt: det iranska folkets nöd måste bli den drivande utgångspunkten för den internationella Iran-politiken. Att stärka dem, inte att stärka denna regim, kommer att ge varaktig fred och stabilitet.”

Att stödja Irans övergång är ingen välgörenhet, hävdade han, utan ett upplyst egenintresse: att stå med Irans folk är ”en investering i nederländsk säkerhet, europeisk stabilitet och ett Mellanöstern som exporterar handel i stället för terrorism.”

Samtidigt satte han sig ned med den stora nederländska dagstidningen De Telegraaf (publicerad 7 juli). På frågan om ett störtande av regimen skulle kunna förvandla Iran till ännu ett Irak eller Afghanistan var hans svar kategoriskt:

”Iran är annorlunda. Vårt land har funnits sedan Kyros den stores tid. Vi har redan en plan som ser bortom dagen efter att regimen faller, och vi arbetar för en stabil övergång.”

Inte kaos, utan kontinuitet: en nation med mer än två och ett halvt tusen år av statsbildning bakom sig, som inte uppfinner sig själv på nytt — den befriar sig själv.

Sex månader efter den 8–9 januari

Veckan var också en av brinnande minne. Medan regimen iscensatte Khameneis begravningsriter från den 4 juli och framåt, utfärdade Shahriar på X ett upprop till en global aktionsvecka för ett fritt Iran (4–9 juli), till minne av att sex månader gått sedan upproret den 8 och 9 januari — Lejonets och solens revolution. Han uppmanade iranier världen över att ”visa världen Irans sanna ansikte och att hedra det eviga minnet av de fallna hjältarna” (uppropet återgivet av Jerusalem Post).

Den 8 juli publicerade han på X ett videobudskap — sett mer än en miljon gånger — riktat rakt mot begravningsspektaklet:

”Islamiska republiken försöker kväva det iranska folkets sanna röst under larmet från en statlig ceremoni för en född brottsling — en av de mest hatade härskarna i Irans historia.”

Sedan, den 9 juli, ett andra videobudskap, till ära för dem som föll den 18:e och 19:e Dey (8–9 januari) — våra Javid Nâm (جاویدنام), ”de vars namn aldrig dör”:

”För sex månader sedan, i natt, mörknade Teheran. Hela Iran mörknade. Och in i det mörkret gick miljontals iranier ut ur sina hem ändå.”

Han skrev in dem i historien: ”männen och kvinnorna den 8 och 9 januari kommer att minnas i Irans historia som den största generationen — en som hellre dog fri och stående än levde hopkrupen på sina knän.” Han jämförde deras anda med de revolutionärers som grundade de stora republikerna. Och han riktade en varning till världen: ”låt inte ett förhandlingsbord i Genève eller Islamabad radera ut vad som hände på gatorna i Teheran, Mashhad och Kermanshah.” Hans slutsats rymdes i en enda mening, veckans inofficiella titel: ”ett fritt Iran är inte längre en fråga om hopp — det är ett faktum.”

Regimen åtalar Shahriar

Bevis, om något behövdes, för att Shahriars röst oroar: den 11 juli tillkännagav regimens rättsväsende mer än trehundra åtal mot dem som stod bakom upproret — däribland ett namngivet åtal mot Reza Pahlavi, jämte Iran International och Manoto, kanalerna som miljontals iranier ser i trots mot censuren. Nyheten basunerades först ut av regimen själv, genom dess statliga sändningsbolag PressTV: man åtalar inte en man utan makt; man åtalar en man vars röst man fruktar.

Kursen har inte skiftat

Från en intervju till ett europeiskt parlament, från ett sorgebudskap till ett åtal från Teheran, är veckans linje fullkomligt konsekvent: ingen fred medan Islamiska republiken står, ingen glömska för Javid Nâm, ingen vila för kampen. Regimen fruktade aldrig uppgörelser; den fruktar antal, minne och en kurs som hålls stadig.

Shahriar håller kursen. Det faller på oss, i utlandet, att bli antalet.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Veckans källor

Cada lunes, este diario reunirá en un solo lugar lo esencial de lo que el Shahriar —Reza Pahlavi— ha dicho, escrito y firmado durante la semana anterior: entrevistas, declaraciones, llamamientos, discursos. No para comentarlo, sino para archivar y transmitir sus palabras, con fidelidad, a todos cuantos libran desde el extranjero la guerra política de Iran o Pas Migirim —«recuperaremos Irán»—. Abrimos con la semana en que el acuerdo firmado en Ginebra fue calificado, palabra por palabra, de pausa antes de la próxima guerra.

«El único ganador es el régimen»

El 2 de julio, en una entrevista exclusiva con Euronews, el Shahriar desmontó el acuerdo marco firmado el 17 de junio entre Washington y lo que queda de Teherán. Una frase recorrió todas las redacciones:

«Cualquier arreglo que mantenga en el poder a los remanentes del régimen no es un acuerdo de paz. Es una pausa antes de la próxima guerra.»

Advirtió: «el único ganador de este memorándum es el régimen», que «aprovechará la pausa para reagruparse y rearmarse». Y previno contra confundir la calma con la paz: «un régimen herido es un régimen peligroso, y arremeterá a la primera oportunidad». Un programa nuclear reiniciado, milicias interpuestas reconstruidas, drones enviados a Moscú para golpear Ucrania: para el Shahriar, la naturaleza de la República Islámica no cambia porque se haya rubricado un texto. La estabilidad regional, dijo, es posible con una sola condición: «el fin de la República Islámica». Y una promesa para lo que viene después: «un Irán libre puede convertirse en la Corea del Sur de la región: próspero y en paz».

En los Países Bajos: el Parlamento, y una lección de historia a De Telegraaf

Los días 6 y 7 de julio, el Shahriar viajó a La Haya para dirigirse a la Comisión de Asuntos Exteriores de la Cámara de Representantes de los Países Bajos. Dio las gracias al Parlamento, a los servicios de seguridad y a los iraníes que se habían congregado con respeto en el exterior, antes de resumir su visita:

«El mensaje que traje a La Haya era sencillo: la difícil situación del pueblo iraní debe convertirse en el eje que oriente la política internacional sobre Irán. Empoderarlo a él, y no envalentonar a este régimen, traerá una paz y una estabilidad duraderas.»

Apoyar la transición de Irán no es caridad, argumentó, sino interés propio bien entendido: ponerse del lado del pueblo de Irán es «una inversión en la seguridad neerlandesa, la estabilidad europea y un Oriente Medio que exporte comercio en lugar de terrorismo».

Al mismo tiempo, se sentó con el gran diario neerlandés De Telegraaf (publicado el 7 de julio). Preguntado sobre si derrocar al régimen podría convertir a Irán en otro Irak u otro Afganistán, su respuesta fue tajante:

«Irán es diferente. Nuestro país existe desde la época de Ciro el Grande. Ya tenemos un plan que mira más allá del día siguiente a la caída del régimen, y estamos trabajando en una transición estable.»

No el caos, sino la continuidad: una nación con más de dos mil quinientos años de historia estatal a sus espaldas, que no se reinventa: se libera.

Seis meses después del 8 y 9 de enero

La semana fue también la de una memoria ardiente. Mientras el régimen escenificaba los ritos funerarios de Jamenei a partir del 4 de julio, el Shahriar lanzó en X un llamamiento a una Semana Mundial de Acción por un Irán Libre (4-9 de julio), al cumplirse seis meses del levantamiento del 8 y 9 de enero: la Revolución del León y el Sol. Instó a los iraníes de todo el mundo a «mostrar al mundo el verdadero rostro de Irán y a honrar la memoria eterna de los héroes caídos» (llamamiento recogido por The Jerusalem Post).

El 8 de julio publicó en X un mensaje en vídeo —visto más de un millón de veces— dirigido de lleno contra el espectáculo funerario:

«La República Islámica intenta sofocar la verdadera voz del pueblo iraní bajo el clamor de una ceremonia de Estado por un criminal de nacimiento, uno de los gobernantes más odiados de la historia de Irán.»

Después, el 9 de julio, un segundo mensaje en vídeo, en honor de quienes cayeron el 18 y el 19 de Dey (8 y 9 de enero): nuestros Javid Nâm (جاویدنام), «aquellos cuyo nombre nunca muere»:

«Hace seis meses, esta misma noche, Teherán se apagó. Todo Irán se apagó. Y en esa oscuridad, millones de iraníes salieron de sus casas de todos modos.»

Los inscribió en la historia: «los hombres y las mujeres del 8 y el 9 de enero serán recordados en la historia de Irán como la generación más grande, una que prefirió morir libre y en pie antes que vivir encogida de rodillas». Comparó su espíritu con el de los revolucionarios que fundaron las grandes repúblicas. Y lanzó una advertencia al mundo: «no dejéis que una mesa de negociación en Ginebra o Islamabad borre lo que ocurrió en las calles de Teherán, Mashhad y Kermanshah». Su conclusión cabía en una sola frase, el título oficioso de la semana: «un Irán libre ya no es una cuestión de esperanza: es una cuestión de hechos».

El régimen procesa al Shahriar

Prueba, si hacía falta, de que la voz del Shahriar inquieta: el 11 de julio el poder judicial del régimen anunció más de trescientos procesamientos contra los responsables del levantamiento, entre ellos un procesamiento nominal contra Reza Pahlavi, junto a Iran International y Manoto, los canales que millones de iraníes ven desafiando la censura. La noticia fue pregonada primero por el propio régimen, a través de su emisora estatal PressTV: no se procesa a un hombre sin poder; se procesa a un hombre cuya voz se teme.

El rumbo no ha cambiado

De una entrevista a un parlamento europeo, de un mensaje de duelo a un procesamiento salido de Teherán, la línea de la semana es absolutamente coherente: ninguna paz mientras la República Islámica siga en pie, ningún olvido para los Javid Nâm, ningún descanso para la lucha. El régimen nunca temió los acuerdos; teme los números, la memoria y un rumbo mantenido con firmeza.

El Shahriar mantiene el rumbo. Nos corresponde a nosotros, en el extranjero, convertirnos en los números.

Iran o Pas Migirim. Javid Shah.

Fuentes de la semana

Publications similaires

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *